Publicerat i Gefle Dagblad 10 mars år ( ? bortklippt).
Läs hur allt kring Godtemplarträdgården började!
Charleys tant stod på repertoaren på 1950-talet. Från vänster Nancy Blomqvist, Gösta Edvard och Wanda Hellstadius.
————————————————————————————————————————————-
En gång såg vi lustspel vid Södra Kungsgatan
GAMLA GÄNGET KOMMER IGEN?
Godtemplarträdgårn i Gävle; en oas strax intill Södra Kungsgatan. Röda spårvagnar slamrar förbi upp mot Albion. På scenen blir det tyst ett ögonblick, aktörerna i lustspelet håller inne med replikerna, inga lustigheter får förfaras. Folk från stan, Sandviken, Skutskär och byarna runt omkring gapar av förväntan. Det är buskis i Godtemplarträgårn; oasen i Gävle, som på sin tid blev närmast en institution. Där kunde man till och med se Gösta Ekman i Gröna Hissen.
Under drygt tre årtionden roade ändå främst amatörerna
från Gävle: Margit Haglund, Hanna och Valborg Kvist, Bernt Larsson, Erik Rooth, Macke Kjellin, Putte Gotthold… Uppräkningen kan bli lång. Många minns dem.
De flesta yngre har aldrig hört talas om dem. När teaterns 100-årsminne firades på Gävle teater dök flera av dem upp igen och spelade upp gamla minnen. Samtidigt spelade de upp en historisk epok i Gävle som det är väsentligt att inte glömma. Ja, så populärt blev inslaget att många har begärt repris. Den 16, 17 och 18 mars kommer den på Lilla teatern i Gävle.
Men ska epoken Godtemplarträgårn stanna vid det?
Synd förresten, säger Putte Gotthold att trägårn låg på fel sida om Kungsgatan. Den kunde inte värja sig för saneringarna. Hade den legat mot reservatet kunde vi ju haft kvar den där fina samlingspunkten i stan.
Godtemplarträdgårn var tidigare ett gästgiveri, berättar han. Gävle godtemplare fick hyra det och startade först servering i trädgården, sen byggdes scenen.
Det var Johan Jansson det vill säga Johan med Furuviksbarnen, som startade det hela. Man bildade nånting som kallades lekstuga och ett folkdanslag också. Sen kom revyerna igång.
Hallå, hallå Gävle Rundradio spelades i radions barndom, närmare bestämt 1926.
Den slog enormt, berättar Putte Gotthold. När hösten kom flyttades den över till Gävle teater.
Så följde sommarrevyerna som så småningom övergick i buskispjäser som Söderkåkar av Gideon Wahlberg. GGIK tog över sommarteatern, lät dra över en presenning.
Regnet skulle inte hindra föreställningarna.
Sommaren 1951 spelades sista pjäsen. På hösten kom grävskoporna.
Men som sagt, är den här epoken slut för alltid därför att Godtempiarträgårn inte finns mer?
Den kan ju få nytt liv, menar Putte Gotthold. Flera av dem som var med förr lever fortfarande. De flesta är ju pensionärer, men lusten att spela teater lever kvar. Och så kryper det fram att det gamla gänget på allvar funderar på att komma igen till hösten.
Vi har ju tid nu att repetera. Vi hade i så fall tänkt oss att göra come back på Folkparken.
Det är väsentligt att föra gamla goda traditioner vidare. Väsentligt att få med ungdomen, menar Putte Gotthold som gärna delar med sig av erfarenheter sen förr.
GÖRAN NORSTRÖM
Putte Gotthold och Sven Sundström i en häftig scen i Tacka faster för det. Pjäsen spelades 1945.
——
Gamla, kära Godtemplargår’n
Nostalgi över Godtemplarträdgården — det handlar den dikt om som Inge Jansson i Gävle skrivit.
Inge är för Gävleborna känd som en flitig amatörskådespelare sedan snart 30 år tillhaka, men på Godtemplarträdgården har han aldrig spelat. Men nostalgisk kan man ju vara ändå. . . .
Inge kan förresten avnjutas på Mora Träskskivan, där han reciterar Joe Hills testamente och med bravur sjunger Balladen om Joe Hill
Tänk, om man kunde vrida tillbaka tiden
sisådär en trettio—trettiofem år,
då man klädd i fyrtiotals-sviden
framför Godtemplarträdgår’ns biljettlucka står.
Man köper en plåt för en femma
(eller var det kanske bara tre spänn) ,
sen går man in och känner sig hemma,
bland idel glada kvinnor och män.
Tänk, om man på första bänkraden sutte,
säker från regn under tältdukstak,
och vänta på entré från Macke och Putte,
som framförde krumelurer med mästerlig smak.
Nancy var gumman så envis, men snäll
mot sin gubbe, som spelades härligt av Sven.
Och Margit och Hanna, man blir ju rent säll.
Såna ragator kommer väl aldrig igen.
Där fanns allt ifrån sötare, bagare, charmör,
polis, positivhalare och ölgubbe med list.
Edvall var given som välbärgad direktör,
och som godmodig far utanför farstukvist, var Qvist.
Det piskades mattor. Det skälldes på karlar.
Det sjöngs om studentens lyckliga dar.
Visst kysstes det flickor med kurvor och dalar.
Dock annat erotiskt åt fantasin lämnades kvar.
Där var besök av kusinen från landet.
Där var sången om längtan till Amörka.
Där knöts det ljuva äktenskapsbandet
med ett suckande ja inför prästen i körka.
Ja, Gideon Wahlberg och allt vad dom hette,
denna samling vittra män med barnasinn.
Dom skrev så att det i buskarna skvätte
av tårar från gråt, skratt och urinblåsa stinn.
Javisst är det lätt att falla i nostalgi
när man i tider som dessa på glädje är pank.
Men vi behöver nog alla släppa oss så lös och fri,
som man gjorde en gång bakom ett välkänt plank.
För där levde idyllen bland kåkar på söder.
Där sjöngs glada sånger till dragspelsmusik.
Aldrig vi glömmer den tiden, systrar och bröder.
Vi som fick vara Godtemplarträdgår’ns publik.
Tack till Er alla.
INGE JANSSON
—————————
maj 16, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson
