Med anledning av att den nya Vallbacksskolan öppnas under Höstterminen 2015 vill jag visa utdrag av berättelser om vad som tidigare förekommit bakom kulisserna i den vackra, ståtliga byggnaden./Lisse-Lotte Danielson
Källa är Från Gästrikland 2005 – Från Dövstumskola till högskola – av Niels Hebert m fl.
——
från Sid 59 – 63
Om man räknade dåligt fick man en örfil
Vid två tillfällen 1997 intervjuade författaren Ann-Mari Heed, Valde Heed och Inga-Lisa Rydberg som alla gått på Dövstumskolan i Gävle. Vid det ena tillfället träffades de på skolan, vid det andra hemma hos Ann-Mari och Valde Heed. Ann-Mari och Inga-Lisa var systrar, födda Karlsson, och uppvuxna i Hemsta i Gävle. Valde kom från Blötberget i Dalarna. Ann-Mari var född 1924, Inga-Lisa , liksom Valde. Inga-Lisa avled 2001. De tre gick i olika klasser på skolan. Valde och Ann-Mari gifte sig 1946. Intervjuerna tolkades.
Ann-Mari Heed
– Det var hemskt på Dövstumskolan, mycket aga, är det första Ann-Mari säger när vi träffas.
Familjen Karlsson bodde i Hemsta. Ann-Mari gick på Dövstumskolan i Gävle mellan 1931 och 1938.
– Man fick örfilar om man svarade fel och örfilar om man försökte tala med någon kamrat på lektionerna, eller gå in på pojkarnas del av skolgården… En gång när jag sprang runt staketet för att hämta en boll som hamnat på pojkarnas sida, fick en lärare tag i mig och slog mig rakt i ansiktet och skrek: Ser du inte staketet!
En annan gång i matsalen när jag försökte få kontakt med en kamrat framme i kön, blev läraren så arg att han slog till mig så jag svimmade av. Han var hemsk den där läraren, Hansson. Han skulle inte ha varit lärare.
Örfilar kunde också delas ut om läraren ansåg att någon inte kunde sin läxa, svarade fel eller inte följde den stränga klassrumsordningen. Ibland var örfilarna så kraftiga att det började blöda ur örat.
Räkning var mitt sämsta ämne. Om man räknade dåligt fick man en örfil eller fick stå i skamvrån. Jag var alltid orolig när det var provräkning.
Hur var all denna misshandel möjlig?
Ann-Mari säger att lärarna såg på barnen som dumma idioter.
– Hade de kunnat teckenspråket hade de förstått oss barn bättre. Då hade vi sluppit många missförstånd. Men om vi barn råkade använda teckenspråket av misstag, blev det stryk.
Sanktionerade
Övergreppen var sanktionerade uppifrån. Rektor Aurell var sträng och elak. Det var rena tortyren på skolan. Alla var hemska rektorn, lärarna… ja, någon enstaka lärare kunde vara snäll.
– Vi skulle lära oss tala, det var bara så som det var, mycket strängare förr, man skulle forma tungan och avläsa. Det var väldigt svårt, än i dag har jag svårt att säga något…
Kunde ni använda teckenspråk?
– Vi fick smyga med det. Ute på rasterna var det väl acceptabelt för lärarna, och vi hittade på ett eget teckenspråk på skolan. Det var vi ju tvungna till, eftersom vi inte fick lära oss teckna på Ann-Maris sätt.
– De döva har lidit mycket.
Fick eleverna delta i arbetet på skolan?
– Nej, vi fick inte gå in i köket, men vi fick arbeta i trädgården, som att rensa ogräs.
En dag tog mamma mej med till landshövding Lübeck för att klaga över att maten var hemskt dålig på skolan. Den blev bättre sedan. Hon kämpade mycket, min mamma.
En ljuspunkt på skolan för Ann-Mari var teatern.
-Jag älskade att spela teater och jag var alltid med och spelade till jul och påsk. Jag har fortsatt med teater i alla år.
Aga där också
Efter skolan i Gävle började hon på Dövtumskolan i Örebro. Det var mycket aga där också, säger hon, men där fick hon lära sig teckenspråket ordentligt – på rasterna.
-Jag älskar mitt språk, det ger mer gemenskap och jag är väldigt stolt över det.
Ann-Mari fortsatte vid de dövas yrkesskola för flickor Växjö i tre år. Där trivdes hon med lärarna, men hon tyckte att utbildningen var tråkig. Hon flyttade tillbaka till Gävle vid årsskiftet 1941—42 och började arbeta vid Ångväveriet, en arbetsplats som var “jättebra för oss flickor”. Men företaget gick snart i konkurs och så småningom fick Ann-Mari arbete på Hellströms pepparkakor och var där i 18 år.
-Jag trivdes jättebra med chefen och kamraterna. De tog hänsyn till oss döva.
Efter Hellströms pepparkakor arbetade Ann-Mari på en förskola för döva barn.
Valde Heed
-Jag var väldigt mobbad av lärarna från första till sjunde klass. Jag fick nog stryk varje dag. Det var örfilar och stryk med björkris… Jag grät mycket, grät mycket. Jag var rädd varje dag och jag tänkte på att rymma. De slog alla barn, säger Valde, som gick på skolan mellan 1927 och 1935.
När vi går runt på skolan stannar han vid en dörr i ena änden av bottenvåningens korridor:
-Där fick man gå ner ibland när man skulle få stryk med riset, säger han.
Valde säger att barnen inte förstod varför lärarna slog dem.
– Kanske var det för att de trodde att vi skulle lära oss bättre, jag vet inte. Men jag tror att lärarna njöt av att slå oss…
Valde kom från Blötberget i Dalarna. Han beskriver hemmet som mycket fattigt. Han och hans mamma bodde på övervåningen hos mormor.
Pappa hade rymt till Amerika. En dag fick jag träffa en amerikan i sällskap av mamma, mormor och morfar. Han gav mig pengar, en dollarsedel.
Först efteråt fick Valde reda på att “amerikanen” var hans pappa.
När han kom till Gävle första gången med sin mamma tyckte han att skolan var enormt stor jämfört med det lilla huset i Blötberget. Då var han åtta år gammal.
-Jag fick hälsa på rektor Aurell. Jag grinade och grinade. Jag kunde inte skriva mitt namn, så jag fick börja med att lära mig uttala mitt namn framför en spegel. Hon var lite elak hon, lärarinnan Esther Öst. Det var alltid något fel på det jag gjorde och jag fick ställa mg i skamvrån, eller så fick jag stryk.
Påverkades kamratskapet barnen emellan av all misshandel?
– Nej, det var bra kamratskap, som det brukar vara mellan barn.
Skam stanna kvar
När de andra barnen fick åka hem vid jul, påsk och på sommarlovet fick Valde ibland stanna kvar på skolan. Det var något av en skam att vara kvar, för det betydde att det inte fanns tillräckligt med pengar hemma för att bekosta resan.
– Men när jag någon gång kom hem, var jag väldigt ledsen och rädd när jag skulle tillbaka.
Valde säger att maten på skolan var dålig:
– Maten var välling i en skål, en torr kaka, middag och kvällsgröt. Ibland var det stekt sill och potatis klockan sju på morgonen. Potatisen var dålig. På lördagarna var det risgrynsgröt och på söndagarna gammal mat som kunde vara hemsk. Då fick man smyga för att kasta den. När rektor Johnsson kom till skolan såg han till att ändra på det. Det blev mindre sill och potatis, maten blev bra.
– Vi fick mycket läxor. Det hände att jag satt på toaletten på natten och gjorde läxorna, men jag kom ändå väldigt mycket efter. Men rektor Johnsson fick reda på det och sa till läraren att inte ge så mycket läxor att barnen inte hinner med. Esther Ost var väldigt sträng med läxor.
Hämta ris i skogen
På fettisdagen brukade eleverna på Dövstumskolan delta i Gävleskolornas skidtävlingar. Men det hände också andra saker just denna dag:
– Vi elever brukade hämta ris i skogen, för vi skulle slå lärarna. Vi lekte lekar i den långa korridoren, alla lärare och elever. Även lärarna hade ris och alla slog och retade varandra.
– Det var hemskt noga med att man skulle tvätta sig och bädda sängen. Vi fick lära oss bädda av vaktmästare Broström. Han var inte elak mot barnen, men han kunde säga ifrån på skärpen. Han gick så lustigt…
När jag träffade Ann-Mari och Valde hade de varit gifta i 51 år. De hade träffats på skolan, och Ann- Mari blev redan då lite kär i honom, men säger att han inte tyckte om henne. Sex år senare träffades de igen på ett dövföreningsmöte och då hade Ann-Mari en annan.
– Jag kom in i rummet. Där satt Ann-Mari rakt upp och ned på en stol. Hon var smal och hade långt hår. Hon var så vacker. Jag stal henne…
Valde skrattar. De gifte sig 1946 och tre år senare fick paret en dotter. Makarna var oroliga för att hon skulle vara döv. Men det var hon inte.
– Jag minns att doktorn efter förlossningen sa att hon var hörande och välskapt och sov i sin goda ro, säger Valde.
Valde var arbetslös till och från. Det var dåliga tider med konkurser överallt. Med tiden fick han arbete i ett företag som tillverkade sportartiklar.
– Först bodde vi i en liten kall lägenhet med små fönster och vedspis på Tvärgatan. Flickan blev ofta sjuk och sedan föräldrarna talat med hälsovårdsnämnden, ordnades så småningom en lägenhet med badrum med hänvisning till dotterns behov.
Inga-Lisa Rydberg
Inga-Lisa blev döv i sjuårsåldern efter en sjukdom som yttrade sig som varbildning i båda öronen. Hon kom till sjukhuset, men hörseln försämrades mer och mer. När hon kom tillbaka till skolan efter sjukdomen kunde hon inte höra.
– Det var upprop, men jag förstod inte att jag inte hörde. Jag förstod inte vad som hade hänt. Och inte mamma heller…
Inga-Lisa var nio år när hon började i Dövstumskolan. Hon fick börja i första klass. Det var 1929. Hon gick i skolan till 1937.
-Jag förstod inte vad kamraterna tecknade. Jag minns att jag satt framför en spegel och övade och övade, ABC … det fungerade bra.
Inga-Lisa säger att hon slapp stryk i skolan.
– Utom en gång, när jag hade glömt pennan. När jag gick och hämtade den, sa läraren att jag gick för sakta. Han blev förbannad och jag fick stryk med pekpinnen.
Dagen därpå följde mamma med till skolan.
– Läraren frågade mig sedan varför jag hade skvallrat och jag svarade att mamma måste få veta. Sedan fick han en utskällning av rektor Johnsson och blev rädd. Min mamma var ofta i skolan och skällde. Hon var en av de få som vågade. Det var en mamma till som också vågade. Bengt Larssons mamma.
De dövas kläder
-Jag fick inte ha på mig mina egna kläder. Du måste ha de dövas kläder, sa husmor. Jag undrade varför. De andra kan bli avundsjuka, sa husmor. Det var ett linne och livstycke med knappar. Det var väldigt enkla kläder. Det såg fattigt ut. Men husmor var arg och tyckte att mamma lockade mig i fördärvet.
– Jag fick sy mina konfirmationskläder. Vi fick sy med syster Rosa i aulan. Vi satt på bänkarna och lärde oss virka. Jag måste stå i skamvrån, när jag virkat fel. Och jag har aldrig riktigt lärt mig hur man virkar.
Inga-Lisa kom efter Dövstumskolan till Tysta skolan på Lidingö. Hon gick där i två år för att lära sig köksarbete.
– På lördagarna fick vi putsa koppar och skura trägolv. Det var väldigt hårt arbete på skolan. Jag fick också sy och rita. Jag älskade att rita.
Men husmor på skolan tyckte inte om att hon ritade så mycket. Och särskilt inte självporträtt. Varför förstod Inga-Lisa aldrig.
Efter Tysta skolan åkte hon 1939 hem till Gävle.
– Jag minns att jag gjorde bakelser åt mamma när jag kom hem.
– Sedan fick jag jobb på Ångväveriet. Jag trivdes bra där. De var nöjda med oss döva. Först var jag på ylleavdelningen, men där var det väldigt dammigt. Sedan började jag på sidenavdelningen. Där var det bättre. Jag arbetade på Ångväveriet i åtta år tills jag gifte mig och vi byggde ett hus i Bomhus.
Konfirmationen
Alla tre berättar hur deras lärare bad om förlåtelse efter konfirmationen. Barnen fick höra lärarna säga att de ångrade allt de hade gjort mot dem. Det hände att lärarna grät och ville kramas. Efteråt framstod detta som ett slags ritual. Men obegriplig.
————-
Publicerat av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com 2014-09-09.
