Mårtsbo-Slim, tack och adjö! – av Björn Widegren

Arkivfoto: Lasse Wigert.

 

Alla kände honom, Alla hade någon gång blivit skrämd av hans dånande stämma, alla hade någon gång hoppat ur vägen inför hans “visa respekt för ålderdomen!”.

 

Men snart log vi alla när vi hörde Mårtsbo på avstånd. Väntan i systemkön blev till gyllene ögonblick att minnas när Mårtsbo höll låda. Som när han såg den mörk­hyade som lämnade tillbaka tomglas och utbrast: Det kan löna sig, ser jag, att gå från Af­rika och hit.

Det var dyrbar underhållning som vi slapp betala för och det får oss att med allt större sak­nad minnas ett Gävle som för­ändrats och försvinner.

 

Ett Gävle som hade plats för personligheterna, profiler­na; de där som förmådde sätta guldkant på vardan.

Kanske ett slags hemkänsla som så tydligt förr fanns på Brynäs. Som härskade uppe bland Tvärgatorna och neråt Hillmansgatan där jag första gången för snart ett par decen­nier sen blev halvt ihjälskrämd av Mårtsbos stämma.

Jag vågar påstå att han älska­des av de sanna gävleborna. För att han var sig själv.

På något sätt var han ett folk­hemsöde.

 

Han blev tidigt föräldralös i födelsebyn Mårtsbo (han föddes där den 1 mars 1926). Pappan som var skräddare från Stockholm gick bort när Ernst var fyra år.

 

 Vid 13 fick Ernst börja jobba i skogen; sådana var tiderna, det gällde att försörja sig.

 

Han var då klassens ljus. Kal­lades prästen; kunde allt. Lära­ren fick ta med sig böcker från klasserna över för Ernst läste allt. Han var en Dan Andersson med äventyret i blodet och han sökte kunskaperna.

 

Ibland när jag träffade ho­nom kunde han rakt fram citera ur “Röde Orm” som han läst sä­kert en tjugo, trettio gånger.

 

–               Det är klart man kan sin Frans G. Bengtsson, sa han.

 

Efter moderns död levde Ernst kvar i föräldragården in­nan han flyttade till Brynäs, “världens bästa stadsdel”.

 

Han var ett tag i världen flottare (på mödernet svallade värmländskt blod.)

 

–               Flottaråren var år av frihet och glädje, vår och sommar, sa Ernst en gång.

 

Han var filosofen som blev ett original. Och på något sätt var han alltid suverän.

 

Likt katten kom han alltid ner på fötterna. Visst, han söp, men han hade alltid någon­stans att bo; han höll på sin vär­dighet.

 

Han uppträdde på samma sätt mot alla och en var; där, tror jag, ligger en av hemlighet­erna till att han var en sådan personlighet.

 

Han var inte rädd för någon. Han tog dagen som den kom; ändå djupt upprörd över tidens grymheter och orättvisor.

 

–               Varför krigar människor­na? kunde han fråga sig och han kunde sin Bibel men ville inte riktigt tro att en Gud fanns när det stod så illa till i världen.

 

–               Förr höll vi ihop, brukade han säga. Det var en bättre anda förr.

 

Och i en intervju med Tetha Åhs här i Gefle Dagblad sa han:

–               Det kommer att braka ihop en dag. Det går utför med gam­la Sverige. Det var skillnad på 1940-talet. Vi hade hövdingar som klarade landet på den ti­den.

–               Nu vet jag inte.

 

Mårtsbo försvann från stan, hamnade ute i Forsbacka. Och vi saknade den där stämman på stan, den suveräne skämtaren, den där burduse kavaljeren som kunde ge damerna så fina komplimanger att de rodnade.

 

Nu vill jag minnas honom åkande i båten på släp efter po­lisbilen när han i triumf vinka­de till hela Gävle.

Gävle är fattigare nu.

Ja, jag tror inte det längre finns plats för en sådan som Mårtsbo-Slim.

Vi sörjer och minns, leende och med saknad, en av Gävles mest originella söner.

 

BJÖRN WIDEGREN

 

———————————-

 

april 26, 2012

 

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson