Hästarna blev mitt liv..
Slutet av 50-talet..
Min kompis och granne på Hamiltongatan 6, Janne Andersson hade en kusin som hette Gunilla Carlbom. Dotter till Stina som var en ganska känd och framgångsrik konstnär. Sitt dagliga bröd tjänade förresten Stina Carlbom under många år som kassörska på Strömbadet. Dotter Gunilla var intresserad av ridning och hade en egen häst som hette Boy. Den hade hon i ett stall vid Bobergs Fajansfabriken som låg mitt emot Solängsskolan i hörnet Parkvägen – Bergsgatan. Jag övertalade Janne ibland att vi skulle cykla dit och hälsa på hos Gunilla i stallet. Jag var nämligen redan då väldigt förtjust i hästar.
Bobergs Fajansfabrik
Detta mitt hästintresse började när jag som 7-8 åring ibland fick följa med morfar i hans lastbil. Han var ju lastbilsåkare och körde åt Sjöbergs Garn. På den tiden fanns också flera Häståkare i Gävle.. Hästar som med sin kusk levererade allehanda varor precis som lastbilsåkarna gjorde, bara lite långsammare..Flera bryggerier t.ex. hade hästar som försörjde Gävleborna med dricka. Vintertid jobbade också många hästar i snösvängen och drog slädar med snö som sedan tippades i Gavleån. Ett trevligt inslag i stadsbilden, tyckte jag som kunde stå länge och beundra både hästar och kuskar som jobbade så bra tillsammans..
Sjöbergs fabrik låg i samma kvarter där Filmstaden och varuhuset 9an idag ligger vid stortorget. Ett stort lager hade Sjöbergs på Ångbryggeriets innegård i samma kvarter där Skattekontoret ligger idag. Själva råvaran, stora balar av bomull förvarade Sjöbergs i en stor källare under Porterbryggeriet i hörnet Kaplansgatan och Norra Strandgatan.. Minns att morfar och ett par starka mannar till, slet något oerhört med att baxa dessa monster till balar nedför källartrapporna till den fuktiga källaren. Dessa balar kom från utlandet, kanske USA? kanske Afrika? Balarna anlände med båt till hamnen dit morfar åkte och hämtade.
Personalen på Sjöbergs garn vid 40-talet.
Ångbryggeriet som ansågs sakna kulturhistoriskt värde.
På eftermiddagarna körde morfar en massa kartonger och paket till Tullhuset, Bilspedition, ASG och Järnvägen för vidare transport ut i landet. När man kom till dessa ställen stod många hästar inbackade mot lastkajen. Tempot inne på dessa terminaler var högt och man tjoade och skrek och körde runt med truckar. En olämplig plats för ett barn tyckte morfar med all rätt, så jag gick istället runt bland hästarna och småpratade med dem. Hästarna stod lugnt och käkade hö ur säckar som kuskarna hade satt fast med ett rep runt halsen på dem. Jag gick runt och rättade till nån hösäck här och där som hamnat på sniskan och klappade de snälla djuren. Kuskarna gillade att jag fixade med hästarna och jag lärde mig snabbt namnen på alla, både hästar och kuskar. Ibland kunde jag få åka med på kuskbocken när morfar och kusken upptäckte att de skulle till samma ställe. ”Då kan Christer få åka med mig” sa kusken. Ibland kunde jag även få ta över tömmarna och köra. Hästarna hittade själva, efter att ha gått samma väg under flera år, så värst mycket köra blev det inte men kul var det och jag berättade ivrigt för mormor när vi kom hem..
Tullhuset
Bilspedition
ASG
Janne kom en dag och berättade att hans morbror Thure Blom som bodde utanför Sundsvall hade köpt en travhäst. Jag blev ordentligt avundsjuk på Janne. En dag följde Janne och jag med hans pappa Kalle på Gävletravet. Det var jättekul. Åh vilka fina hästar. Vilka fina namn de hade. Kalle berättade att han sett landets bästa travhäst Frances Bulwark, på Gävletravet bara nån vecka innan. Han berättade att det hade varit publikrekord och man hade fått stänga av Kungsgatan för biltrafik eftersom det var så mycket folk på väg upp emot travbanan. Nästan som när Snoddas var här sa Kalle.. Jag hade tidigare bara varit på Gävletravet för att se speedway och biltävlingar med motorintresserade morfar. Minns mycket väl när vi såg den ofantligt populäre speedwaykungen “Varg Olle” Nygren och Norges bästa åkare som hette Vheem när de duellerade varv efter varv.
Frances Bulwark
Jannes morbror Thures häst hette Jeanne Loc. Hon var i träning på Solvalla, men skulle flyttas upp till Sundsvall. Blev med tiden så bra att hon 2ggr var med i det omtalade Elitloppet på Solvalla där världens bästa hästar möts.
Vi var som sagt fascinerad av Travsporten. Så till den grad att Janne och jag tog mod till oss en dag och cyklade upp till Gävletravets stallbacke. Där fanns ju de flesta hästar som vi sett på tävlingarna. Det var fantastiskt. Vilka fina hästar. Vi träffade också jättemycket trevliga människor där. Bara karlar, inte en tjej så långt ögat nådde. Det var tvärtemot vad vi hade sett när Janne lurade med mig till Cleveståhls ridskola vid Tolvfors ett par dagar innan. Där var det bara tjejer. För Janne (som var tjejtjusare de luxe) var det nog mer tjejerna än hästarna som ådrog sig intresset. Men jag förstod att på den tiden var det väldigt tydligt att Trav var för killar och Ridning var för tjejer. Kan tillägga att det idag är en väldig skillnad så tillvida att det är runt 80% tjejer som jobbar i travstallen med hästarna medan kuskarna som kör tävlingar består av runt 80% killar..Men tjejerna kommer mer och mer som överallt annars..
I ett par stall på Gävletravet var det speciellt trevliga människor, det var hos en tränare som hette Eivind Höglund och en som hette Rune Palm. Jag började själv cykla upp till Eivind Höglunds och Rune Palms stallar lite då och då. Det var en härlig jargong i stallarna, men skojade och skrattade. Jag började hjälpa till lite här och var. Bar omkring vattenhinkar och tvättade nån sulky. Började t.ex. med att hjälpa till med att rulla upp bandage som låg i högar slängda på golvet. Som tack fick jag fribiljetter till tävlingarna på söndagarna. När Eivind berättade var han bodde gick det upp ett ljus för mig, det var ju den “travfarbrorn” som bodde på Brynäs ett kvarter bakom mig, på Lillgatan i samma hus som min lekkamrat Leif, med sin snygga morsa…
Dock började jag av någon anledning att tillbringa mer och mer tid i Rune Palms stall. Han var en ung travtränare som kommit från Solvalla bara ett par tidigare. Han hade också vunnit Gävletravets största lopp med en häst som hette Golden Shadow. En mörk fux som verkade ständigt vara på dåligt humör, lade öronen bakåt och högg i luften efter alla som gick förbi hans box. Men han var snäll försäkrade Rune…han bara fjantar sig.
Det var ofta en uppsluppen stämning i Palms stall och det var väl därför jag började tillbringa allt mer tid där. Jag fick som sagt fribiljetter till tävlingarna så jag kunde bjuda med Janne på söndagarna. Ibland fick jag gå ut beta lite gräs med nån snäll häst. Det var mysigt. Janne var dock reserverad närmast lite rädd för hästarna. Men jag som hade tidig vana från arbetshästarna nerifrån staden med morfar tyckte bara mer och mer om hästarna, det verkade också som att jag hade en naturlig fallenhet för att handskas med dessa fina djur och jag kände trygghet och tillit från dem. Dom hade fått en kärleksfull kompis och jag hade fått ett nytt intresse. Trav.
När jag inte spelade eller tränade fotboll eller ishockey var jag i stallet. Jag började läsa allt jag kunde om trav. Jag satte upp massor av bilder på de bästa travhästarna på väggen hemma. Jag var frälst. Man visade ju inget trav på TV vid den tiden så det gällde att köpa Trav och Galoppronden varje onsdag (kostade 1,10) för att se vad som hänt under veckan, både i Sverige och utomlands. Jag märkte tidigt att jag tog sjumilakliv förbi de som jobbade i stallet när det gällde informationen om vad som hänt. Det tyckte jag var konstigt. I stallet pratade man nästan bara om hästarna som stod uppstallade på Gävletravet och de som kom på besök från andra banor på tävlingsdagarna. Det verkade nästan som att det bara var jag som var intresserad av vad som hände på de andra travbanorna. Det var också lite si och så med kunnigheten i engelska språket i stallet, sällan uttalades hästarnas riktiga namn korrekt. Dessutom hade de flesta hästarna amerikanska namn , detta eftersom travsportens bästa avelshingstar kom från USA och man döpte oftast fölen med hänsyn till detta. Det var nästan komiskt. Jag som läste engelska (och var intresserad av språk) hade oftast andra uttal av hästarnas namn än dessa herrar som enligt mig borde vetat. Jag menar dom var ju anställda i stallet. Jag märkte också att om jag uttalade ett hästnamn som det skulle vara, blev man lite sur. Typ, vem är den där djävla besserwissern som kommer hit och berättar för oss om vad hästarna heter. Jag höll dock masken och aktade mig för att gå i polemik. Jag var nöjd med att bara få vistas i ett stall. Men jag rörde alltså om i grytan. På något sätt blev jag accepterad ändå och efter ett tag så fick jag vara med på tävlingsdagarna och hjälpa till. Det var oerhört spännande eftersom vi hade många hästar som startade varje tävlingsdag. Alltid söndagar. Många hästar från vårat stall vann.
För övrigt tilldrog sig i princip alla sport och idrottstävlingar på söndagarna. Dessutom var sport och idrottsevenemangen männens värld. Det var väldigt få kvinnor på sportevenemang, oavsett sport. Om det var 5000 åskådare på allsvensk fotboll var det kanske 100 damer. Om det var 4000 åskådare på en Brynäsmatch på Isstadion var det kanske 100 kvinnor! Sådan var tiden och skulle man sagt något i stil med att kvinnor också skulle kunna spela fotboll och ishockey skulle man antagligen blivit betraktad som idiot! Kvinnorna kunde på sin höjd vara ”isprinsessor” i pauserna på hockeymatcherna. Fruarna var hemma och lagade maten och ställde fram tofflorna till mannen som kom hem från ishockeyn. Sån var tiden som sagt…
Jag hade nu två bästa kompisar som jag ständigt umgicks med. Stefan “Lill Prosten” Karlsson och Janne Andersson. De var väldigt olika som personer men vi fungerade bra tillsammans ändå. Sommartid gick vi tillsammans på Måndagskvitter i Boulognersskogen med Putte Gotthold. Det var sommarens största nöje för Gävleborna. Det var absolut fullt med folk i hela Boulognerskogen. De som inte lyssnade på allsång och artistuppträdanden med Putte, sysselsatte sig med att ta en fika i ett av de många serveringsställena som fanns. Många spelade också minigolf. Janne, jag och Prolle spelade mycket golf. Vi flirtade också en hel del med det täcka könet. Det var väldigt mycket fnitter och blickar och ibland någon oskyldig kram under de stora träden i denna vackra park. Alla var där..Men det var mest för tjejerna vi var där..
Putte Gotthold var känd Gävleprofil i olika sammanhang
På den här tiden var också den nya Bowlinghallen på Timmermansgatan ett populärt tillhåll för oss ungdomar. Massor av killar hade mopeder och tjejerna åkte gärna med en sväng. Kanske med en paus för att vänslas lite nånstans. Sen tillbaka till bowlinghallen och kompisarna, men nu med en liten hemlis för de andra. En annan populär sysselsättning var att “resa käglor” i själva hallen. Bowlingsporten var ny i Sverige och inte alls utvecklad som idag. Idag sker allt maskinellt och med imponerande utvecklad elektronik, som t.ex. att ställa tillbaka käglorna på rätt plats efter slaget. På den tiden fick man göra detta tråkiga jobb manuellt! Där satt vi smågrabbar uppflugna på en hård bänk i gropen där käglorna landade! Sen trampade man på en pedal så att det kom upp metallpiggar i golvet, där placerade man käglorna (som var försedda med ett hål i botten), släppte pedalen och hoppade upp på bänken igen. Tufft jobb, speciellt att lyfta upp det tunga klotet i rännan som nere vid “gropen” var väldigt hög för att klotet skulle rulla tillbaka ända fram till spelaren! Vi tjänade hela 50 öre i timmen och det var slagsmål om att få boka tid för “resningen”! Den oljeblandade bensinen till Moppen kostade 1 krona litern, så ett par timmars slit i Bowlinghallen kunde innebära vad som helst med tanke på äventyren med moppen och flickorna….
Christer Carlsson
Public. 2017-02-14 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
