HEMBYGDSKÄNSLANS NYA BLOMSTRING PÅ NÄTET - Staffan Skott

De gamla hembygdsföreningarna bleknar bredvid fantasin i en speciell sorts forum på Facebook, ”Du vet att du är från N-stad” som finns i många uppsättningar för olika städer. Det är sannerligen mycket oväntat av skilda slag som internet givit oss.

Jag vet idag mer om min uppväxtstad Gävle än vad jag någonsin väntat. Jag har sett många gånger fler fotografier på datorns bildskärm än jag kunde tänka mig att det fanns i verkligheten. Det är ett överflöd på bilder och minnen som glädjer sinnet. I praktiken är det mer än ett halvt århundrade sedan jag lämnade staden vid Gavleån och min tacksamhet är stor mot dem som berättar och som tar fram bilderna.

Inte bara är det minnen och dokumentering. Forumet ger upphov till tankar och funderingar. Så här mycket förändras en stad på hundrafemtio år! Jo, jag vet det från andra städer som jag levt i och levt med och studerat bildverk om, framför allt Stockholm och Moskva. Men min barndoms stad! Att se bilderna på Gavleåns armar, hur strömmingsbåtarna lade till och fisken såldes – på en plats där vi som lever nu bara upplevt fast mark, alldeles intill Centralstationen. Denna ovisa strävan att lägga igen vattendrag har inte varit till glädje, kanske bara till måttlig praktisk nytta. Den idylliska Lillån med sitt stillastående unkna vatten var en gång en levande stadsbiotop med strömmande vatten. Varför fick den inte förbli det?

I de här bilderna på nätet påminns man om hur klokt centrum lades ut norr om ån, efter den legendariska storbranden 1869. Den breda esplanadens axel i syd – nordlig riktning, från ån förbi Rådhuset, fontäner och Gävle teater, en pärla till byggnad och levande stadsteaterscen, och vidare till utfarten norrut.

Den breda Nygatan korsar Esplanaden i vad som dess varit Gävles centrum, från öster till västra utfarten. Så skapas ett naturligt centrum.

Rådhuset av Gustav III:s hovarkitekt Palmcrantz och brandstationen av den store Ferdinand Boberg är de två främsta klenoderna bland byggnaderna, om än gamla Teatern är lika kär. Innan jag börjar klaga på sådant som försvunnit ska det erkännas att det finns sådant som man får vara glad att det försvunnit, som den oljeburkshärmande bensinstationen intill rådhuset.

Men en tidigare generation tyckte om att hävda att somliga byggnader var i uselt skick, och därför revs den pärla som var Murénska badhuset med trappgavlar i mörkt tegel. Det harmonierade så fint med Sjömanskyrkan och gamla Grand Hotell och Frimurarhuset på andra sidan ån, och även med det pampiga mer moderna Museet. Badhuset borde ha kulturmärkts, en särpräglad miljö likaväl som rolig fasad, och säkerligen inte svårt att underhålla.

Det av stadens torg som kallats både Stortorget och Busstorget är en god illustration till det svårberäkneliga i städers utveckling. Med byggnader i mänskligt format var det ett fint stadsrum. Så rev man och uppförde en stor bunker – men snart överträffades dess kommersiella betydelse när det växte upp köpcentra utanför stan.

På forumet Du vet att du är från Gävle inte bara påminns man om hur hamnen ändrat liv och utseende genom decennierna, för hundra år sedan var det master som dominerade. Man konfronteras i språket också med nya namn som chockerar och framkallar grubbel. ”Högskolan” – jaså, menar de Regementet? I 14.

Och ”Vasaskolan”. Namnet lär ha funnits på en föregångare för flera hundra år sedan, men det är ju gamla hederliga Läroverket. All right, heter det så i dag så gör det, men när jag får höra att jag gått ”i Vasaskolan” reser jag ragg. Gävle h.a.l. (högre allmänna läroverk) var det som jag gick i.

Att staden utvecklas och förändras är annars ett livstecken att glädjas åt. Läroverket (jag står på mig) byggdes ju om kraftigt för snart hundra år sedan, och det är intressant att se hur det var före ombyggnaden. Ja, gamla Sverige byggde rejält när det gällde, som läroverk, lasarett, sanatorier och inte minst regementen. Präktiga stora anläggningar med en kvalitet som det sällan om ens någonsin byggs idag.

Och till det glädjande hör när en praktbyggnad som Grand Hotel vid ån verkligen är hotell igen, efter säkert mer än ett halvsekel i förvisning till att företag av de mest skilda slag varit hyresgäster.

Fast det var bra filmer i den lilla biografen, där såg man också klassiker.

Så växlar inläggen på Gävleforumet, i en härlig villervalla. Historiska minnen. Den stad man själv växte upp i. Nya miljöer och entusiastiska fotografier, ibland av förbluffande hög kvalitet. Milles musicerande änglar utanför konserthuset är populära objekt men svåra att få fotosnits på. Stadsträdgården väcker minnen, liksom Boulognerskogen (förvånansvärt ofta rätt stavad, men min barndoms ofta hörda”Buljongen” har inte sällan satt spår i ortografin).

Många fotointresserade lägger också ut bilder från omgivningarna, längs kusten och inåt landet. Och i vår moderna värld finns det fascinerande bidrag där fjärrstyrda drönare med kamera igång visar staden från höjden ännu mer levande än de gamla fotografierna från kyrktornen.

Det är frivilliga administratörer som håller i detta ”Du vet att du är från Gävle om…” och lägger ner mycken möda. Det finns till och med ett ”Vi som tycker Gefle var finare förr” och rent av länkar till utförliga artiklar. Självfallet är vi äldre särskilt tacksamma för hur detta gör vårt liv roligare, ”berikar” är ett alldeles för svagt ord.

Förresten är jag med på två forum på helt annat håll. ”Du vet att du är från Ludvika” och ”Du vet att du är från Helsingborg” – jag är född i Ludvika, och vi är så många som har en särskild plats i hjärtat för Helsingborg. I båda fallen är det både stadens liv och dess omgivningar som presenteras på bilder.

Helsingborg, porten till Utlandet, där föräldrarna tog med oss barn och man drack Tuborg Citronvand på färjan, och som man ofta passerat i vuxen ålder på väg till länder där man talar ännu konstigare språk än danska. Skillnaderna mellan de forumen och Gävleforumet är intressanta. Ludvika är mindre och har en begränsad historia. Helsingborgs historia är däremot lång och naturligtvis inte sällan osvensk.

Det är så att tanken om Gävleforumet att ”det här måste man göra en bok av”, den tanken avbryter man innan den tänkts ut, för det går inte att göra en bok av det. Det skulle bli alldeles för lite och torftigt jämfört med den kaotiska och alldeles underbara röran på nätet.

Staffan Skott