Gästriklands påskkärringar flög till Blåkulla i Axmar

 

Publicerat i Gefle Dagblad Lördag 30 mars 2002

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Bild ur Gillis Anderssons “Gästrikland och järnet”.

 Flög häxorna hit? Ja, i Hamrånge sa man förr att Blåkulla låg i Axmars bruk – platsen skulle påminna om en rik storbondegård. På bilden syns det gamla slottet (numera rivet) och lusthuset. Men var det egentligen till masugnen som häxorna i så fall flög?

 

När barnen klär ut sig till påskkäringar och kommer och lämnar sina påskkort i glada färger tänker nog inte många på den tragiska bak­grunden, som bland annat är de häxprocesser som på 1670- talet drabbade Gästrikland och andra landskap. Det var barn som vittnade om att vissa kvinnor, som på ett eller annat sätt skilde sig från and­ra, kanske mobbningsoffer, tagit med dem till Blåkulla.

 

I Hamrånge sades det, att masugnen i Axmars bruk var Blåkulla. Det påstods, att Blå­kulla påminde om en rik stor­bondegård. Barnen sade vid förhör inför den så kallade “Trolldomskommissionen“, att husbonden, Hin håle, var klädd i bonde- eller prästklä­der och hade ondskefullt an­sikte, horn och rumpa. Djävu­len kallades inte så i folktron utan hade namn som Hin håle (=Den hårde), Horn-Per, Styggen eller Skam. Häxorna kallades inte så förrän på 1600-talet och ordet användes inte i folktrons värld utan trollpacka var det vanliga

 

AVFÄRDEN TILL BLÅKULLA skedde vanligen på skärtors­dagen, men “påskkäringar­na” återvände för det mesta på påskaftonen. De flög inte alltid på en kvast utan det kunde vara en grind, en ugns- raka eller en grep och ofta var det ett djur, ibland en bock eller get, eftersom dessa an­sågs vara djävulens favorit­kreatur. Det omtalas även, att människor kunde få vara “riddjur”.

 

Det var bråttom för folk att gå till ladugården under påsken för att se efter om någon trollpacka varit fram­me och lånat ett kreatur och ridit på det. I så fall låg djuret dött med fradga ur munnen.

 

Det var viktigt för häxorna att smörja färdmedlen med trollsalva för en snabb färd. Den måste ha en tillsats av de små metallkorn, som de skavt av kyrkklockorna. De moder­na påskkortens häxrekvisita är skapad i sen tid.

 

På 1600-talet fanns inget kaffe, så kaffepannan på kvas­ten och även katten får vi stryka.

 

Det finns ingen uppteck­ning, som säger att kisse fick vara med på Blåkullafarden. Det bör dock nämnas, att en svart katt ansågs vara djävu­lens djur. Det är därför vi spottar tre gånger, då en svart katt springer över vägen.

 

Det gick livat till i Blåkulla, Hin håle ordnade bal och en smådjävul spelade och slog takten med svansen i golvet. Efter dansen hade han sam­lag med trollpackorna i tur och ordning.

 

Om en trollpacka födde ett barn åt honom styckade han det och kokade salva av det.

 

STRAFFET FÖR HÄXERI var  döden. De som bekänt, oftast under tortyr, halshöggs men  brändes inte efteråt. De som  inte erkände brändes däremot på bål sedan de mist huvudet.                

 

I Ockelbo dömdes 35 kvinnor till döden, i Hamrånge 18,  i Hille 5, i Gävle 5 och i Valbo 4. I Gävle skedde halshugg­ningarna på Rådhustorget eller på Galgbacken, som låg där Psykiatriska kliniken är nu, och bränningarna verkställdes vid “Helvetes gröpper“, som enligt traditionen var berget nära Kristinaplan. Det finns flera gropar i berget.

 

 (I Gävle på höjden intill Kristinaplan finns det gott om små klippor och block av den svarta diabasen. Kullen består av halvöppen mark med dungar av lönn, rönn och tall varvade med torrängspartier och annan öppen mark. Området är delvis starkt kulturpåverkat, täktverksamhet har förekommit och det finns spår efter militära kaserner. Det ligger som en kil utefter Kaserngatan med spetsen mot Vallongatan. Det går många stigar genom området och det går att gå in från alla håll

 

http://www.gavle.se/Uppleva–gora/Gora/Utflykter-och-sevardheter/Diabas-pa-Luftvarnsbacken-vid-Kristinaplan/ )

 

HÄXORNAS DJÄVULSKAP var besvärlig. De kunde sätta sjukdomar på folk och fä genom att stryka med handen på dem eller helt enkelt genom att stirra på offret och önska ont. Det senare åstadkoms genom det s.k. “onda ögat”. Deras magiska handling kallades förgöring. Ett av resultaten var att människor eller djur blev ”förgjorda” och tynade bort, vilket kallades att de blev ”modstulna”. För att trollpackorna inte skulle skada kreaturen eller människorna tjärade man eller högg in kors över ladugårdsdörrarna och stugorna.

 

TROLLPACKORNA kunde också tjuvmjölka kor genom att de hade en trollhare, även kallad “bjära” eller en orm, som troddes kunna mjölka korna och sedan komma tillbaka till trollpackan och spy upp mjölken i ett stäva.

 

En del av dem kunde mjöl­ka på magiskt sätt genom att sticka ett vasst föremål i väggen och få mjölk att rinna fram. Ett annat sätt var ett garnnystan, som de lät tre droppar blod ur vänstra lillfingret droppa på samtidigt som en trollformel lästes. Nystanet fick då liv och for iväg för att tjuvmjölka. I Hälsingland kallades det för “puke“.

 

PÅSK VAR HÄXTID. Då gällde det att skydda sig mot troll­packorna. I Österfärnebo be­rättades det, att det hände, att man sköt ner dem, då de kom flygande och ingen ville vara ute på påskaftonskväl­len, då de var i farten och samlades i och vid kyrkan. När häxorna var ute och flög var det bäst att stänga till spjället.

 

När bönderna hade öppna spisar var det ju hål genom skorstenen upp mot himlen och risken fanns då, att en påskkäring satte sig ovanför skorstenen och kissade rakt ner i grytan i öppna spisen. Man ansåg också, att de kun­de flyga genom skorstenen. Det gällde också att plocka undan föremål som påsk­käringarna kunde tänkas an­vända som färdmedel.

 

Genom att skjuta med bös­sa eller sätta eld på krut trod­de man sig kunna skrämma bort häxorna. Därav vår tids gissel: påsksmällarna.

 

ÄVEN VID JUL och midsom­mar var det risk att bli drab­bad av häxor. De sökte sig ibland till kyrkan vid jul.

 

Det var en bonde i Bärrek i Österfärnebo, som kom öve­rens med sin dräng om att gå upp i tornet till kyrkan en påsknatt för att titta på påsk­käringarna. När prästen kom dit följde han dem upp i tor­net och ritade en ring och orden Fader vår omkring dem. När klockan slog tolv flög dörrarna upp och en ska­ra trollpackor och “kucklare” (=trollkarlar) kom in. De syss­lade en stund i tornet och vil­le väl skava av klockorna till trollsalvan. De kunde inte göra männen något ont, eftersom prästen ritat kring dem och skrivit Fader vår..

 

NÄR BONDEN OCH drängen efteråt mötte någon av dem, som de sett i tornet, fick de höra att om de berättade för någon vad de sett så skulle de aldrig mer få en hälsans dag. Drängen kunde dock inte hålla tyst.

 

En dag mötte han en av troll­packorna och hon bjöd honom på en sup. När han druckit ur supen kändes det som om någon ränt en järn­stör igenom kroppen och han blev aldrig frisk efter det.

 

Hade trollpackan blandat gift i supen som hämnd för att han berättat om mötet med dem i kyrktornet?

 

Läs protokollen från TROLLDOMSRANNSAKNINGARNA…

 

TÄNK NU INTE på påsk­käringarnas hemska ur­sprung, då små söta, utkläd­da flickor kommer på besök till påsk utan ge dem gotta eller pengar och ta emot de egenhändigt ritade påsk­korten med glädje!

 

Bevara Luftvärnsbacken.

 

Glad påsk!

 

JAN STERNER

————————————————————————————-

mars 28, 2012

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be