Föreningen Södra Villastans 100-års jubileum.

Sven-Oskar Ruhmén och Lars Jöving – Så var det att växa upp i Lilla Tierp i Gävle

Jag går omkring i vad som nu kallas Södra Villastaden i Gävle med min barndomskamrat Lars Jöving. Här i idyllen växte vi upp Lasse och jag, då kallades området Järnvägsvillorna eller Lilla Tierp; pionjärerna som byggde de ståtliga husen för hundra år sedan arbetade vid Uppsala-Gävle Enskilda järnväg och många av dem kom från Tierp.

Området har inte genomgått några större förändringar. Husen står där de alltid stått, varligt underhålla både exteriört och interiört av nya yngre entusiastiska ägare. Här bor människor med ekonomiska resurser, fjärran fastigheternas ursprungliga ägare som skapade Gävles första villaområde för arbetare tack vare banklån från en sparbank som vågade ta risker.

Lasse Jöving har bott i sitt röda hus på Runda Vägen hela sitt liv. Hans morfar lokföraren Johan Öström byggde det.

Medan den första nybyggargenerationen dött undan och nya ägare flyttat in har Lasse och hans fru Eleonor blivit kvar. Själv bodde jag i en s.k. dubbelvilla på Fleminggatan i kvarteret mitt emot. Mina föräldrar köpte “ena halvan” av familjen Frunk-Brynte efter att några år varit hyresgäster i den “andra halvan” hos Johan Nylén, konduktören som tillsammans med brodern Frunk lät bygga huset.

Här bor direktörer, läkare, egna företagare, prisbelönta tecknare men inte en enda snickare, konstaterar Lasse som sedan många år är ordförande i villaföreningen. Det är en lugn och trivsam miljö och området har bara blivit attraktivare med åren.

Lasse Jöving är utbildad guldsmed men hann knappt börja sitt första jobb förrän byggbranschen lockade med tre gånger så hög lön. Lasse som också var byggnadsingenjör tvekade aldrig. Och som gammal snickare har han förstås varit den perfekte ägaren till ett gammalt sekelskifteshus. Lasse var klar med en helrenovering av villan när katastrofen inträffade den 24 januari 2007. Det började brinna på vinden. Brandkåren fick inte fram vatten eftersom ledningarna frusit fast i rekordkylan. Vårt fina hus gick inte att rädda! Det var en fruktansvärd upplevelse. Jag vill påstå att branden tagit åtminstone två år av mitt liv. I dag är huset återuppbyggt efter de ursprungliga ritningarna. Lasse och hans fru fick hyra in sig hos grannen Ingrid Nilsson medan det nya huset byggdes – med Lasse som arbetsledare. Ingrid är en av våras barndomskamrater, sålde sitt hus häromåret och bor numera i lägenhet. Jag minns både Ingrid och hennes föräldrar, pappan körde Stadsbudskårens jättestora flyttbuss vilket imponerade på oss grabbar.

Vi minns alla andra som bodde i husen runt omkring oss. Jag konstaterar att både Lasse och jag minns människor och episoder som ligger mer än ett halvsekel tillbaka i tiden. Mitt emellan Lasses och mitt hus bodde lokförare Sjögren, en färgstark skåning som satte skräck i alla ungar som vågade sig in i hans trädgård för att palla äpplen på höstarna. Gubben Sjögren låg gömd bakom sin häck med vattenslangen i beredskap. När de objudna gästerna kommit in på gräsmattan satte Sjögren fart på vattnet. Äppeltjuvarna försvann skrikande och dyblöta – och Sjögren var ett enda stort leende hela veckan. Sjögren hade en sonson som heter Lasse, några år äldre än oss och full av hyss. Äventyrlig också – byggde båtar som vuxen och seglade jorden runt några gånger.

I huset bredvid bodde Ola Näsman, alla smågrabbars idol. Han ordnade små tävlingar för oss- det gällde att springa fortast runt kvarteret, eller “Roten runt”. Ola blev med tiden populär lärare på läroverket.

Till läroverket hade jag ofta sällskap med en annan Ola. Han bodde på Mäster Olofsgatan. Ola var rolig och spännande, tog realexamen och gick latinlinjen ett år. Sedan hoppade han plötsligt av, började jobba – och fick snart alkoholproblem. Han dog ung. Hans pappa hade fin uniform som en av cheferna på Telegrafen, mamman hemmafru som de flesta mammor på den tiden. Varför gick det inte bra för vår kompis Ola? Varken Lasse Jöving eller jag kan hitta någon förklaring.

På Mäster Olofsgatan längst söderut i området med Södra Koloniträdgårdarna som granne flyttade pastor Erik Larsson och hans familj in när vi var i 10-årsåldern. De kom från Enköping och aktiviteterna ökade dramatiskt. Äldste sonen Lasse var en duktig fotbollsspelare, den yngre sonen Lennart kom att bli en av Falkens bästa boxare.

En söndag – när föräldrarna Larsson var i kyrkan – hade vi ordnat en boxningsmatch på Larssons vind. Viss rivalitet rådde för tillfället mellan två grupper i området. Nu skulle de båda ledarna – Lasse Larsson och Bernt Forsberg – göra upp i en boxningsmatch.

Lennart hade engagerats som domare. Spänningen var stor. vinden var absolut proppfull av ungar som fått betala 10 öre för att komma in. Lasse var snabbare än den kraftige Bernt, hårda smällar utdelades från båda håll men efter tre ronder tyckte Bernt att han fått nog med stryk. Och det var nog klokt. På eftermiddagen gick jag – som var galans promotor – på bio med segraren. Intäkterna från galan räckte till två biobiljetter.

Längre ner på gatan bodde familjen Wahlström i ett stort vitt hus på övre våningen. De hyrde av målarmästare Östlund som bodde på nedre botten. De tre glada döttrarna Wahlström hade ofta föräldrafitt, släppte gärna in sina många kompisar. Ibland lekte vi Ryska Posten. I dag huserar de hyllade tecknarparet Maria och Jan Berglin i huset. Jag tror att de hittat många uppslag om de fått vara med när vi härjade runt i det som nu är Berglinarnas ateljé.

Lasse Jöving och jag gick i Betlehemskyrkans söndagsskola tillsammans. Hans mamma hette Märta och pappa Sven var kamrer på Sundsvalls-Banken. Märta bjöd på pannkakor och sken som en sol men var ofta sängliggande.

-Mamma fick en svår förlossning när jag föddes. Hon återhämtade sig aldrig riktigt. Jag var fjorton år när hon gick bort. Det var tufft, pappa och jag blev ensamma. Jag gick med i scouterna och det var en bra skola. Det fanns ju också gott om kompisar i området så livet gick vidare.

Om “Lilla Tierp” i stort sett ser ut som det alltid gjort har stora förändringar skett i kvarteren utanför. Här fanns långt in på 50-talet en uppsjö av butiker av alla de slag. På Södra Centralgatan fanns ett stort Konsum med tre särskilda avdelningar för charkuteri, specerier och mjölk. Där var absolut smockfullt på lördagsförmiddagarna när alla skulle göra sina inköp inför helgen. Ändå fanns andra livsmedelsbutiker på nära håll: Kempes som hann först med att importera bananer efter kriget, och Jonssons Specerier mitt emot Porslinsfabriken. Handlare Jonsson minns vi bäst för att han körde runt med en Plymouth. Bilar hade ju inte hunnit bli så allmänt förekommande när vi växte upp.

Och i en källare på Södra Centralgatan fanns också tant Hammargrens mjölkbutik och längre ner i samma kvarter hade Allan Larsson en välsorterad fiskaffär, Allan som sedan slutade med fisken och började sälja väskor istället. I det stora mäktiga Albion-komplexet fanns en populär köttbutik. Där stod paret Persson och skar upp saftiga stekar när det skulle bli riktigt kalas.

I dag finns inga butiker alls i närområdet. Roland Larsson hette den sista ICA-handlaren som höll till i gamla Konsum-butiken på Södra Centralgatan. Nu finns matbutikerna vid Södermalmstorg – närmast – eller i Hemlingby. Hemsta och Hemlingby var ju rena landet när Lasse och jag var små, där fanns kor, hästar och grisar – och fotbollsplaner. Många tuffa matcher spelades och det var inte alltid som vi från Söders villakvarter avgick med segern…

Fighter av ännu hårdare slag utkämpades under en period varje sommar mellan ungdomar från Söder och Brynäs. Då var det “krig”. När brynäsgrabbarna passerat järnvägsspåren och tagit sig in på vårt territorium var det tur att vi hade Lasse Sjögren. Han hade konsten att gå i närkamp med brynäsarna. Det hände att även vi södergrabbar vågade oss uppför slänten mot Brynäs. Jag kan komma ihåg att man inte kände sig särskilt karsk när vi stod på motståndarnas hemmaplan.

Men i regel avlöpte “krigen” utan större blodspillan även om det hände några gånger att polisen fick rycka ut.

I höst firar de unika järnvägsvillorna på Söder jubileum. Det har gått hundra år sedan lokförare Nordling kläckte idén att bygga hus i det lilla skogsområdet i utkanten av Gävle. Det ansågs våghalsigt och arbetare skulle inte bo i egna hus. Men Nordling var en ihärdig man. Han visste också hur man skulle förmå banken att låna ut pengar – tack vare ett skickligt samspel med en vidsynt järnvägsdirektör.. Jag och Lasse var lekkamrater med Nordlings dotterson Rolf som växte upp med sin mormor och morfar.

Vi som har förmånen att bo här i dag har anledning att tacka Nordling och hans kolleger för ett fantastiskt pionjärarbete, säger Lasse Jöving.

Sven-Oskar Ruhmén

Artikelförfattaren är redaktör, började som radskrivare i Arbetarbladet som knappt 11-åring, varit mångårig krigs- och utrikeskorrespondent i Aftonbladet och politisk chefredaktör för Arbetarbladet (1983-86).

——————————————

EN SPÅRVAGNSFÄRD TILL SÖDRA VILLASTADEN

Det fanns en gång tre spårvagnslinjer i vår stad.

Varje linje hade sin egen skyltfärg, Röd, Blå resp. Grön. Rödskyltade vagnar gick från Brynäs, genom stadens centrala delar, upp till Stadsträdgården. Blåskyltade vagnar hade från början. linjen Kaserngatan- Kungsgatan-Nygatan-Tullhuset. Efter några år ändrades linjen till Kungsgatan-Kaserngatan-Albion. Grönskyltade vagnar gick från Islandsplan, via Brynäs ut till Bomhus .

Vi går 65 år tillbaka i tiden för en spårvagnsfärd på den Blå linjen.

Linjen utgick från Nygatan. Den sträckte sig uppför den smala, med gatsten belagda Södra Kungsgatan. Mitt i backen fanns två mötesspår. När två spårvagnar hade stannat för möte stängde de effektivt gatan, möjligen kunde en hästskjuts eller en cyklist passera. I en skarp kurva vid Kaserngatan svängde spåret för att komma till linjens andra mötesplats, där samma trafikproblem ofra uppstod. Direkt efter svängde spåret i en lika skarp kurva som den tidigare, för att fortsätta uppför S. Kopparslagargatan till ändhållplats Albion, där både spår och kontaktledning tvärt tog slut!

Vid Kaserngatan stiger vi av spårvagnen för en promenad i kvarteren

Till höger på S. Kungsgatan ser vi en vacker vit kyrka, St. Petri kyrka, signerad a stadsarkitekt Alfred Hedin.

På en liten höjd till öster ligger Navigationsskolan med sin vita byggnad. Ett kraftigt plingande ljud får oss att stanna till, en grönskyltad spårvagn passerar över Kaserngatan.

Den är på väg från Spårvagnshallarna för tjänst på Bomhusbanan.

Bortom spårvagnshallarna. Ser vi en runsten, originalet finns i Trefaldighetskyrkan. Strax intill kommer vi till Gefle Porslinsfabrik där de kända formgivarna Arthur Percy och Eugen Trost verkar. Inne på gården står tre ”Tjocka skorstenar” det är Brännugnarna, vilka även är Varumärket för Gefle Porslinsfabrik!

Vid Helgögatan kommer vi till nästa stora fabriksbyggnad. Den uppfördes på 1920-talet av AB Separator, vilka i 30-talets mitt lade ner sin verksahet i Gävle. Nu är det Tobaksmonopolet, vilka förutom att vara laglig grossist av rökverk till stadens tobakshandlare även har en omfattande tillverkning av cigarrer och cigarrcigaretter. Till åminnelse av Gustaf de Laval, AB Separators Grundare, har tvärgatan österut fått namnet, de Lavalgatan. Direkt intill ligger bostadskomplexet ALBION, vilket byggdes av skeppsredare O. A. Brodin för anställda vid hans varv och företag i staden. I nordöstra Albionhörnet finns Axel Perssons Kött & Chark och i det sydvästra kan de boende inhandla sina dagligvaror i Henry Anderssons speceriaffär. Öster om Albion ligger VILAKVARTEREN ”LILLA TIERP”, vilka efter energiskt förarbete av några framsynta lokförare vid Uppsala-Gefle Järnvägar, påbörjades år 1913 för att vara färdigbyggt år 1927.

Till vänster ser vi skylten till Harry Jonssons Speceriaffär. På den korta färden till nästa hållplats vid Södra Skolan passerar vi på vänster sida, Korssellś Elmotorverkstad för att snett till höger se Söder-Bazaren! I familjen Sjölanders ”Bazar” finns allt, från damstrumpor till herrkalsonger, tyger, garner, spik, skruvar, pennor, papper m.m. ja även ”Ryska Smällare”, vilka de senare var till stor glädje för oss grabbar i kvarterat Pernau, snett över gatan, finns Gunnar Larssons cykelverkstad. Hade man dåligt med luft i cykelhjulen lånade Gunnar ut en rejäl fotpump, vilken man med ett par pumptag väl fyllde ett däck!

Vid Albion väntar en spårvagn. Vi stiger på och lägger en polett i bössan till vänster om föraren. Med ett ryck öppnar vi skjutdörren och sätter oss på en av vagnens längsgående träbänkar. Spårvagnsföraren klämtar för avgång och drar igång vagnen. Rasslande kör han ner till hållplatsen vid Södra Ringvägs (Fleminggatan). Till vänster ser vi skylten till Harry Jonssons Speceriaffär. På den korta färden till nästa hållplats vid Södra Skolan passerar vi på vänster sida, Korssell´s Elmotorverkstad för att snett till höger se Söder-Bazaren! I familjen Sjölanders “Bazar” finns allt. från damstrumpor till herrkalsonger, tyger, garner, spik, skruvar, pennor, papper m.m, ja även “Ryska Smällare”, vilka de senare var till stor glädje för oss grabbar! I kvarteret

Pernau, snett över gatan, finns Gunnar Larssons Cykelverkstad. Hade man dålig’ med luft i cykelhjulen lånade Gunnar ut en rejäl fotpump. vilken man med ett par pumptag väl fyllde ett däck!

Södra Skolan en vacker byggnad, skapad av stadsarkitekt Alfred Hedin, står på vår vänstra sida. Från sin början hade den namnet “Södra Gosskolan“. På 1910-talet gick min far på skolan och hade en ung lärare, vilken undertecknad några årtionden senare, fick lära känna, överlärare Lars Nordman! Magister Nordman och vaktmästare Sven Jansson höll sträng kontroll över att vi pojkar inte gjorde något bus. De snälla flickorna, vilka sedan några år fanns på Södra skolan, var helt undantagna! Men, vi kom ut från skolan med god lärdom inför ett jobb eller fortsatta studier!

Mitt emot Södra Skolan fanns tobaksaffären “TOBAKO“. Innehavaren Sven Allernäs var en verklig ungdomsfostrare ! Han gav oss grabbar diverse uppdrag, t.ex. att hämta varor på Tobaksmonopolet gav 25 öre, att cykla till Tipstjänst kontor vid Centralplan och lämna ett förseglat kuvert med tipskuponger lönades med 50 öre, vilket räckte till matiné på bio!

I samma kvarter bodde pastor Titus Lönnå med sönerna Harry och Kjell samt porslinsformgivaren Eugen Trost med tre söner. Kjell Lönnå kom att bli välkänd i landet och i TV med sin sångkör från Sundsvall. I nästa kvarter fanns Gustafsbro Bryggeriets “Avhämtning”, där törstiga stadsbor efter att ha lämnat en ifylld rekvisitionsblankett, kunde inhandla några flaskor öl av klass II. Mitt emot ser vi ett vitt trähus omgivet av stora träd. Det är Sjömanshemmet, där äldre ensamma sjömän har fått sin bostad.

Spårvagnsföraren stampar hårt på sin ringklocka

Spårvagnen “kränger” in i den tvära kurvan till Kaserngatan och stannar på mötesspåret. Vi stiger av för en kort vandring på Kaserngatan mot järnvägsbommarna. På höger sida ser vi Axel Wahlmans Kött & Chark, där det sommartid rinner kallt vatten på insidan av de stora fönstren !

I hörnet till S. Centralgatan doftar det dagligen gott nybakat från Södra Hembageriet! En brant trappa går upp till Astrid Erikssons tobaksaffär i våningen ovanför.

Vi går in på S. Centralgatan, till vänster finns Telegrafverkets garage och bilverkstad, i samma kvarter finns Konsum Alfa med Bryggeri och Vedgård. I nästa kvarter finns Sigurd Kempe med tre butiksavdelningar, Speceri, Kött & Chark samt Mjölk & Bröd..I huset mitt emot finns den välsorterade färghandeln Special-Tekniska. Ett halvt kvarter vidare söderut känner vi åter en härlig doft. den kommer från Hellströms Pepparkaksbageri !

Tvärs över gatan luktar det färsk fisk från Allan Larssons Fiskaffär, där ett kilo strömming kostar 80 öre. Allan tröttnade senare på fisken och öppnade en väskaffär med namnet Allegro!

På andra sidan Centralgatan finns Konsum Alfa med tre butiker, där föreståndaren Erik Norberg vänligt men bestämt regerar. Sommaren 1945 fick jag där, som 12-åring mitt första jobb, springschas med daglön kr. 5.00/dag!

Närmsta granne till Konsum är Franzéns Plåt med verkstad och lager. Snett över gatan finns en liten källarbutik, “Tant Hammargrens Mjölkmagasin“.

På S. Esplanadgatan (Muréngatan) bor Birgit Magnusson, senare välkänd i landet under namnet “Rock Olga“. Direkt bortom förädlas Sandvikstål till de kända rakbladen “Swing 40.1 hörnhuset mot Kaserngatan fanns i källaren en skomakare, hans namn är glömt, men trots sina handikapp var han en suverän skomakare!

Plötslig klämtar det från järnvägen.

Bommarna går ner och ett välputsat och pysande ånglok, måhända är det min far som står vid regulatorn, kör sakta över Kaserngatan. Loket är på väg från lokstallarna för att på Centralstationen ta över ett från Stockholm kommande tåg för vidare färd norrut på Ostkustbanan, vilken inte är elektrifierad.

Många boende i “Lilla Tierp” hade sina jobb vid järnvägen. De var lokförare, lokeldare, konduktörer, reparatörer, kontorister eller stallpersonal. De hade närhet till sina arbetsplatser, till lokstallarna eller närliggande järnvägsverkstäder, till Tobaksmonopolet, Porslinsfabriken eller något av de “Småföretag” , vilka vid denna tid fanns i omgivningen.