Publicerad i Gefle Dagblad lördag 30 januari 1982

Bland Åke Nyléns sparade urklipp

Just i dag (se ovanstående datum) är hon Gävles mest bortglömda kvinna.

Ida Eleonora Davida von Schulzenheim.

Vem i all världen är nu det?

Och varför skulle hon vara bortglömd?

Jo, i dag när den stora kvinnoutställningen på länsmuseet i Gävle varit öppen en vecka och ett stort kvinnoseminarium äger rum på museet, minns ingen Ida von Schulzenheim.

Ändå var hon den verkliga pionjären. Hon bildade föreningen Svenska konstnärinnor år 1910 och hon var dess ordförande i nära 30 år.

Denna Ida von Schulzenheim levde och verkade i Gävle, bodde i villastaden i Gävle och hade en egen ateljé där.

På tomten hade hon rävar och harar och andra djur som hon målade av. Tavlor som nu finns i länsmuseets samlingar, där också porträtt av henne finns målat.

Men nu är hon alltså bortglömd av de kvinnliga arrangörerna på museet.

Kanske det är den verkliga skandalen i konsthistorien?

Ida_von_Schulzenheim — Ida Eleonora Davida von Schulzenheim

Det här porträttet målades av Elisabet Barnekow.

———-

Hon bildade Föreningen svenska konstnärinnor – Men på Gävle museum får hon inte vara med

• Kvinnornas insatser i konsten är bortglömda. Männen har skrivit historien och skuffat undan kvinnorna.

• Det är måttot för den stora kvinnoutställningen på länsmuseet i Gävle just nu.

• Men även kvinnorna själva kan glömma bort sina systrar. Det är vad som hänt med utställningen när den på sin vandring runt några av Sveriges större städer nått Gävle.

Den man glömt är Ida von Schulzenheim, i dag mindre känd och säkert av experterna som konstnärinna inte särskilt uppskattad.

Men det är en annan sak hon borde ha kommits ihåg för.

Hon var den första i Sverige som organiserade de kvinnliga konstnärerna. 1910 startade hon Föreningen svenska konstnärinnor. I 30 år var hon dess ordförande.

Hon bodde i Gävle under hela sin verksamma tid med ateljé på Karlavägen i Villastaden.

Just i Gävle skulle hon naturligtvis stått fadder för den stora kvinnoutställningen. Redan i entrén skulle hennes porträtt ha mött besökaren. Hon som just här i Gävle en gång visade vägen och förstod just det som dagens kvinnor förstår: att man måste sluta sig samman.

• Vem var hon?

Vem var då denna Ida Eleonora Davida von Schulzenheim? Hon föddes 1859 i Skedvi socken i Västmanland och studerade vid Tekniska skolan i Stockholm på 1870-talet. Åren 1878—1884 gick hon på Konstakademien.

Hon fick stipendier och gav sig av som så många andra konstnärer till Paris. Hon kom med bland de så kallade opponenterna och hon umgicks med de stora, sådana som Zorn, Carl Larsson och andra.

Men hon kom aldrig med i konstnärsförbundet där de som var motvalls den akademiska smaken slog sig samman.

Hon träffade en djurmålare och kom att ta intryck av honom.

Hon lärde sig att måla i det fria, skaffade sig en frisk touche i sitt måleri och nu skulle hon så småningom bli känd som den verkliga hundmålaren på modet. De kungligas hundar stod modell, och studier av dem hängdes i Victorias och Oskar II:s salonger.

Ja, man talar till och med om henne som Europas intensivaste hundporträttör.

Framgångarna kom slag i slag, bland annat på världsutställningen i Paris. Men 1893 måste hon bege sig hem.

• Kom till Gävle

Det var då hon hamnade i Gävle, 34 år gammal. Och det var hos sin bror, häradshövdingen David von Schulzenheim, hon slog sig ned. Han bodde i ett stort hus på Karlavägen, numera 3 A. På tomten fanns en 200-årig lada, och det var den hon byggde om till ateljé. Den byggdes om till i slutet på 1930-talet då Ida von Schulzenheim flyttade till Stockholm. Där bor arkitekten Gunnar Gustafsson, och fortfarande kan man känna atmosfären där från förr.

Hela ateljén stöpte hon om i allmogestil från Gästrikland. Dörren till ateljén hade till exempel tidigare suttit i Torsåkers kyrkas sakristia. I skåp och på vinden samlade hon gammal allmogekultur och hon var med och bildade Gästriklands hemslöjdsförening.

Men det var 1910 hon gjorde sin stora insats. Det är alla biografer överens om. Med förebild från Frankrike och England bildade hon Föreningen svenska konstnärinnor. Med den som bas anordnades en rad utställningar med enbart kvinnliga konstnärer. Fram till 1939, året före sin död, verkade hon som ordförande och så här uttalade hon sig i en intervju:

“Ni tror väl icke att vi konstnärinnor någonsin skulle finna på att särskilja oss i grupp endast i vår egenskap av kvinnor? Jag menar skulle vilja framträda och utställa för oss själva, om vi icke vore därtill nödda och tvungna? Det kan väl ändå ingen människa tänka? Något så otroligt, så orimligt! Nej, ginge det som vi önskade, utställde vi tillsammans med våra manliga kamrater, det är säkert och visst, men vad skola vi göra, när de icke har plats för oss!”

• BJÖRN WIDEGREN

———————————————————-

Hos direktör och fru Eric Sjöberg

År 1906 lät konstnärinnan Ida von Schultzenheim å Vreten nr 67 i Gävle stads södra villakvarter uppföra en ateljébyggnad i den vid denna tid så populära senromantiken. Byggnaden var spånklädd med detaljer i Voxnadalsstil, en sort av allmogetyp, som var för den tiden karakteristisk.

Eldningsbar_oppen_spis — Eldningsbar öppen spis

Från studion mot vardagsrummet. I öppningen mellan dessa rum den från två sidor eldningsbara öppna spisen.

Bild av den gamla schultzenheimska ateljén efter ombyggnaden.

Sedan Ida von Schultzenheim i slutet av 20-talet flyttat från staden, var byggnaden uthyrd under ett tiotal år, tills den 1939 förändrades till bostad åt direktör och fru Eric Sjöberg.

Efter ritningar av arkitekten SAR Hans Skoglund har den gamla ateljébyggnaden om- och tillbyggts och utgör nu ett originellt, praktiskt och trivsamt hem, där det stora vardagsrummet ännu minner om den gamla ateljén. Denna och det tidigare köket, som nu utgör en liten studio, ha förenats genom en stor öppning, och mitt i denna står, eldningsbar från båda håll, den öppna spisen. Vardagsrummets väggar äro klädda med ljust, enfärgat tyg och taket laserat blekbrunt.

En lång Karl Johanssoffa i mahogny och en något senare mahognygrupp med intarsia utgör stommen i rummets möblering och ger tillsammans med en rottingflätad wienergungstol samt vita och blå kinesiska silkesmattor huvudstämningen. En stor björnfäll ligger vintertid framför den öppna spisen i vardagsrummet. Några holländare från 1850-talet och ett mansporträtt av Georg Pauli komplettera detta rums möblering. Den lilla studion har mera behållit den ursprungliga rustika karaktären och bildar med den öppna spisen, ett gammalt allmogeskåp, som står på sin plats i gamla köket, och den nybyggda hängande trappan ett originellt entrérum innanför det nytillbyggda kapprummet med sitt vitprickigt blåa tak. Särskilt trappan, som för upp till ett sovrum ovan studion, är originell men synes ganska berättigad i sin utformning, då en annan trappa här skulle för ögat inkräkta på rummet.

Som skarp och effektiv kontrast till den rnörka studion står det ljusa galleriet, som utgör kommunikationen från den äldre byggnaden till den nytillbyggda delen, närmast då till matsalen, belägen i direkt fortsättning av galleriet.

Ena sidan av detta galleri består av ett stort sammanhängande fönster mot det med gävlesandsten belagda förhöjda gårdspartiet med sin gracila portik och öppna spis.

De nytillbyggda delarna i övrigt äro sakligt och rationellt ordnade. Sammansättandet av dessa delar tillsammans med de äldre, vilka ännu ha kvar något av 1800-talets senromantik, har åstadkommit ett hem, individuellt utan yttre choser, med tillvaratagande av de olika värden, olika tider kan ge.