Läroverket i Gävle under mina sex år – av Omars farbror Torsten Henriksson.

  

 

Vem är Ulf Omar Henriksson?

 

Kollegiet vid Gävle Högre Allmäna Läroverk 1918. “Jimmen ” i mitten

 

Samtliga externa länkar öppnas i separata fönster. Stäng dem allteftersom för att hela tiden återgå till denna startfil!

 

Se även Vasaskolans historia

 

S E X  Å R  V I D  L Ä R O V E R K E T  I  G Ä V L E

 

Ett nytt skede i mitt unga liv började på hösten 1917, då jag vann inträde i GävIe Högre Allmänna Läroverk. Jag fick även under detta skede i olika hänseenden möta förändringar i miljö och levnadsförhållanden.

 

Läroverket i sjö- och stapelstaden Gävle hade gamla anor. Med dess anor följde stiltraditioner, som otvivelaktigt hade sin betydelse för elevernas personfostran. De framträdde vid skolhögtider och examina, de vårdades inom elevkårens föreningsliv och satte en viss prägel även på elevernas vardagsliv. I äldre tider hade förmögna handelshus lämnat skolan ekonomiskt stöd. Ännu i våra dagar finns där kvar gamla stipendiefonder med för vår uppfattning mycket kuriösa donationsregler och stipendievillkor.

 

Den stora läroverksbyggnaden i tre våningar och en vindsvåning låg med fronten mot Kungsgatan och Esplanaden. Med skolgård och gymnastikhus upptog läroverket ett helt kvarter. Den nuvarande byggnaden, som färdigställdes 1911, ligger på samma plats som en tidigare äldre byggnad. Min äldste bror, Gösta, tillhörde den studentkull, som först gick ut från den nya skolan på våren 1912. Under ombyggnads- tiden hade läroverket varit tillfälligt inhyst i den gamla Militärskolan. Då jag kom till läroverket 1917, var skolhuset sålunda ganska nytt och modernt.

 

Jag fick min placering i Klass 4 a. Klassen bestod av mycket snälla och flitiga gossar. Många av dem voro ett eller två år yngre än jag. Man kan nog säga att klassen – vid den här tidpunkten åtminstone – var en rätt färglös samling. Möjligen var detta ett av skälen till att jag på fritid sökte mitt umgänge bland pojkar från klasserna över 4: an. Lustigt nog har det blivit så att jag ända upp i mansåldern haft mitt umgänge med dem, som varit äldre än jag.

 

 

Klass 5a med klassföreståndaren Elias Bäckman

 

Klassföreståndare i 4a var adjunkten Elias Bäckman. Det var en särdeles kuf, som knappast var född till pedagog. Gubben Elias undervisade i tyska. Det gjorde knappast saken bättre eftersom jag av naturen hade svårigheter med språk. Värst var att jag fick dragas med gubben ända upp i studenten.

 

Kollegiet i övrigt innefattade många originella typer på gott och ont. Jag får nog anledning återkomma till dem i senare sammanhang. I bilderboken har jag ett fotografi av klassen 5 a 1918 inklusive Elias samt ett fotografi av hela kollegiet vid samma tid.

 

Det var ju gott och väl att jag kommit in i läroverket, men skolgång på annan ort än hemorten erfordrade också en lämplig inackordering. Den frågan var dock vid den aktuella tiden inte så lätt att lösa. Man bör nämligen hålla i minnet att första världskriget gick på sitt tredje år 1917. Sverige var avspärrat från yttervärlden och livsmedelsförsörjningen började bli trasslig. Folk drog sig för att taga på sig extra bekymmer med mathållning för skolungdom. Jag fick emellertid inackordering hos en fru Sandberg, som hade våning i Sjöbergska huset  vid Rådmansgatan/Hantverkargatan inte långt från skolan.

 

Sjöbergska huset på Rådmansgatan/Hantverkargatan

 

 

Där delade jag rum med en kamrat från Sandviken, Klas Björkman, som då gick i 5:an.(i gymnasiet blev vi klasskamrater). Vi disponerade våningens matsal. Där fingo vi våra måltider serverade, där skulle vi läsa och där skulle det bäddas varje kväll. Begripligt nog blev det inte särskilt trivsamt. Inackorderingstanten hade sju skinn på näsan, vilket vi i både möjliga och omöjliga sammanhang fingo erfara. Hon var gift med en tullare, men de levde – så vitt jag förstod – åtskilda. Mannen hälsade endast på i hemmet, då han var full. Kanske behövde han mod genom spriten för att våga träffa käringen. Modet blev dock lätt övermod och då kunde han få för sig att jag och Klas som inkräktare skulle kastas ut från våningen. För oss pojkar var det inte så lustigt att höra hans domderande från köket. Vid sådana besök vågade vi aldrig gå till sängs förrän vi hört att tanten med hjälp av dotter och son lyckats lämpa publikanen och syndaren utanför dörren.

 

Veckändarna voro ljuspunkter. Då fick jag resa hem, ligga i min egen säng och äta mammas mat. Avståndet mellan Gävle och Sandviken är 26 kilometer och resan med persontåg – eller snälltåg som det då kallades – tog c:a 40 min. På lördagarna slutade skolorna så tidigt att skolungdomen kunde resa med ett tåg från Gävle kl. 2 på middagen. Tåget från Sandviken på söndagskvällarna gick kl. 9,09. Det är en tidpunkt, som fastnat i minnet.

 

  Gammalt snälltåg

 

Jag hade 5:- kronor i veckopengar. Resan hem till Sandviken tur och retur kostade 2:10. Vi1le man lätta upp tillvaron under veckan med ett biobesök, så kostade det 1:10. Det blev sedan inte mycket över till småsaker, snask och annan livets nödtorft. Vid hyggligt väder under vår och höst brukade vi trampa cykel de 26 kilometrarna för att spara in respengarna.

 

Påföljande år, 1918, hade livsmedels situationen väsentligen försämrats. Det som fanns att köpa i affärerna var strängt ransonerat. Många varor saknades helt. Ransonerna fick fyllas ut med surrogat av många underliga slag. Nåja, jag skall inte i det här sammanhanget göra någon närmare beskrivning av krisläget och dess många problem. Jag har emellertid velat antyda lägets svårigheter såsom den avgörande orsaken till att man inte kunde få någon inackordering. Folk, som inte kunde klara sin egen mathållning, ville inte taga på sig bekymmer för andra, allra minst för matfriska skolgrabbar.

 

För den skolungdom, som hade hemmen inom rimligt avstånd från Gävle, fanns ingen annan lösning än att med möjliga kommunikationsmedel dagligen åka mellan hemmet och skolan. För min egen och flera kamraters del blev det att åka tåg mellan Sandviken och Gävle varje dag. Det blev en svår och hård tid. De relativt snabba persontågens tider passade inte ihop med skolans tider. Vi måste begagna oss av godståg, vilket transportmedel varken bjöd på snabbhet eller komfort. I ändan på de långa godstågen hängde man på en antik, tvåaxlad vagn av finktyp med en dörr på sidan. Den var delad i ett bås för passagerare och ett bås för konduktören. Visserligen var det endast tre stationshåll på sträckan, men tågen gjorde långa uppehåll för vagnsväxlingar. Vad farten beträffar kan man använda polismästare Raabs i Uppsala definition: det gick inte fortare än någon gående. Kol, som var en importvara, fanns inte. Loken måste eldas med ved, vilket gjorde det svårt att få upp tillräckligt ångtryck. Det fanns inte heller riktiga smörjoljor. Järnvägen använde såsom smörjolja i lagren ett surrogat gjort av tjära. Smörjverkan blev dålig och det hände ofta att hjullagren gick så varma att de smälte. Då kunde tågsättet fastna på linjen.

 

 

För att hinna till skolan kl. 8 på morgonen – vi voro befriade från morgonbönen, som började 7.45 – måste vi resa med ett godståg, som gick från Sandviken kl. 6.20. Före halv sex varje morgon måste jag sålunda gå upp för att hinna klä mig, få ett morgonmål och traska till stationen med skolväska och matbox. så var det halvannan timmes resa till godsbangården i Gävle.

 

På skolan hade man på nedre botten upplåtit en lärosal till frukostrum. Där fanns två stora bord med långbänkar på sidorna. I ett hörn fanns en diskbänk med vattenkran och ett gaskök. Vi stackars resande svenner kunde där värma våra snuskburkar och inmundiga vår kristidsföda. Mammas frukostmatsäck var dock läcker jämfört med den middag jag och några kamrater efter skolans slut inmundigade på ett matlokus , som hette Ångköket. Middagen skulle bestå av soppa och varmrätt. Ena dagen innehöll sopptallriken diskvatten med fyra kringsimmande röda sagogryn. Det kallades sagosoppa. Andra dagen var det diskvatten med fyra kringsimmande strimlor torkade morötter. Då kallades det grönsakssoppa. Potatis fanns överhuvudtaget inte. Varmrätterna bestodo mestadels av kokta kålrötter – ibland halvruttna – och underliga puddingar. Det var hårda bud för pojkmagar.

 

Hemresan företogs med ett godståg, som gick från norra stationen kl. 4 på eftermiddagen och kom till Sandviken kl. 5.30. Jag var sålunda åter i hemmet efter dagens vid framemot kl. 6 på kvällen. Då skulle man läsa läxorna, få litet kvällsmat och stupa trött i säng för att börja nästa varv halv sex följande morgon.

 

På vår och höst, då det var ljus tid och rimligt väder, kunde ju detta reseliv uthärdas. Den långa restiden kunde utnyttjas både till läxläsning och till skoj. Tåget pustade ibland fram så långsamt att vi kunde roa oss med att hoppa av ute på linjen och plocka blommor och bär på banvallen. Vi kunde också göra idiotiskt dumdristiga utflykter genom att klättra mellan vagnarna i tågsättet för att hälsa på bromskillarna i deras små holkar. Vi hade också tillfälle att se organiserade stölder av begärligt gods. Då dyrbara kollaster gick från Gävle till järnbruken inåt landet, kunde vi se hur bromspersonalen kröp ut på vagnarna och kastade av kolstycke på platser efter linjen där deras anhöriga eller kompisar plockade upp dem.

 

På vintern vara dock tågresorna förfärliga. Det var det året en bistert kall vinter med mycket snö. Då var det så lagom rart att från den goa sängvärmen yrvaken tumla ut i mörker och kyla och på oplogade gator pulsa genom snön den dryga kilometern till järnvägsstationen. Och det blev inte bättre under tågresan. Den där finkan vi åkte i hade väggar av enkel plåt utan isolering. Den uppvärmdes av en plåtkamin, som stod i ett hål i väggen mellan vårt bås och konduktörens bås.

 

 

Även om konduktören eldade så kaminen var glödhet kunde det sitta tjocka islager på kupeväggarna. Det blev en underlig blandning av kyla, fukt och strålvärme, som var mycket obehaglig. Att man inte blev fördärvad till hälsan var egentligen ett under.

 

Lyckligtvis blev detta ansträngande kuskande med G.D.J:s godståg endast ett sällsamt mellanspel. Det rysansvärda kriget slutade 1918 . Visserligen höllo besvärliga efterverkningar i sig, men en viss lättnad inträdde dock i försörjningsläget. Föräldraskapet lyckades 1919 finna en ny inackorderingsmöjlighet för mig. I Kungsgården – tio kilometer väster om Sandviken – fanns det en lanthandlare, som hette Gustav Haglund. Familjen Haglund hade två studerande söner. Haglunds hade löst skolvistelseproblemet på det sättet att de hyrt en lägenhet i Gävle på två rum och kök. I den lägenheten hade fru Haglund skolhushåll för sina söner. Den äldste sonen hade nu tagit studenten och fortsatt sin utbildning på annan ort. Fru Haglund fann då lämpligt att stärka det ekonomiska underlaget för sitt skolhushåll genom att mottaga inackorderingar. Det blev jag och Klas Björkman , som begagnade den möjligheten och på nytt blevo rumskamrater. Jag gick då i R1. Folke Valentin Haglund med kamratnamnet Focus gick i R:III. Från denna tid daterar sig sålunda de vänskapsband mellan mig och Folke Haglund, som höllo genom en lång följd av år.

 

Trots kristiden hade vi hos Haglunds ett gott kosthåll. Fru Haglund hade synbarligen goda möjligheter att skaffa förnödenheter hos bönderna i Ovansjö- bygden och hon reste då och då hem till Kungsgården och provianterade. Vårt rum var visserligen enkelt men betydligt trivsammare än den matsal vi bebott i Sjöbergska huset. Det är väl lika gott medan jag är i farten att avverka mina bostadsfrågor i ett sammanhang.

 

Folke Haglund tog studenten våren 1920. Då avvecklades givetvis det Haglundska skolhushållet. Jag hade än en gång tur och fick en bra inackordering hos en änkefru Pettersson ute i Gavlegårdarna, där hon hyrde övre våningen i en villa. Fru Pettersson hade en tid bott i Sandviken, där hon skött hushållet åt en son, som var anställd vid jernverket. Sonen dog dock i relativt unga år i den förhärjande spanska sjukan. Hon flyttade då in till Gävle. Fru Pettersson var en rar och snäll gammal dam. Jag hade det utmärkt och trivsamt hos henne och bodde där ända fram till studentexamen.

 

–  Nå, hur gick det i skolan då?

–  Jo, tack. I stort sett gick det väl hyggligt även om det kunde vara ömsom vin och ömsom vatten. Jag klarade mig fram till och genom studentexamen utan någon kvarsittning. Men nog hade man möjlighet att konstatera att lärarna, deras kvalifikationer och deras förmåga att undervisa spelade en avgörande roll för elevernas resultat. Själv borde jag ha haft naturliga förutsättningar att i vissa ämnen nått betydligt bättre resultat än vad jag gjorde.

 

Ett typexempel var utvecklingen för mig i matematik. I småklasserna var matematik mitt bästa ämne. Jag höll mig på AB-nivå även i 4:an 5:an och första ringen. Sedan dalade kunskaper och betyg utan tvivel beroende av läraren. I gymnasiet fick vi en lärare i matematik och fysik, som hette Kindberg med öknamnet Pruppen. Han var en liten låghalt farbror med klumpfot och käpp. Otvivelaktigt var han själv mycket kunnig i sina ämnen, men han saknade nästan totalt förmågan att pedagogiskt förklara de matematiska och fysikaliska problemen för eleverna. Han ville oss dock det bästa och han var alltid snäll, vänlig och humoristisk. Måhända var han medveten om sin pedagogiska svaghet, ty han var faktiskt tolerant i överkant, då han rättade skrivningar.

 

   Petter Kindberg

 

Mycket belysande för Kindberg är vad som hände under studentexamen. Då censorn i matematik, professor Bergstrand, trädde in i klassrummet gick han raka vägen fram till fönstren, där han med ryggen not klassen ställde sig och tittade ut. Kindberg skötte förhöret och en i ämnet mycket svag abiturient hade kommit fram till svarta tavlan för att demonstrera lösningen av en uppgift. Det började gå illa och pojken vid tavlan var nära att köra fast. Kindberg kastade en blick på censorns ryggtavla och tog sin käpp och ritade blindsiffror på tavlan. Pojken skrev efter käppens krumelurer och med litet extraprat av Kindberg klarades det hela upp. All sådan vänlig hjälpsamhet till trots hade det varit bättre om Pruppen haft större möjligheter att klämma kunskaper i våra skallar.

 

Det gick galet för Kindberg så småningom. En del år efter sedan jag lämnat skolan läste jag i tidningarna att vid studentskrivning i Gävle mer än hälften av abiturienterna på reallinjen skrivit ned sig. Det gällde matematik och läraren var Kindberg. Det talades om skandal och manglades ut till ett stort nummer i pressen. Stackars välmenande Kindberg tror jag blev suspenderad.

 

Mitt betygsmässigt sett bästa ämne i gymnasiet var kemi. Jag nådde betyget a i studentexamen. Mina kunskaper i kemi hade sin särskilda bakgrund. Min broder Gösta hade A i studentbetyg i kemi. Efter studentexamen gick han in på Tekniska Högkolans kemiska linje. Gösta var otroligt intensiv i allt han företog sig. För att även under ferierna kunna pyssla med sina kemiska experiment skaffade han sig ett ganska stort eget laboratorium. Han ville emellertid också ha en lärjunge och härtill utsåg han mig långt innan jag börjat med kemi i skolan. Det var ingen ide att vara motspänstig. Gösta var tio år äldre än jag och starkast. Jag måste å andra sidan medgiva att han både var god pedagog och kunde väcka mitt intresse för ämnet. Följden blev att jag lärde mig mycket om kemins grunder innan detta ämne kom på mitt skolschema!

 

I läroverket hade jag Mauritz Sterner som lärare i kemi. Sterner hade börjat sin bana såsom murare. Med sitt arbete finansierade han sina studier. Han blev lärare men var därtill en framträdande person inom nykterhetsrörelsen och folkbildningsrörelsen. Personligen var han försynt och stillsam. Han saknade ingalunda pedagogisk förmåga, men var kanske i snällaste laget. Sterner lade ned stort arbete på att experimentmässigt demonstrera de kemiskaprocesserna för oss. Ibland gick det dock galet. Då vi läste om alkaloiderna skulle Sterner en lektion demonstrera fluorgasen och dess användning vid etsning. Destillationsapparaten var färdigmonterad på katedern, då vi anlände till kemisalen. Efter förklaring av det hela började han elda på. Det började så smått att puttra i den stora kolven. Plötsligt exploderade hela härligheten.

 

 

Det small som ett kanonskott och glassplitter regnade över hela rummet. För Sterner själv var det nära katastrofen. Tack vare att han bar glasögon räddade han sina ögon. Det stänkte dock fluor över honom så att han blev svartprickig av små frätsår i ansiktet och hans kläder blevo förstörda. Folk rusade till både från andra lektionssalar och nerifrån gatan dit smällen hörts. Det blev inte mer kemiläsning den dagen.

 

 

 

Då vi i läroboken nått fram till alkoholerna, skulle Sterner hålla sin första lektion i detta kapitel. Under sin framställning avbröts han då och då av dumma frågor om hur man brände brännvin. Frågorna voro alltför genomskinligt inriktade på Sterners absolutism, vilket ju var ofint minst sagt. Att alkohol var en färglös vätska demonstrerade den gode Sterner genom att hålla upp en flaska med sprit. “Magister, magistern, få vi se”, hördes det från bänkraderna. Överrumplad lämnade Sterner flaskan ifrån sig i en utsträckt hand. Den försvann uppåt bänkraderna. Då den återkom till katederbordet efter en stund var den tom. Då Sterner fick se den tomma flaskan blev han sprutröd i ansiktet, men han sade inte ett ord om saken. Det kanske var det bästa svaret.

 

Den där mindre fina historien hände, vill jag minnas, i andra ringen. Den tidigare helbeskedliga klassen hade då i någon mån ändrat sin karaktär. En del pojkar hade försvunnit, men andra hade kommit till. Men, inga namn, inga namn. Naturkunskap hade redan tidigt intresserat mig. Bror Gösta hade tvivelsutan spelat roll även för denna min inriktning. Han var själv naturvetenskapligt intresserad och han begagnade mig såsom auditorium för sina föreläsningar. Naturvetenskaplig litteratur hade han i stor sortering. Därtill hade han samlardille. Inom det naturalistiska gebitet hade hans samlarnit inriktat sig på ett rikhaltigt herbarium, en mineralsamling och en snäcksamling. Mig intresserade han för att samla insekter, närmast fjärilar och skalbaggar, och därvid medverkade han såsom läromästare och rådgivare.

 

 

Pynten var bas för studieexpeditioner ute i naturen. Fjärilarna lockade i första rummet genom sin skönhet. De fångades i en tunn håv. Det fordrade stor försiktighet så att ej färgstoffet på vingarna skadades. Vackrast blevo de exemplar, som jag födde upp själv. Jag samlade larver och födde dem på värdväxterna i lådor med nät över. De förpuppade sig och man kunde studera puppans utveckling tills en dag den färdiga fjärilen kröp ur sitt hölje och bredde ut sina fräscha, vackra vingar. Då fick de gå döden till mötes i mina eterburkar. Så monterades de på silvernålar och preparerades. Mina fjärilar förvarade jag i en stor pappkartong i vilken nålarna fästes i inklistrade korkskivor.

 

Jag hade varit sysselsatt med examinering och artbestämning och papplådan stod på mitt skrivbord hemma på Nygård. Det hände sig i de dagarna att ett nytt hembiträde gjort entre i familjen.

 

Hon skulle städa mitt rum. Då jag senare återvände fann jag min samlingskartong inkastad i en garderob. Fjärilarna lågo i en hög med avbrutna vingar, ben och antenner. Ett par somrars trägen möda var tillspillogiven. Jag var färdig att mörda den dumma gåsen till piga.

 

Efter detta hårda slag övergick jag till att samla skalbaggar. De voro liksom mindre ömtåliga. Egentligen erbjödo också deras liv och leverne mycket mera variationer. Faktiskt kunde jag en hel del både på det zoologiska och biologiska ämnesområdeta Jag siktade på ett högt slutbetyg i R:II, men vår lärare i biologi, Fajers, hade någon konstig principiell motvilja mot högre betyg än AB. Det hjälpte inte att jag sökte meritera mig med extraprestationer. För sent begrep jag att det var mycket otaktiskt från min sida att lämna in fler växter än kursen föreskrev och därtill lämna in min skalbaggsamling. Det förorsakade nämligen läraren ett extra jobb, som han högeligen ogillade. Mina skalbaggar fick jag tillbaka efter ett par månader utan att jeppen ens tittat på mina artbestämningar.

 

 

Vad jag nu här berättat betyder inte att mitt intresse och mina kunskaper på det naturvetenskapliga området begränsade sig till växter och insekter. Nej då. Jag studerade Behms Djurens liv, jag läste Bengt Bergs och William Longs djurskildringar, jag försökte smälta Darwins Arternas uppkomst och Camille Flammarions Bebodda världar och mycket. mycket annat.

 

I vår biologisal hängde det en stor plansch med avbildningar av svenska fåglar. Under en lektionstimme roade det läraren att höra efter, vilka av dessa fåglar vi kände till. Han pekade och frågade. De vanligaste fåglarna kunde väl de flesta namngiva, men sedan gick det alltmera knaggligt. Då andra missade svarade jag. Mig kunde han inte kugga på en enda fågel. Men det var då det. Nu tror jag inte jag skulle klara samma prov.

 

Vid sidan om matematiken, som jag förut omnämnt, visade utvecklingen i ämnet historia ett annat slående exempel på lärarens betydelse för elevernas kunskapsnivå. I 4:an och 5:an hade vi lektor Wilhelm Carlgren såsom lärare i historia. Carlgren hade en enastående förmåga att göra sitt ämne levande och intressant. Därtill kunde han, vilket också var viktigt, upprätthålla en absolut disciplin i klassen enbart genom sin personlighet. Var det någon, som behövde återkallas till ordningen, stannade Carlgren upp i sin rastlöshet och ställde sig att titta på den försumlige utan att säga ett ord. Det var nog. Efter 30 sekunder skuttade han iväg igen.

 

  Wilhelm Carlgren

 

Carlgren skulle utnyttja varje minut och var därför alltid på språng. I sista sekunden före lektionens början kom han skuttande längs korridoren. Vanligen höll han under armen en stor packe med böcker och planschverk, som under lektionen skulle användas såsom demonstrationsmaterial.

 

Ett fältslags förlopp demonstrerade han genom att på svarta tavlan rita streck och pilar alltefter som han beskrev händelseutvecklingen. Hans metod var faktiskt mycket instruktiv, men om någon utomstående efter lektionen fått se krumelurerna på tavlan, så skulle han absolut trott att en klåfingrig förstaklassist varit framme och skojat.

 

Wilhelm Carlgren var beundrad och avhållen av eleverna och det är rätt betecknande för hans korrekta person att han aldrig fick något öknamn. Det är vidare betecknande för hans förmåga såsom lärare att jag under de år vi hade honom alltid skrev historiska ämnen på de svenska skrivningarna och alltid lyckades med dem. Tyvärr fick vi inte behålla honom i gymnasiet. Då uppenbarade sig en ny figur, lektor Olmers, som nog kan betecknas såsom Carlgrens motpol. Olmers var en liten rund lortubbe, alltid svartklädd och med en pence dinglande på nästippen. Han stora passion var årtal och regentlängder. Det fanns en årtalsramsa om någon tysk furstesläkt, som på slutet hade en jeppe, som hette Carl Peter Ulrik. Tänk bara det, Carl Peter Ulrik! Medvetet utelämnade vi alltid den jeppen för att få uppleva då gubben Olmers knackade med pekfingret i katedern, nickade upprepade gånger och sa: “Jaha, Jaha, åsså va de Carl Peter Ulllrik”.

 

Om han någon gång gav fråga på något annat än årtal och regentlängder, så sa han samtidigt: Vi tar allt bokens ord. Nog är det väl begripligt, om den gubben lyckades vänja oss av med allt intresse för ämnet historia.

 

Huvudämnet “svenska” får väl också ägnas några ord. Lektor Ekedal var en äldre vithårig herreman. Han var vår lärare i gymnasiet. Hans undervisningsmetoder voro rätt säregna, ävenså en del av hans vanor. Då han kom in i klassrummet och satte sig vred han alltid stolen mot fönstret. Så tog han upp en silversnusdosa och slog ut en liten hög snus på katerlerkanten. Därifrån tog han då och då några korn i nypan och snusade. Flera lektionstimmar efter rad kunde han använda för att berätta historier.

 

Det gjorde han faktiskt mycket bra. Varje lektion gav han dock kraftigt tilltagna läxor i litteraturhistoria. Så plötsligt en dag kunde det bli förhör. Det gick till så att den, som utvalts till att förhöras fick gå fram till katedern och ställa sig mitt framför Ekedahl med ansiktet mot klassen Och ryggen mot svarta tavlan. Med detta arrangement avsåg Ekedahl att omöjliggöra varje form av fusk. Vid sådana förhör kunde två, möjligen tre elever avverkas på en lektionstimme. Noggranna betyg på förhören sattes i den gröna boken och de betygen blevo utslagsgivande även för terminsbetygen om än någon elev skulle ha blivit förhörd endast en enda gång. Det var en rätt satanisk metod för att få oss att plugga hårt medan han själv kunde taga sitt jobb ganska flegmatiskt.

 

Jag skrev litteraturhistoriskt ämne i studentskrivningen. Jag skrev om Bengt Lidner. Vid vårt 25-åriga studentjubileum besökte vi läroverket. Dåvarande rektorn, Hammarström, hade då varit vänlig att plocka fram våra studentskrivningar från arkivet. Det var rätt lustigt att så långt efteråt få läsa de egna dokument, som meriterade mig att få sätta en vit mössa på skulten.

 

Min probersten var i alla fall gubben Elias Bäckman och hans tyska. På vårterminen i 5:an gav han mig Bc. Det var nog berättigat. Nåväl, det måste bli ferieläsning och prövning på hösten. Bäckman hade haft en lapp uppe på skolans annonstavla att han själv skulle ha ferieskola. Jag tyckte det kunde vara taktiskt att anlita honom och ge honom extraförtjänsten. Då vi gjorde upp härom, gav han mig ett antal “stilar”, som jag enligt hans instruktion skulle skriva på egen hand. Han skulle sedan vid tillfälle ge mig kallelse att komma in till Gävle för att vi tillsammans skulle gå igenom mina opus. Alltnog, jag började skriva och hade trasslat mig igenom två stilar och börjat på den tredje. Så en söndagmorgon kom Pappa in i mitt rum medan jag låg kvar i sängen. Han såg ut som ett åskmoln och slängde till mig ett kortbrev. Det hade kommit från Elias Bäckman.

Jag läste:

Elias förklarade mig vara en lättjefull odåga till son, som ännu ej skickat in den första av de uppgifter jag fått. Det hela var ett groteskt svammel och jag greps även helig ilska mot denna vimspotta. Jag bad pappa att redan på måndagmorgonen få resa in till Gävle. Med mina tyska stilar och brevet till pappa i handen och med vredens rodnad på mina kinder uppsökte jag gubben Bäckman. Jag hade så stark känsla av det rättfärdiga i min sak att jag trots min ålder och mitt läge talade ut ordentligt. Jag frågade Bäckman vad han menade med så kränkande uttalanden, då jag endast följt de instruktioner han själv givit. Gubben blev paff och besvärad och stammade något dumt om att han inte kunde komma ihåg, vad han sagt tidigare. Men han bad faktiskt om ursäkt, vilket måste noteras på hans kreditsida. Den där pikanta kontroversen kanske inte var så tokig för mig i alla fall, ty på hösten fick jag fullt betyg utan krumelurer. Och jag betvivlar själv att jag kunde mera tyska då än jag hade gjort på våren.

 

Bäckmans passion var musik. På kvällarna stod han i slöjdsalen nere i skolans källare och arbetade på sitt livs verk – ett av honom själv uppfunnet och konstruerat nytt träblåsinstrument. Sent en kväll hade han fått sitt verk färdigt. Killar, som legat och kikat genom fönstret, hade beskrivit hur han bakåtlutad och blundande stått och provblåst underverket. Det var ett ljud, som när en ko bölar. Så skulle gubben bära hem dyrgripen. Då han gick uppför källartrappan snubblade han och föll och slog i fallet sönder den underliga pjäsen. Det var naturligtvis en upprörande otur och det var synd om tokfan. En vacker dag var dock det underliga instrumentet definitivt färdigt. Toppen på det hela var att han fick framträda på en Konsert med Orkesterföreningen med sitt instrument såsom solostämma. Men det blev visst bara en gång. Sedan fick barmhärtighetens glömska lägga sig över Elias underliga trumpet.

 

  

En förmiddag, då vi skulle ha tysk lektion, infann sig inte Elias. Han var inte sjukanmäld, för då skulle vaktis ha kommit med besked. Vi väntade med avsikt tills det var någon kvart kvar på lektionstimmen. Då gick vi ned till vaktmästaren och frågade. Gubben vaktis bad mig gå hem till Bäckman för att taga reda på hur det var. Bäckman bodde i nästa kvarter. Jag ringde på dörren. Elias kom själv och öppnade. Något rent fysiskt fel var det i varje fall inte på honom. Han hade en skitig servett instucken under hakan och runt munnen satt äggula med vidfästade brödsmulor. Det var en föga aptitlig syn. Elias hade i lugn och ro suttit och ätit frukost och sin lektion hade han totalt glömt bort – en lektionstimme, som han dock haft samma veckodag och klockslag under en längre tid.

 

Kronan satte han på sin vimsiga lärargärning då han sumpade sitt förhör i studentexamen. Förhörspassen i de olika ämnena voro mycket korta. Jag vill minnas att de ej voro längre än 20 minuter. Den grupp jag tillhörde hade fått tyska på programmet. Då det förhöret skulle börja gingo två censorer och vi abiturienter i korridoren och väntade. Minut efter minut gick, men ingen Bäckman syntes till. Halva tiden hade gått, då han flåsande uppenbarade sig. Även vid detta viktiga tillfälle hade han trasslat bort begreppen för sig. Ja, Elias Bäckman var många gånger prövande för humör och tålamod. På långt avstånd kan dock allt – till och med Elias – ses med blidare ögon och särskilt om man nu vet, att Elias velat välja en annan bana i livet men tvingades av sin far att bli lärare. Det fanns inom kollegiet många originella och lustiga typer, som kunde vara väl meriterade att bli ihågkomna med en liten stump i den här krian, men jag är rädd att lockas för långt i sidled.

 

Främst i typgarnityret fanns dock tre praktfigurer av sinsemellan himmelsvitt skilda naturer. Dessa tre måste dock få en liten presentation.

 

 Nummer ett var rektorn, Josef Falk, Jimmen kallad. Han såg ut som en grov, gänglig plankbärare (och var gift med en småvuxen fransyska). Jimmen var högröstad och domderande. Blev han irriterad av pojkarnas fasoner under rasterna kunde han svinga sin tjocka käpp omkring sig som en sabel. Innanför rocken var han dock en hjärtans hygglig och bussig prisse. Falk undervisade i engelska och franska. Vi hade honom i franska. Då jag läste fransk text tyckte Jimmen att det verkade som den babyloniska förbistringen. Det låg kanske något i det. Jimmens natur och sinnelag kommer att belysas av några episoder, som jag senare skall berätta.

 

 

Majoren Gustaf Swedlund, skolans gymnastiklärare, var den andre av de där huvudfigurerna. Swedlund klev omkring som en tupp på en sophög och hade därför döpts till Gucku. Majoren Swedlund var hur militärisk, som helst – militärisk intill det spexlika. Han tillhörde dock inte de mera begåvade strategerna utan hade med majors grad fått avsked från en kaptensbeställning vid Kungl. Hälsinge Regemente. Det måste ha varit toppen av lycka i hans militaristiska liv, då han i sin ålders höst fick uppleva, att hans äldste son, Nils, blev överbefälhavare för den svenska försvarsmakten. Gucku fick själv nöja sig med att gå omkring och leka regementschef bland skolpojkar. Men det gjorde han med besked. De olika gymnastikgrupperna voro indelade och drillade helt efter militärisk modell. Vid en gymnastiklektions början skulle “kompaniet” vara uppställt för avlämning med troppchefer framför fronten. Så trädde majoren in i gymnastiksalen. I handen höll han en florett, som fick markera den militära sabeln. Med den saluterade han troppcheferna vid avlämningen. Han hälsade: “Goddag, gossar!!, och fick “Goddag, major”, till svar. Oss pojkar kallade han “Kungliga gymnasister” och rektorn talade han alltid om såsom “skolans högste befälhavare”.

 

 

 

Visst var han litet tossig, men Runebergs ord om Lotta Swärd ” – och något hon tålte att skrattas åt, men mera hedras ändå”, kan med fog travesteras att gälla även “Gucku” Swedlund. Utan tvekan var han en bra gymnastiklärare. Därtill hade han en förmåga att sätta pli och hyfs på oss pojkar, vilket kom oss till nytta hela livet. “Gucku” ville ha stil på sina kungliga gymnasister och drillades oss i uppträdande, i hälsning o.s.v.

 

Swedlund hade börjat sin tjänst som gymnastiklärare vid läroverket redan som ung löjtnant. Han hade därför under en lång följd av år varit knuten till skolan och många årskullar hade upplevat hans exercis. Med åren blev han en säregen institution, en legendarisk krumelur och historierna om honom voro legio. I det civila – om man nu kan tala om något civilt i samband med Swedlund – sysslade han med fastighetsaffärer och fastighetsförvaltning. Synbarligen kunde han sköta det jobbet med gott ekonomiskt utbyte för sig själv.

 

Den tredje säregna figuren var skolans vaktmästare, Asplund. Även han hade lyckats bli något av legendfigur. Många generationer av skolpojkar hade fått uppleva honom. Han hade nämligen börjat sin tjänst någon gång på förra århundradet. Gubben Asplund var liten och satt i figuren, hade grå knävelborrar och guldringar i öronen. Med stolthet brukade han berätta att han i sin ungdom varit sjöman och berest de sju haven. Vaktis var rå och hjärtlig i truten, en trut, som vanligen var full av snus. Han hade ett av oss pojkar fruktat vapen, en av snus brunfärgad salivstråle, som han riktade med osviklig precision. Om det t.ex. en kall vintermorgon blev trängsel, då Asplund öppnade porten, ropade han varnande: “Stig ur vägen så jag inte spottar”. Den varningen hade ögonblicklig effekt. Sin syssla skötte Vaktis ordentligt, men på sin egen fason. Han saknade varje uns av respekt för lärare, föräldrar eller annan överhet. Ofta utvecklade han en burlesk och hård lekfullhet, som dock för offren sällan var så lustig. Om Asplund passerade en korridor, då pojkarna stodo uppställda i väntan på läraren, kunde han plötsligt dänga till böckerna i handen på någon pojke, så att de åkte lång väg efter stengolvet. Att böckerna slogos sönder bekymrade honom inte. Ibland gick han runt i klasserna med meddelanden från rektorn. Då han klev in för att lämna sin lapp till tjänstgörande lärare, skulle han all tid ha något hyss för sig. Han kunde rufsa till håret på läraren samtidigt som han lämnade honom lappen, eller kunde han med armen sopa rent främsta pulpetraden oberoende av vad som låg där.

 

 Ett annat litet exempel på Asplunds uppträdande: En av stadens läkare, doktor Fineman, hade ett par pojkar i läroverket. Vid någon slags skolhögtid var Fineman närvarande. Han stötte samman med Asplund och ville väl vara gemen och vänlig mot gubben och språka med honom, och frågade i sammanhanget om Asplund kom ihåg att han en gång sparkat Fineman i ändan, då han på sin tid som elev en dag inte gått ut på rasten. Asplund fnyste föraktfullt och sa: “Jag har sparkat många såna där som dej i aselet jag. “Vaktis” Asplund var på gott och ont en särling, en originell personlighet och han hade blivit något av en institution vid läroverket.

 

I Stockholm bosatta före detta elever vid Gävle Högre Allmänna Läroverk bruka då och då träffas till middag och samvaro. Det sker under beteckningen “Gävlepojkarna“. Någon föreningsform har man inte givit denna kamratkontakt. Det hela är informellt. En liten självbildad kommitté sköter kallelserna och arrangementen. Det är klart att skolminnen spela en framträdande roll vid dessa träffar.

 

Någon gång omkring 1950 hade “Gävlepojkarna” en träff på Piperska Muren. Vid denna sammankomst skulle det samlas in pengar till en gravsten över “Vaktis” Asplund. Han hade nämligen vid hög ålder gått hädan och låg begravd på sin födelseorts, Skutskär, kyrkogård. För att stimulera både anslutningen och insamlingen hade arrangörerna inviterat den gamle f.d. rektorn Josef Falk, som utlovat att vid kaffet kåsera om “Asplundiana“. Falk och Asplund hade varit “kollegor” vid läroverket under flera decennier och de hade kommit bra överens. “Jimmen”, som var en stor humorist, hade under årens lopp samlat på historier om “Vaktis”. Vid det här tillfället torde Falk ha varit inemot 80 år och en viss senilitet var märkbar. Han gav oss dock en strålande kavalkad av burleska Asplundhistorier. Själv myste han av förtjusning under sitt berättande. Alla dessa historier kan jag varken minnas eller här ge utrymme åt. Ett par smakprov böra dock få komma med.

 

Asplund var road av fotografering och hade gärna en kamera till hands. Före och under första världskriget brukade bönderna i Hille och Valbo köra in till staden för att sälja ved och hö. Bondmororna kunde också ha en bytta smör eller något annat till avsalu. Böndernas hästforor voro hänvisade till uppställning på torget framför Gävle Teater nära läroverket. Redan vid 5 – 6 tiden på morgnarna brukade fororna anlända. “Vaktis” Asplund var också morgonpigg av sig. En morgon, då han höll till utanför skolan, fick han se en Hillekäring smyga omkring och spana bland buskarna i Esplanaden. Hon hade anlänt med en skakig hästfora och var kissnödig. Det är ju mänskligt. I sitt beträngda läge såg hon ingen annan möjlighet än att huka sig bakom en buske. Asplund hade emellertid varit påpasslig och hunnit fram i skotthåll med sin kamera. Då Asplund fått en praktbild av den stackars gumman i naturalistisk pose, så sa han: “Nu sitter du där för evigt, kärringfan”.

 

En vinterdag, sedan Asplund blivit gammal och litet stufflig, skulle han gå ett ärende ut på staden. Gatorna voro glashala. Gubben råkade halka och slog hårt i backen. Det såg illa ut och en snäll tant, som sett olyckan, rusade fram och frågade hur det hade gått. Asplund hade inte hunnit samla ihop gubbkroppen ännu, men han kisade illmarigt på tanten och sa.:”Det är väl faen att en allri får ligg ifre för käringar”.

 

Något år efter den där middagen med Gävlepojkarna hörde jag berättas att gravvården blivit rest på Asplunds grav. Gamle rektor Falk hade förrättat avtäckningen å de många givarnas vägnar. Detta skedde i närvaro av Asplunds släktingar och en skara minnesgoda. Falk skulle hålla tal. Olyckligtvis var han då ännu mera senil än ett år tidigare. Alltnog, då han väl kommit i farten att tala, så tappade han sinnet för var han befann sig och i vilken situation han befann sig. Han började plötsligt att berätta samma fula Asplundshistorier, som han berättat vid Gävlepojkarna träff. Ingen kunde få tillfälle att hejda honom och situationen för de närvarande släktingarna blev självfallet ytterst pinsam. Något år därefter gick gamle “Jimmen” själv hädan. Världen hade då blivit två färgstarka krumelurer fattigare.

 

På hösten 1919 skulle hela skolan göra en utflykt till Furuvik.

 

 

 Avresa skulle ske med ett extratåg från Gävle Södra.

 

 

Programmet i Furuvik skulle bl.a. omfatta idrott och idrottsliga lekar. Därför var givetvis majoren Swedlund överregissör för tillställningen. Och då Swedlund var regissör måste lika självfallet det hela ske med full militär pomp och ståt. På morgonen utflyktsdagen skulle de femhundra pojkarna ställa upp på skolgården “kompanivis”. Kompanierna skulle vara ordnade i öppen fyrkant med front mot skolhuset. Några fjärderingare hade av majoren utnämnts till “kompanichefer” för dagen. Såsom “bataljonschef” hade han engagerat en liten fänrik från regementet. På högra flygels stod Hälsinge Regementes musikkår samt skolans sidenfana med fanvakt. Vakten bestod av en pojke från varje kompani. Det var onekligen mycket pampigt arrangerat och en talrik publik hade samlats runt skolstaketet. Sedan uppställningen var klar skedde kompaniavlämning till den lille fänriken. Då var tiden inne för majorens entre. Han trädde ut på skolgården i full uniform och ledsagade rektorn, som han kallade “skolans högste befälhavare”. Men det var ju inte svårt att se vem som kände sig mest befälsmässig. Majoren tog mysande av förtjusning emot “bataljonen” från fänriken och i sin tur avlämnade han den till skolans högste befälhavaren. Jimmen tyckte den sista proceduren var fånig och han vinkade avvärjande med sin stora karda, men det kunde inte påverka majorens ritual. Så var det då klart för avmarsch med Södra Stationen såsom marchmål. Kommandoropen ljödo. Musiken klämde i. Med musiken och den fladdrande sidenfanan i täten ringlade den långa kolonnen ut från skolgården. Marschvägen var fastställd till Kungsgatan Nygatan Centralgatan fram till stationen. Kolonnen befann sig på den breda Nygatan och var föremål för Gävlebornas intresse. Bredvid kolonnen på trottoaren marscherade majoren Gucku till vänster om rektorn. Då råkade Jimmen säga: Är det inte här vi ska gå ner? Ögonblickligen hördes majorens kommandostämma. Täten till höger, maaaarsch!!!” Kolonntäten böjde av gatan före Centralgatan. Musiken fortsatte ensam den förut beordrade vägen. Fanbäraren, som följt musiken, upptäckte plötsligt att han inte hade kolonnen efter sig. Han stannade villrådig och oförstående. Fanan vacklade hit och dit. Så fattade han plötsligt beslut, tog stora skutt över Nygatans gräsmattor och planteringar och hoppade framför kolonntäten igen. Efter att ha rundat ett par gathörn kunde vi kroka på efter musiken igen.

 

Ja, det blev något av en löjets skandal över den så storvulet påbörjade paraden genom staden. Jimmen var förtvivlad. Då vi kommit fram till stationen, klev han med stora kliv fram och tillbaka på perrongen, fäktade med armarna och klagade: Och jag bara frågade jag. Enligt majorens militära tankebanor var emellertid rektorns tanklösa fråga en “order från skolans högste befälhavare” och den skulle åtlydas, även om den var tokig. Vi hade sedan en härlig dag ute vid Furuvik. Men någon ny parad fick “Gucku” Swedlund inte ordna under Jimmens regeringstid.

 

Under mina första år i läroverket fanns de s.k. militärövningarna ännu kvar. På lördagarna under höstmånaderna var tiden efter frukostrasten anslagen till dessa övningar. Övningsplats var Skyttegården i stadens norra utkant, men icke långt från skolan. Det var ett rätt stort plant område inhägnat med ett massivt trästaket. Där fanns baracker med omklädningsrum och förrådsrum samt en skyttevall för kammarskjutning. Såsom instruktörer vid de militära övningarna fungerade furirer från Hälsinge Regemente. Övningarna omfattade gevärsexercis, truppexercis och skjutning. Mot övningsperiodens slut flyttade vi till den stora skjutbanan, “Bödjningen”, för att öva skarpskjutning. Vi tyckte nog att det hela var rätt kul.

 

 

Efter slutet av första världskriget drömde alla om den eviga freden i hägnet av Nationernas Förbund. Antimilitaristiska strömningar gjorde sig allt starkare gällande. På ett tidigt stadium sattes propagandan in mot läroverkens militärövningar. Det var, förklarade dessa fredsdrömmare, upprörande att fostra ungdomen i vapnens bruk. (De fick vänta ett par år tills de kom i värnplikten.) Riksdagen beslöt att läroverkens militärövningar skulle avskaffas.

 

Det var med djup sorg i sitt militära hjärta, som majoren Gucku Swedlund upplevde den dagen. Han försökte dock i fortsättningen att på allt sätt stimulera gymnasisternas intresse för skarpskjutning.

 

Det fanns också inom Skarpskytteföreningen en särskild sektion för skolpojkar, som där hade fri tillgång till gevär och ammunition. Majoren var särskilt angelägen om att varje år kunna sända ett trupp skyttar till de stora skolungdomstävlingarna i Stockholm.

 

På hösten 1921 skulle det planeras för deltagande i skolskyttetävlingarna. De, som aspirerade på deltagande, skulle få begagna gymnastiktimmarna för övnings- och uttagningsskjutningar. Jag anmälde mig såsom aspirant. Bland aspiranterna utsågos av majoren tre av de äldre pojkarna till ledare för skjutningarna. De skulle ansvara för ordningen och för skjutmaterielen och de skulle efter varje skjutning överlämna markörprotokollen till majoren.

 

Ganska snart kom vi in på tanken att försöka få ett bra gäng till Stockholms­resan. Den främsta kvalifikationsgrunden för att komma med var om vederbörande “passade in” i gänget och var benägen att ha kul under resan under hyfsade former och i gott kamratskap.

 

Förmågan att skjuta med gevär modell 96 var dock av mera sekundär betydelse. Det utvaldes ett kul gäng och jag hade förmånen att komma med bland de sålunda “hemligt” utvalda. Så långt var allt gott och väl, men vi kunde ju inte komma runt de skjutningsprotokoll majoren skulle ha. Även det problemet klarades dock. Det var pålitligt folk, som skickades ner i markörgravarna. Dessa fick via skjutplatsen besked om skyttar och tavelnummer. Vi kan ju säga att de skötte markeringen med en lätt retuchering. I varje fall visade de till majoren inlämnade skjutningsprotokollen att de på förhand utvalda meriterat sig för deltagande i skyttetävlingen. Skvallret berättade att då en av de yngre lärarna, detektiven kallad, fick se listan på Stockholms-resenärerna hade han sagt: “Jo, det här var just en skön samling att släppa iväg till Stockholm.”

 

Jag vill minnas att gruppen bestod av åtta man, stronga gossar, som skulle försvara Gävle Högre Allmänna Läroverks – och Guckus ära på slagfältet vid Kaknäs. Vi anlände till Stockholm på eftermiddagen dagen före skjutningarna och tog in på hotell. Programmet för kvällen var väl planerat. Iskrudade smoking inledde vi aftonens övningar med en snygg middag på Strand. Därefter gick vi på gamla, fina Svenska Teatern och såg Gösta Ekman och Tolli Zellman i deras strålande framförande av komedien Gröna Hissen. Kvällen avslutades med supé någonstädes.

 

Följande morgon kl. 8 skulle vi stå uppställda i Kungsträdgården. Gävle­gruppen såg en aning talgig och rödögd ut, Men på humöret var det inget fel. Den stora skaran av skyttar från alla delar av landet togs emot av den gamle generalen Balck. Så hölls korum. Därefter skedde avmarsch till Kaknäs med Svea Livgardes musikkår i täten. Det var en lång och för oss något tröttsam väg. Därute på skjutbanan pangade vi dock på så gott vi kunde. En av killarna råkade dock i början skjuta på fel tavla. Då vi med kvällståget återvände till Gävle kände vi oss nöjda och belåtna med vår huvudstadsresa. Vi hade faktiskt haft riktigt kul i gott kamratskap. Dock voro vi en smula tveksamma om kvaliten på våra skjutprestationer och sålunda på vår insats för att hävda läroverkets skytteära. I ett par tre veckor fingo vi gå i en smula otrevlig ovisshet om de resultat vi nått. Det tog sin tid innan skytteledningen hunnit gå igenom, sortera och klassificera alla skjutningsprotokoll. Men så en dag då majoren Swedlund trädde framför fronten för vårt gymnastikkompani, kunde han meddela att besked inkommit från Stockholm om skjutresultaten. Gucku höll ett högstämt tal, i vilket han förklarade sig vara nöjd med att hans gossar, trots de avskaffade militärövningarna, lyckats upprätthålla en jämn och god skjutskicklighet. Samtliga kungliga gymnasister i truppen från Gävle läroverk hade fått pris – hela tre kronor per man. Gucku kallade fram oss en efter en och överlämnade högtidligen under handtackning tre blanka riksdaleros. Därmed var också det lilla osäkerhetsmomentet skingrat och vi kunde helt och fullt glädja oss åt vår trevliga Stockholmseskapad. Vi kunde också ha roligt åt det ganska komiska resultatet av våra skjutinsatser, som ju var en smula blygsamt i förhållandet till resekostnaderna.

 

 

Betydelsefulla evenemang för skolungdomen i Gävle voro de årliga gymnasistbalerna i läroverkets gyrnnastikhus. En och annan gång brukade även Gymnasieförbundet Verdandi anordna bal. På vintrarna var det dans varje vecka på gymnasisternas egen skridskobana. Privata baler förekom ävenledes ibland. Dans spelade sålunda en icke obetydlig roll i skolungdomens sällskapsliv. Men dans hade icke förekommit i programmet för min uppfostran. Det förhöll sig ju i stället så, vilket jag i tidigare sammanhang omnämnt, att Mamma betraktade dans som ett av djävulens många syndiga påfund.

 

Begripligt var det väl dock att jag innerligt gärna ville lära mig dansa så pass mycket att jag inte behövde känna mig utestängd från mina kamraters sällskapsliv. Men hur skulle dt problemet lösas?

 

Systrarna Schulze hade dansskola i Godtemplarlokalen på söder. Där kunde man även få privatlektioner. Att till föräldraskapet framföra något förslag om danslektioner var otänkbart. Själv kunde jag inte mobilisera erforderliga penningmedel. Då framträdde min syster Magna såsom ädel filantrop. Hon gav mig det belopp, som erfordrades för att finansiera en privat danskurs. Glad i hågen startade jag den utbildning, som skulle göra mig mera salongsfähig. Den äldre av systrarna Schulze klinkade piano. Den yngre – en riktigt söt sak med burrigt hår – var danslärarinna och danspartner. Jag strävade och struttade och lärde mig så småningom att tillfredsställande manövrera egna fötter och damen i one-step, two- step och bostonvals. Hambo, däremot, lyckades jag aldrig riktigt bra med. Nåväl, jag hade gjort mig beredd att kunna deltaga i min första gymnasistbal.

 

 

 

Det har väl blivit litet si och så med den kronologiska ordningen i den här pyttipannan. Skall jag nu taga någon viss hänsyn till tidsföljden, bör jag nog omnämna gymnasisternas skridskobana innan jag för läsaren in i gymnasistbalernas francaise. Skridskobanan upplevde jag nämligen innan jag hunnit bli gymnasist själv. Den försvann sedan ur stadsbilden, vilket jag tror många beklagade.

 

 

Skridskoåkning utanför  Frimurarhuset (längst tv) och Grand Hotell, 1910-1920-talet. För att det inte skulle bli sprickor i isen på skridskobanan, den inhägnade delen av Gavleån, sågades en ränna upp runt om hela banan. Skridskoåkarna tog sig över rännan på en stege. Den låga byggnaden vid träden på åns bortre strand är en värmestuga.

 

Den gick liknande öde till mötes som skridskobanan på Nybroviken i Stockholm, som Kar-de-Mumma fortfarande hojtar om att han vill ha tillbaka. På Gavleån, nedanför Grand Hotells terass – mitt i staden – hade gävlegymnasisternas idrottsförening en skridskobana. Det var ett traditionsrikt arrangement och ett livligt och uppskattat inslag i stadsbilden. så snart ån frös till höggs den där banan ut i isen. Den måste nämligen byggas upp och underhållas såsom ett stort flytande isblock och rännan omkring den fick inte frysa igen. Genom att den fick flyta fritt kunde den klara vattenståndets förändringar i ån utan risk att brytas sönder. Skridskobanans syfte var naturligtvis främst att ge skolungdomen tillfälle till skridskoåkning och bandyspel. Ock det skrinnades och spelades bandy ganska friskt. Tänk, även jag lirade bandy i vårt klasslag. Bandymatcher ordnades mellan klasslagen i läroverket och mellan läroverket och andra skolor.

 

Men banan måste också finansieras. Det kostade pengar både att anlägga den och underhålla den. Skolpojkarna hjälpte visserligen till men det mesta jobbet måste dock utföras av lejt folk. En helanställd vaktman måste finnas. Där skulle finnas värmekur, trappor från kajen, musikpaviljong o.s.v. Huvuddelen av inkomsterna fick man genom att anordna dans. Varje torsdagskväll så länge banan var i bruk var det dans mellan 7 och 10. Musiken exekverades av “Hälsingarnas” regementsmusikkår. “Hornboskapen” sutto i en stor träbur mitt på banan – den sköts ut på medar – och de blåste valser, step och annat dansbart. Visst var det väl rätt otympligt att dansa i vinterytterkläder, men det gick bra det med. Till övervägande del var det naturligtvis skolungdomen från läroverket och flickskolan, som frekventerade dessa danser, men även annan ungdom sökte sig dit. Den upplysta skridskobanan, musiken och de dansande ungdomarna utgjorde onekligen ett trevligt tillskott av liv i den annars rätt stillsamma och stela staden.

 

Skridskobanan blev emellertid medelpunkt även för en annan art av livslustar. Ån var gränsen mellan “norr” och “söder” i staden. I den syd-östliga delen av staden låg ett utpräglat arbetardistrikt, som kallades “Kålhagen“. Namnet korn förmodligen därav att där i äldre tider legat kålgårdar. Det rådde sedan gammalt permanent krigstillstånd mellan Kålhagsgrabbarna, som kallades “kattor” och – läroverkspojkarna, som kallades “råttor“. Då skolungdomen samlades till dans på skridskobanan, då samlades’ “kattorna” på södra åkajen, varifrån de kastade glåpord till “råttorna” nere på isen. Då dansen var slut och “råttorna” skulle dra sig hemåt, då strömmade “kattorna” över broarna för att mucka gräl. Ibland kunde det bli rätt livliga bataljer. Stöddiga slagskämpar fanns det på bägge sidor och de begagnade gärna tillfället att avreagera sig. Polisen var naturligtvis ett störande element vid öppna bataljer och därför drog man sig gärna undan till bakgator och parker, om det var meningen att ha en ordentligare uppgörelse. En lustig detalj, som visar ett visst sportmannasinne var, att om läroverkspojkarna skulle följa flickor hem till porten kunde de ropa till “kattorna” att vänta på dem där eller där. Då flickorna avlevererats, gick pojkarna till den avtalade duellplatsen.

 

Tyvärr måste emellertid skridskobanan på ån upphöra 1920 eller 1921. Orsakerna voro flera. Genom landhöjningen, som vid Gävlekusten inte är så liten, blev vattenförhållandena i ån allt sämre för att bära den stora isklumpen. Trafikens utveckling gjorde även att stadens myndigheter gärna såg att banan mitt i staden kom bort. Slutligen spelade ekonomin roll. Kostnaderna ökade och det blev svårare att få debet och kredit att gå ihop för skolans idrottsförening. Det blev sålunda ett slut på den där fröjden och stadsbilden blev ett inslag fattigare. Såsom en ersättning för gymnasisternas skridskobana öppnades en stor bana på dammen ovanför Stadsträdgården. Den banan drevs i Gävle Idrottsförenings regi. Den hade andra ekonomiska resurser. Den kunde ordna bandymatcher med stor publik och den kunde ordna dans ett par tre gånger i veckan. Danspubliken där hade givetvis en annan sammansättning, men skolungdomen var ett icke så litet inslag.

 

 

De traditionella gymnasistbalerna ägde rum i läroverkets gymnastiksal. Den dekorerades till sådan fest med flaggor, pappersgirlanger och annat krimskrams. Det skulle vara så fint att pojkarna hade smoking och flickorna finaste gåbortsblåsan. Möblemanget var emellertid torftigt och det enda, som kunde serveras, var förfriskningar och en tesupe från buffet. Även på dessa baler hade man förr den eviga regementsmusiken, men i mitt skede växlade man om till ett danskapell, som bättre passade dansmusiken. Vid gymnasistbalerna var rektorn och alla lärare med fruar närvarande. Det sällskapet höll dock till i den s.k. sjukgymnastiksalen, som låg på en läktare efter husets långsida över omklädningsrummen. Därifrån hade lärarna utsikt över oss men vi icke över dem. På sin hylla intog lärarsällskapet supé och det brukade där inte råda brist på brända och destillerade drycker. Det hörde också till traditionen att en huvudpunkt i balprogrammet skulle vara en stor francaise med många turer.

 

Så särskilt trivsamma var ju inte de där tillställningarna. Det kunde de heller knappast bli i en sådan lokal. Den första gymnasistbalen var väl ändock en upplevelse för en skolpojke. På min första gymnasistbal hade jag bjudit en av mina skolkamrater från privatskolan i Sandviken, Inga Afzelius, som gick i Själanderska flickskolan. Ännu vid denna tidpunkt hade skolflickorna från Själanderska ett slags monopol på gymnasistbalerna. Då vi i min årgång nådde inflytandet på olika arrangement, seder och bruk inom skolan genomförde vi ändringar, som nog betraktades som något av en revolution. Så till exempel ville vi inte acceptera Själandersflickorna såsom någon priviligierat kast utan ansågo flickor från Borgarskolan såsom fullt likvärdiga. Med illa dolt missnöje måste flickskoleflickorna acceptera denna nya princip. Även på andra områden genomförde vi nyordningar, som jag senare skall återkomma till. Föreningslivet inom läroverket tillgodosågs av tre gymnasieföreningar nämligen Gävle Gymnasii Idrottsförening, Naturvetenskapliga Föreningen och Gävle Gymnasii Förbund Verdandi.

 

Idrottsföreningen fick inte äran att åtnjuta mina insatser vare sig på kolstybben eller annorstädes. Min aktiva idrottsperiod inföll nämligen då jag ännu gick i realskolan. Då var jag icke kvalificerad för gymnasiiföreningen. Jag tillhörde i stället Gävle IdrottsFörenings (G.I.F.) junioravdelning. I den egenskapen utövade jag diverse friidrottsgrenar på Strömvallen, dock utan att uppnå några märkligare resultat.

 

I gymnasiets första ring blev jag en intresserad och aktiv medlem av Naturvetenskapliga Föreningen. Mitt naturvetenskapliga intresse har jag ju redan tidigare berört. Förutom föredrag i naturvetenskapliga ämnen på föreningsmötena, arrangerade föreningen, laborationer i kemi och fysik, botaniska och geologiska exkursioner o.s.v.

 

Som en parentes skall jag här stoppa in en resehistoria. Försommaren 1920 arrangerade Naturvetenskapliga Föreningen en resa till Gotland. Vi var ett dussin pojkar, som deltog i den resan. Nominell reseledare var biologiläraren Fajers i sin egenskap av föreningens inspektor. Det praktiska jobbet med alla arrangement fick vi nog sköta själva. Under tio dagar skulle vi trampa runt hela ön per cykel och se så mycket som möjligt av alla naturvetenskapliga och kulturella märkvärdigheter, som koncentrerats på denna säregna ö. Kostnaderna måste hållas låga, vilket medförde en del strapatser i fråga om livsföringen. På överresan med båt från Nynäshamn till Visby hade vi däcksplats. Det var en klar och kall juninatt och vinden blåste snålt på Östersjön. För att få något skydd kröp jag in i en stor rulle grov tross och svepte en medhavd filt omkring mig. Men jag frös ändock så tänder och benknotor skallrade. Turistföreningen hade medverkat till inlogeringen på olika platser under resan. På en del håll hade Turistföreningen härbergen, vilka på den tiden dock voro mycket primitiva, på andra ställen fick vi hålla tillgodo med höskullar och en natt låg vi i en militärförläggning.

 

     

 

Första dagens trampning från Visby till Klintehamn var besvärligast. Alla voro vi otränade, kalkdammet var besvärande och solen gassade het. Då vi på halva vägen togo rast, visade det sig att Fajers var trött, argsint och hungrig. Det var inte bra för fortsättningen. Jag hade en fin matsäck med mig hemifrån däri bland en burk av mammas köttbullar. Fajers hade ingenting i matväg med sig och inget fanns att köpa där vi rastade. Ädelmodigt frågade jag om han ville smaka på min kost. Jodå, det ville han visst det. Den fan åt upp alla mina köttbullar.

 

Resans höjdpunkt kom redan andra dagen med besök på Stora Karlsö. Vi puttrade ut från Klintehamn i en relativt liten fiskebåt. Jag hade något begrepp om båtar och sjö och hade därför placerat mig vid motorn d.v.s vid båtens rörelseaxel. Efter någon kvartstimmes gång hade vi kommit ut på djupt vatten där dyningarna voro ganska kraftiga. De glada gossar, som trängt sig längst fram i stäven, började se allvarliga ut. Snart hängde de över relingarna och offrade åt havets fiskar. Efter en timmes sjöresa steg vi iland på Karlsö. Vi fick logera i Kungliga Jaktklubbens paviljong. Ön fick vi grundligt bese under ciceronskap av en kronojägare. Vi fingo på nära håll studera det fantastiska fågellivet med 10.000-tal av varje art. Ja, jag kan faktiskt bespara mig en närmare beskrivning av Stora Karlsö och dess säregna geologi, flora och fauna och hänvisa till Bengt Bergs bok Stora Karlsö, som finns i mitt bibliotek.

 

Cykeltrampet förde oss sedan vidare söderut till Hoburgsgubben och åter norrut efter den östra delen av ön med besök bl.a. vid Torsburgen, Katthammarsvik och Slite. Vi fortsatte ända upp på Fårö innan vi återvände till Visby och båten till Stockholm.

 

Det här var ett exempel på Naturvetenskapliga Föreningens praktiska naturstudier och resan var onekligen givande. Gävle Gymnasii Förbund Verdandi ansågs emellertid för den “finaste” gymnasieföreningen. Det var den kulturella och litterära föreningen. I dess hektograferade, lilla tidningsblad blommade gymnasistromantiken, gymnasistpoesien och inte minst pubertetstidens “weltschmertz“. I andra ringen gjorde jag min entre i Verdandi. Jag lämnade dock inga litterära alster efter mig i den föreningens arkiv. Mina insatser rörde sig mera på det organisatoriska, sällskapliga och teatraliska planet.

 

Ett stort årligt evenemang var G.G.F. Verdandis soire på Gävle Teater. Den drog alltid fullt hus av föräldrar, lärare och skolungdom – kanske med övervikt för flickinslaget i publiken. Dessa soireer följde ett traditionellt huvudprogram. En första avdelning upptog musikframträdanden av skolans bättre förmågor på piano, fiol och cello samt deklamationer eller uppläsningar. Härefter följde ett högtidstal av någon “filosof” bland lärarna – vanligen av Verdandis fungerande inspektor. Sista avdelningen upptogs av spex. Det tilldrog sig vanligen det största intresset både från de agerandes sida och från publikens sida. Det låg mycket arbete bakom tillkomsten av soireerna – både organisatoriskt planläggningsarbete och arbete med repetitioner. Men vi alla, som var med, hade också mycken behållning av jobbet. Vi hade kul och samarbetet utvecklade kamratskapet.

 

Ansvaret för soireernas tillkomst åvilade andra och tredjeringarna. Fjärderingarna hade ju annat att tänka på. Under två år var jag sålunda aktiv i sammanhanget. Förutom i organisationsjobbet deltog jag bägge åren såsom aktör i spexen. En argsint skurmadam fick jag gestalta i spexet 1921. Kostymeringen var framletad bland mammas gamla kläden. Jag lär ha blivit stilenlig. Följande år uppträdde jag som poliskommisarie. Jag hade då fått låna en fin gammal paraduniform av polismästaren i Gävle.

 

En perukmakare, som titeln löd, var engagerad för “skådespelarnas” sminkning och övriga rätta utstyrsel och förvandling. Han kunde sin sak. En späd yngling skulle i ett av spexen spela en ung flicka. Då han framträdde i fin klänning, välsminkad och med långa korkskruvslockar var han så söt att motspelarna glömde bort att det var en pojke under masken.

 

Med motivering att det skulle “dämpa rampfebern” – vilket det väl också gjorde – fanns det alltid alkoholhaltiga drycker bakom scenen. Direktionslogen brukade vara inrättad såsom utskänkningslokal. Punchen övervägde i sortimentet. Onekligen var det förvånande att detta kunde försiggå utan upptäkt eller inskridande. Ett år då kristendomslektorn Bensow skulle hålla högtidstalet var det det på vippen att han trampat rakt in bland flaskorna i direktionslogen, som låg alldeles intill trappan från salongen. I sista momangen lyckades vi smälla igen dörren till logen och manövrera in lektorn bland kulisserna. Punchångan låg dock tät i gången från trappan och det vore högst förvånande om den inte stuckit den gode lektorn i näsan. Han var emellertid en mycket t tolerant man och i varje fall låtsades han ingenting om. Det var jag, som puttade igen dörren utstyrd i den fina polismästaruniformen. Då jag vände mig om glimmade lektorns pinceneglas i halvdunklet och jag hörde hans släpiga småländska idiom: “Det var väldigt vad Henriksson var fin i dag.” Nåja, vi manövrerade honom in på scenen, som sagt, och där höll han ett förnämligt tal byggt på “Peer Gynt”. Första året jag var med avslutades kvällen enligt äldre tradition med en vickning i stora omklädningslogen. Den slog över, milt sagt. Jag och andra med mig reagerade.

 

Följande år, då min årskull såsom tredjeringare hade ledningen, beslöt vi att höja nivån. Vi kom på iden att vi för de i soiren medverkande skulle anordna en supé på Centralhotellets festvåning. Härför erfordrades dock – för säkerhets skull – tillstånd av rektor. Många trodde aldrig att ett sådant tillstånd skulle beviljas och tyckte att vi var tossiga. Det eggade oss förslagställare, som inte ville ge oss utan ett försök. En deputation bestående av Ejnar Nordlander, Torsten Blom och jag själv fattade en dag posto vid dörren till rektorsexpeditionen. Efter en stund kom “Jim” klivande längs korridoren. Nyckelknippan, som hängde i en lång kedja, hade han redan halat upp och gick och svängde den fram och tillbaka. Så nådde han fram till oss artigt bugande supplikanter. “Va ä det?” frågade Jim. I väl valda ordalag framförde vi vårt delikata ärende nämligen begäran att efter Verdandi-soiren få anordna en supe i Centralhotellets festvåning. Med lätt förvåning stirrade Jim på oss. Så låste han upp dörren och slängde upp den. Men han hejdade sitt inträde. Han började i stället en promenad med långa steg fram och tillbaka i korridoren. Inte ett ord yttrade han. Så avbröt han promenaden och steg in i sitt rum. Efter ett par steg vände han på nytt, stack ut huvudet genom dörren och röt: “Men ni få bara dricka vin”. Så smällde dörren igen så det skrällde.

 

Ja, det var onekligen ett säreget besked. Men det var typiskt för den gode “Jimmen”. För oss blev resultatet en triumf. Vi kunde faktiskt höja nivån på soirefesten.Vi kunde kalla till en supé på en bättre restaurant i stället för till en mer eller mindre grisig skiva i den trista och dammiga klädlogen på teatern. Det blev en alltigenom trevlig och städad kväll. Eftersom vi inte bokstavligt tog rektorn på orden hade vi vidtagit en säkerhetsåtgärd. Vi hade engagerat ett gammalt, pålitligt stadsbud som “tamburmajor” i festvåningstamburen. Han hade order att inte släppa någon hm- hm över bron. Den festen skulle inte störas av någon snokande extralärare.

 

Innan jag efter de här rapsodiska berättelserna lämnar kapitlet om läroverkstiden i Gävle finner jag det motiverat att nämna något om mitt speciella kamratgäng. Vi var fyra klasskamrater, som höllo ihop under gymnasisttiden. Det var Ejnar Nordlander, Torsten Blom, Klas Björkman och jag själv. Först en liten presentation:

 

Ejnar Nordlander hade sitt hem i staden. Hans far var folkskoleinspektör. Vi hade varit klasskamrater sedan jag började i fyran. Ejnar var en begåvad gosse med fina betyg – en aning disträ. Efter studentexamen läste han juridik i Uppsala, där jag brukade gästa honom under “den stora vårsupningen” d. v. s omkring sista april och första maj. Med en jur.kand. bakom sig gick han in i landsstaten. Efter en del år vid länsstyrelsen i Umeå hamnade han som assessor vid länsstyrelsen i Falun. Han var marskalk på Elsas och mitt bröllop.

 

  

Torsten Blom hade slutit till klassen i andra ringen. Tidigare hade han gått i Beskowska skolan i Stockholm. Hans far, som då haft en gård i stockholmstrakten, hade sålt den och köpt Lerviks gård strax utanför Gävle, dit sålunda familjen flyttat. Blom var en glad och trevlig garcon. Valet av veterinärbanan berodde måhända på det agrara påbråt. Under många år var han stadsveterinär i Sundsvall. Fick sedan tjänst i Veterinärstyrelsen som veterinärråd.

 

  

Klas Björkman var, som jag tidigare nämnt, min rumskamrat i ett par varv, dels under mitt första år i Gävle och dels i Haglunds skolhushåll. Klas gick då i klassen över mig, men gick om andra ringen. Hans far var brukstjänsteman på Sandviken och vi hade även gått samtidigt i Privatskolan där. Tyvärr föll han igenom i studentexamen på våren 1923. Han klarade sig dock på hösten samma år. Kort därefter insjuknade han i tbc, som efter ett par år ledde till döden. Och den fjärde i gänget var alltså jag själv. Under de tre gymnasistår detta kamratgäng höll samman delade vi öden och äventyr av skiftande slag.

 

Mycket roligt hade vi. I motgångar och svårigheter sökte vi hjälpa varandra. I nu skrivande stund skall jag dock avstå från att nedteckna våra eskapader för att ej hindra fortsättningen av huvudberättelsen. Måhända kan skolkapitlet senare kompletteras.

 

 

 

  

Torsten  Henriksson

 Författare:

Torsten Henriksson, född 1903-09-09 i Sandviken. Var Riksdagsman för Högern i Stockholm, 1937 – 1948.

Texten skrevs under åren 1958-1962.

 

Manus har överlämnats gm brorsonen Omar Henriksson.

 

Kommentarer:

Omar Henriksson är Sandvikare och har jobbat med att bygga upp ett porträttgalleri över gästrikar, som idag innehåller drygt 14.000 porträtt. Länkarna till dettafinns här.

Omar Henriksson har mycket generöst delat med sig av sitt släktträd bestående av 4000 poster.

Hans porträttsamling finns även här på Drop-box

Hela arkivet är byggt i OSX men kan även läsas av Windows-dator. Registret är upplagt i bokstavsordning, men är också sökbart på region, yrke och födelsedatur. QU och QV har sorterats som KV (ex. Lindkvist). Namn som stavas både med och utan h i slutet har sorterats som utan. Alla Karlsson har sorterats under Carlsson. Betr V och W rekommenderas att söka i båda mapparna.

Jag ser gärna att ni delar med er av de porträtt som ni har men det är absolut inget krav. I framtiden räknar jag med en återflytt till Sandviken.

Tack på förhand

Omar Henriksson, Kråkrisvägen 11a, 591 54 Motala, 070-55 68 398, macomar@bahnhof-se

 

Ta del av vad läsarna tycker om detta spännande inslag:

——————————–

11  januari , 2013

Sammanställt och kompletterat med bilder av – lisse-lotte@danielson.be