Publicerat i Gefle Dagblad söndag 25 mars 2012
Från Åke Nyléns tidningsurklipp
Ögonblick som bleknar
– Se Gefle Dagblads bildserie (ingår i ovanstående länk)
Dan Lorén
Fotograf: Lars Wigert
Det är en vinterdag år 1844 han kommer, Vilhelm Heinemann, stadens förste porträttfotograf. Det ligger inte bara en kamera i hans packning, utan också trälådor, ramar, kemikalier, plåtar. Här finns också det nödvändiga nackstödet, som fixerade huvudet på den som skulle förevigas. Det gällde att sitta stilla, i början i flera minuter, om det skulle bli skarpa konturer på plåten.
Den 27 februari annonserar Heinemann i Norrlands-Posten:
Porträttering
medelst Dagguerréotypen verkställes alla
dagar tills den 21 Maj uti Gästgivaren
Herr Nymans Trädgård från kl 9 f.m.
till kl. 7 e.m. Profver finnas att bese
tills vidare på stället. Priserna äro
3,4,5,6 och 8 Rdr B:ko
Obs. Det är derom föranstaltat
Att de personer som sitta till porträtteringen
Ej blifva besvärade af åskådare.
försäkrar Heinemann i annonsen. Han utfäster också en garanti:
Äfven vid mulet väder lyckas
det lika bra som vid solsken.
Heinemann kommer till Gävle bara fem år efter det att uppfinnaren Daguerre har presenterat sin världsnyhet i Paris. Möjligheten att avbilda hade i ett slag förändrat människans relation till världen – och sig själv. Den franska regeringen hade till och med ordnat en offentlig ceremoni där daguerrotypin förklarades vara ”var mans egendom och en gåva till den fria världen”.
Att fotografera sig blev snabbt en del av den borgerliga kulturen i Gävle under mitten av 1800-talet. När tekniken förbättrades blev det billigare och allt fler sökte sig till ateljéerna.
Under den senare delen av 1800-talet etablerar sig flera fotografer i staden. Det är visitkorten som skapar den goda marknaden. Att gå på visit var en del av det borgerliga umgänget i Gävle. Om värdparet inte var hemma, lämnade man sitt kort, helst med foto, till tjänstefolket.
Många av de tidiga bilderna i samlingarna visar, helt följdriktigt, Gävlebor som låtit avbilda sig med ytterkläderna på, eller hängande över armen, som om de stod i hallen i en våning och väntade på att bjudas in i salongen.
Under senare delen av 1800-talet breder visitkortskulturen ut sig. Nu ska också vänner, bekanta, släktingar ha bilder. Fotograferna började experimentera, med draperier, fonder, rekvisita och nya bakgrunder, gärna från exotiska miljöer.
En av de stora porträttörerna i Gävle är den välkände Carl Larsson, som fotograferade Gävlebor från 1887 fram till 1934, då hans barn tog över. En annan framstående porträttfotograf var Gustaf Reimers som kom till Gävle 1904 och arbetade i staden fram till 1946. Deras ateljéer, och flera andra, låg på Nygatan. Berna Roth höll till på Drottninggatan.
– Carl Larsson var fantastiskt skicklig, inte minst tekniskt, säger Dan Lorén som är 1:e antikvarie och ansvarig för länsmuseets samlingar. Gustaf Reimers var mera konstnärligt medveten och arbetade avancerat med ljus.
I en artikel i tidskriften ”Hvar 8 dag” år 1922 beskrivs Gustaf Reimers till och med som ”en av vårt lands främsta kamerakonstnärer”.
Bankdirektörer, ensamma mammor, telegrafbiträden, redaktörer, barn, tonåringar – alla söker det sig till fotografen. I början vänder kvinnorna gärna ner blicken, bort från objektivet. Så småningom blev det accepterat att medvetet titta rakt in i bilden, mot fotografen, världen – och oss: Här är jag.
Etnologen Anja Petersen i Lund har forskat i hur människor förhöll sig till bildbruk i slutet av 1800-talet. Hon menar att just visitkortet blev en ny möjlighet för kvinnor att synas som individer, och ta plats i samhällets offentlighet. Fotoateljéns omramning erbjöd dessutom en berättelse som skilde sig från vardagens. Arbetarkvinnor kunde fotograferas mot samma bakgrund som borgerliga damer. Somliga ateljéer lånade ut dyrbara kläder för stunden. Samhällets skillnader tonades alltså ner, inte minst när det gällde ålder. Unga kvinnor som ville etablera sig på den sociala arenan tjänade oftast på att framstå som äldre än vad de egentligen var.
Det är i stället detaljerna som berättar om det liv som pågått utanför ateljén: de slitna stora händerna, de hålögda barnen i ärvda vuxenkläder, de fransiga kavajärmarna, tandlösa kvinnomunnarna.
– Samhällets baksida ser vi sällan på bild från den här tiden, säger Dan Lorén. Ingen hade intresse att föreviga den. Det var ju ingen som var beredd att betala för den sortens bilder.
– Att fotografera sig var i grunden ett sätt att visa status. Det visade att man var del av ett kontaktnät som ville ha ens bild, säger Dan Lorén.
De bemedlade skaffade vackra album där visitkorten placerades in. Albumen låg framme i hemmet för gäster att bläddra i.
Gävles mest minutiöse samlare av visitkort var Wilhelm Lindeberg. Lindeberg var grosshandlare och ägde trävaruexportfirman ”W. Lindeberg”. Vid sidan av detta axlade han också uppdraget som Gävle förste bibliotekarie. Lindeberg hade alltså starka skäl att hålla koll sitt sociala kontaktnät. Till skillnad från många andra höll han god ordning i sitt växande arkiv. Drygt 1800 visitkort trängdes i hans pärmar och alla hade noggranna anteckningar intill sig. I dag är samlingen digitaliserad och inlagd i länsmuseets stora databas, som är sökbar över nätet. I databasen finns ytterligare närmare 40 000 digitalbilder av Gävlebor, merparten från Carl Larssons och Gustaf Reimers arkiv.
Till Fogden kommer dagligen människor och letar i album och databaser. Många är släktforskare som kanske får se sin anfader eller anmoder för allra första gången.
– För många gör det djupa intryck att få se en person som man aldrig mött, men som ändå haft stor betydelse för ens liv. Det finns en kraft i mötet med en bortgången släktings ansikte, menar Dan Lorén.
– Det kan av somliga avfärdas som nostalgi, men man ska inte underskatta kraften i den känslan.
Helst skulle Dan Lorén se fotografiska rum i offentligheten, där Gävles rika historia hela tiden visades upp.
– Det finns något djupt gripande i gamla bilder, säger Dan Lorén. Hur osäker världen än är så ger fotografiet en sorts ordning åt verkligheten.
Totalt finns närmare två miljoner fotografier i länsmuseets klimatreglerade magasin.
– Ungefär 150 000 av dem är digitaliserade, så vi har mycket kvar att göra, säger Dan Lorén.
Själv känner han sig jagad av en tid som aldrig stannar. I de jättelika, ännu ej digitaliserade kartongerna med glasplåtar, bladfilmsnegativ, diabilder, papperskopior …. pågår nerbrytningsprocesserna oförtrutet. De kemiska ämnen som gjort fotografierna möjliga bryter i längden ner bilden. Torr och sval förvaring bromsar nedbrytningen, men den kan inte stannas.
– I dag är ungefär 100 000 av våra negativ i akut fara. På längre sikt är det betydligt fler som är på väg att försvinna.
Alla dessa ansikten. Alla dessa liv.
På väg in i den stora glömskan.
Gunilla Kindstrand
…………………………………………
juni 25, 2013
Gå till Startsidan Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
