Hen – Nyfikenhet ökar medmänsklighet
Krönika av Anna Jörgensdotter
Putblicerat i Arbetarbladet 23 nov 2014
Överhör en pappa prata med sin dotter. Hör att dottern, som ser ut att vara i femårsåldern, frågar om hen. Så säger inte vi, säger pappan, vi säger han eller hon. Men om man är både pojke och flicka då? frågar flickan. Men det finns inte, säger pappan irriterat, antingen är man pojke eller så är man flicka. Men, säger flickan igen. Kom nu, säger pappan. Och så går de iväg. Och ännu en värld liksom stängs.
Flickan går kanske till förskolan och säger “Det finns inget som heter hen för det säger min pappa”. Föräldrarna har alltid rätt. Så liten är ett barns värld. Desto större vårt ansvar. Tvärsäkerheten hos oss vuxna är ängslig och löjlig. Att vi prompt måste överföra egna begränsningar på dem, blanda ihop oss – för att det är vi, mer än dem, som behöver symbiosen. Pappan kunde ha sagt, bara som ett förslag, och om han inte varit så rädd för all den frihet hen-ordet för med sig: “Jag har aldrig använt det ordet, för det fanns inte när jag var liten, men det är kanske bra att det finns nu”. För det kanske det är. För det vet inte han. Vi:et vill så gärna ta med sig flickan, men stänger henne i stället ute. Hon vill ju uppenbarligen prova ordet. Han kunde, om han intresserat sig mer för flickans framtid än sin egen, sagt: “Jag ser världen som uppdelad i pojkar och flickor, men vad vet jag? Det kanske finns de som är varken-eller, eller både-och“. Och flickan hade fått fortsätta klura. Och världen hade växt. Hon själv hade växt, inte in i pappans förvirring och förakt, utan i en skön känsla att det faktiskt går att vara vad eller vem som helst. De hade kunnat fortsätta klura tillsammans: “Hmm. Tänk om det faktiskt inte är så intressant vad vi säger att vi är, flicka eller pojke? Tänk om könet faktiskt begränsar oss?”
Tänk om vi vuxna vågade lära oss om världen tillsammans med barnen. Ibland blir jag överlycklig när jag tänker på allt som mina döttrar får med sig som jag absolut inte fick, sådant som hade kunnat göra min identitet mycket lättare att hantera. När jag föddes var homosexualitet klassad som sjukdom, pappor var aldrig hemma med sina barn, och det fanns knappt några andra kulturer att lära ifrån. Motståndet mot gamla normer ökar allt mer, men samtidigt: När frihet ökar på ett område, så ökar också repressionen, hoten, hatet… Ju fler små barn som frågar om hen desto högre måste farsorna ropa: “Det finns inte och hör sen!”
Läser i tidningen om en invandrarfamilj som blivit hotad av en grupp nazistwannabes. Yngre män iförda huvor hoppade runt utanför de här människornas hus och ropade Sieg Heil.
Där är det liksom helst stängt, tänker jag först. Men det finns alltid en glipa, där något annat – under rätt förutsättningar – kan sippra in.
Sluta aldrig ställa dina viktiga frågor om världen, lilla flicka. Jag vet hur svårt det är att våga. Och hur mycket vi behöver att de vuxna vet bäst. Men din nyfikenhet leder dig in i medmänsklighet. Din öppenhet ska aldrig behöva veta några gränser.
Anna Jörgensdotter
————————
Publicerat i Arbetarbladet 24/11 2014
Förändringar för låntagare
Drygt 70 procent av Sveriges hushåll betalar räntor på lån, och då i huvudsak bolån. De hushållen fick i genomsnitt nästan 10 000 kronor i ränteavdrag 2012, enligt en genomgång som Statistiska centralbyrån har gjort. Högst avdrag hade sammanboende med barn som köpt dyra bostäder. (TT)
————-
Publicerat i Gefle Dagblad Måndag 24 november 2014
DEBATT
Manligt urinläckage dödar inte – men kan stjäla livsglädjen
■ Den 19 november var det den Internationella mansdagen, en årsdag instiftad för att främst sätta fokus på mäns och pojkars hälsa och välbefinnande. Ett hälsotillstånd som det nästan aldrig pratas om är manligt urinläckage, en tabubelagd åkomma som påverkar livssituationen för miljontals män världen över och som enbart i Sverige beräknas drabba flera hundra tusen män i olika åldrar, skriver Märta Lauritzen och Ulf Malmsten.
Internationella mansdagen instiftades officiellt 1999 och firas i en rad länder världen över. Förutom att lyfta fram villkoren för mäns hälsa vill man denna dag främja positiva manliga förebilder. Det är dock en bra bit kvar innan dagen får samma erkännande som den Internationella kvinnodagen den 8 mars, instiftad redan 1910.
Egentligen gäller samma förhållande manligt respektive kvinnligt urinläckage. I många sammanhang är det helt naturligt att prata om eller belysa problem som kvinnligt urinläckage skapar. Vi vet också att urinläckage är betydligt vanligare hos yngre kvinnor jämfört med yngre män. Men när män och kvinnor åldras, så ökar besvären hos båda könen. Blir vi riktigt gamla, är ungefär lika många män som kvinnor drabbade.
Den stora skillnaden mellan könen ligger dock inte i hur många som drabbas utan hur accepterat det är att tala om sina besvär och därmed få möjligheten till adekvat hjälp. Ur den synpunkten ligger män i strykklass och här finns åtskilligt mer att göra. Både ur allmänt upplysningssyfte men också hur sjukvården tacklar problematiken.
I takt med att vår befolkning blir allt äldre, så kommer också fler att söka sig till vården för att få hjälp med sina problem. Det leder till ökande kostnader för samhället. Denna ekonomiska ekvation går inte ihop och väntar på sin lösning.
Urinläckage bland män är inte något man pratar högt om. Kanske inte ens med den egna familjen eller partnern. I stället lider många män i tysthet och hittar egna lösningar som att använda papper i underkläderna eller ta på sig dubbla lager underkläder. I sämsta fall leder urinläckage till att mannen drar sig undan, undviker intimitet eller olika sociala situationer.
För det finns flera lösningar som kan hjälpa dem som drabbats. Efter utredning av urinvägarna kan läkemedel eller operation ofta bota eller minska läckaget. I vissa fall kan träning av bäckenbottenmuskulaturen mildra eller ta bort besvären, liknande knipövningar för kvinnor.
Om urinläckaget består, finns det ett stort urval av skydd och produkter anpassade till män respektive kvinnor, så att man ska kunna leva så gott som vanligt. I Sverige är dessa hjälpmedel skattefinansierade och skrivs ut av sjukvården, vilket inte är så vanligt i andra länder.
Vi har som mål att alla ska få tillgång till adekvat vård och att ingen ska känna skam för att ha drabbats av urinläckage. Vi behöver helt enkelt få fart på debatten och undanröja tabun. Flera tusentals män kan få tillbaka livsglädjen igen!
Märta Lauritzuro
terapeut vid Karolinska Universitetssjukhuset och ordförande i intresseföreningen Sinoba, föreningen för kunskap om urininkontinens och blåsproblemen
Ulf Malmsten
legitimerad läkare, specialist i Geriatrik och Intermedicin, tidigare överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset
—————
Publicerat 2014-11-24 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
