Om ni liksom jag missade Ingemar Stenmarks slowfox i Let´s Dance 2015 så har ni chansen att se det här.
Oavsett hur det går för honom i denna tävling kommer han nog för lång tid framåt ända att vara Sveriges mest folkkäraste idol!
—–
En skarpt iakttagande och skicklig tecknare – Ulf Ivar Nilsson!
—
Bara tomma löften – nu åker de hem!
Publ. I GD 28/2 2015
Gävle – Jag känner mig som ingenting, så liten, när jag tigger. Men vad ska jag göra för att överleva, säger Asan. På måndag återvänder han och resten av familjen hem till Rumänien nästan lika fattiga som när de kom till Sverige.
Det är kväll på Hedvigslundskyrkan i Gävle. Matakutens Lasse Wennman har fixat middag till den rumänska familjen som får tillbringa nätterna i vandrarhemsbussen som står parkerad utanför. På dagarna sitter de vanligtvis på gator och torg i centrala Gävle och tigger. Men i dag har Lasse Wennman hjälpt några av dem att tvätta kläder.
– De var så smutsiga, säger han.
Nu vill de så klart använda duscharna i kyrkans omklädningsrum innan de sätter på sig de nytvättade plaggen. Men först behöver några praktiska saker redas ut. På måndag får de åka hem. Rodica Sahanen är tolk.
Hon hjälper till att fylla i listorna med namn, antal barn där hemma och annan information som diakonen Lena Liss behöver för att kunna boka bussbiljetter och packa barnkläder som familjen får med sig hem. Varken bröderna eller deras fruar pratar engelska eller något annat språk än sitt modersmål.
Men gester och kroppsspråk förmedlar mer än det Rodica Sahanen översätter med ord. Kvinnorna överöser både Lasse Wennman och Lena Liss med kramar och pussar, klappar och strykningar över kinder och händer.
- – Jag är glad att få komma hem men vi har just ingenting med oss, säger Bahara.
Hon lämnade sina tre barn med farmor och farfar hemma i byn. Den minsta är fem månader gammal. Svågern Asan har fyra barn mellan sju månader och tretton år.
- – Det är en skam att komma hem utan någonting. Jag kan inte säga till mina barn att jag har suttit på gatan och tiggt pengar, säger han.
Ingen av dem hade kunna tro att det skulle bli så här. Det lät så bra. Mannen i grannbyn sa att i det skulle byggas en ny golfbana i en stad i Sverige.
Men först skulle skogen och marken röjas så där fanns det gott om jobb för arbetslösa rumäner utan utbildning. Bra betalt, lovade han. Minst 10 000 kronor i månaden per man skulle de tjäna. Dessutom var det inga problem för kvinnorna att få jobb heller när de väl var på plats.
Bostad skulle också finnas och klimatet var milt. De fyra bröderna från en liten, fattig by i närheten av Svarta havskusten i sydöstra Rumänien tvekade inte särskilt länge innan de började skrapa ihop pengarna till resan som mannen från grannbyn skulle arrangera. Han fick 140 euro, motsvarande drygt 1400 svenska kronor, var från bröderna och deras fruar. De anade oråd först när de åkte av färjan i Sverige.
- – Det var så kallt. Jag sa att vi kommer att dö, säger Asan.
Väl framme fanns inga jobb, ingen bostad och mannen från grannbyn svarade inte längre i telefon. Första tiden sov de på en trottoar i centrala Gävle innan Lasse Wennman och Diakonirådet från Svenska kyrkan hittade lösningen med bussen.
– De här människorna har ingenting utan lever i djup fattigdom både hemma och här. Och vi märker att folk börjar tröttna på att ge pengar eftersom det är tiggare överallt.
Vissa dagar har de bara fått några få kronor, säger Lena Liss.
Diakonirådet betalar hyran för nattkvarteret och biljetterna hem med hjälp av fondmedel.
– Men vi kan inte betala boende och hemresa för alla utan det här är en sorts engångsföreteelse, säger Lena Liss som planerar att bilda ett nätverk för att stötta familjen i hemlandet.
- – Vi “adopterar” familjen kan man säga.
Familjen tillhör den turkiska minoriteten i Rumänien. De är i stort sett analfabeter även om bröderna har gått i skolan mellan tre och fem år. Kvinnorna har aldrig gått i skola.
- – Kan du inte skriva får du inget jobb. Har du ingen utbildning får du inget jobb.
Det finns inga jobb för oss, annars skulle vi inte ha kommit hit, säger Saban som på måndag sätter sig på bussen tillsammans med bröderna och fruarna.
Trettiosex timmar senare är de hemma i byn igen.
Elizabeth Forsmark
—–
Publicerat av Lisse-Lotte Danielson 1 mars 2015 för Gavledraget.com.
