Matakuten - Maktobalansens symbol

Ledaren: En symbol för maktobalansen

Public i Arbetarbladet 6/12 2015

Årets Gävlebo är en välgörenhetsentreprenör, Matakutens grundare Lasse Wennman. Det är en fin utmärkelse. Men samtidigt är det något som gnager. Något som skaver.

Matakuten går ut på att butikernas svinn, de varor butikerna annars skulle kastas, i stället delas ut till behövande. I miljöhänseende är Matakuten ett toppenprojekt, men vad säger det om samhällsutvecklingen? Och, vem avgör vem som är behövande?

Inom det offentliga avgörs hjälpbehovet genom att den som är behövande söker hjälp hos det lokala socialkontoret. Där avgör utbildade socialsekretare med hjälp av gällande lagar och regler vem som får rätt till ersättning och hur mycket. Utrymmet för godtycke är litet. Det ska vara ett system som bygger på rättssäkerhet. Alla svenska medborgare har rätt till tak över huvudet och mat för dagen.

Det var åtminstone tanken. Men vi har sett en ändrad färdriktning i vårt land. Från en stark tro på den generella välfärden till en allt mer beskuren välfärd, till ett samhälle där välgörenheten har tagit mark.

Just nu är Sverige i en extraordinär situation. Många människor söker skydd här. De som söker asyl har rätt till tak över huvudet och mat för dagen, det har dock inte EU- migranterna. I dessa fall gör välgörenhetsorganisationerna avgörande insatser. Men, de har även fått ta ett stort ansvar för det som tidigare var samhällets absoluta uppgift: att sörja för svenska medborgares basala behov.

Efter den förra regeringens hårda ingrepp i a-kassa och sjukförsäkring har allt fler fått svårt att klara sin försörjning. Hos socialtjänsten är reglerna som sagt hårt regelstyrda, och nivån på biståndet hänger inte med i prisutvecklingen. Därför söker sig allt fler till olika välgörenhetsorganisationer.

Förr sökte människor hjälp hos dessa organisationer för “det där lilla extra”. Nu vittnar organisationerna om att de hjälpsökande söker pengar till grundläggande behov, som hyror, elräkningar och tandvård.

Är då detta ett problem? Pengarna finns ju tydligen. De kommer bara från andra håll nu. Jag skulle påstå att det är ett enormt problem. Ett enormt problem för det samhälle som tror på människovärdet. För detta, det handlar om .

Välgörenhet är den rikes klapp på huvudet på den fattige. Den rike har all makt att välja till vilka organisationer, eller vilka människor allmosorna skall gå. All makt att välja när, hur och varför en gåva ska ges.

Den fattige är maktlös, och har enbart att bocka och tacka ödmjukast. Människovärdet rasar. Välgörenhet är dock ett mycket bra system för den som har makt och vill känna sig god. Maktnivåerna bibehålls och godhetspoängen tickar in. Det är ett mycket enkelt sätt att konservera klasskillnader.

Det är också så här det som kallas välfärd ser ut på väldigt många platser på vår jord. I Sverige hade vi dock bestämt oss för något annat, något bättre. Vi ville utjämna maktobalanser. Arbeta för lika livschanser för alla medborgare.

Men vi har alltså bytt färdriktning. Jag skulle säga till det sämre. Det är i det här skenet vi bör se utnämningen av “årets Gävlebo”. Miljöhjälte javisst. Men samtidigt ett mycket tydligt exempel på en sorglig samhällsutveckling.