Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.
Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.
KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM – klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till nästa bild!
Gävle efter den förödande branden 1869.
Den 10 juli 1869 slog den röde hanen sina klor i staden vid Gävle – ån. Det var inte hans första besök i Gävle, men väl det mest ödesmättade, ty med undantag för Storkyrkan och ett fåtal bostadshus lades den gången hela staden norr om ån i aska. På ett par ställen var det på håret när, att elden även skulle ha kastat sig över ån, men faran avvärjdes i sista stund, och så kom det sig, att Söder räddades undan förintelsen.
Som en ny fågel Fenix reste sig inom kort det ödelagda Norr ur askan till en modern stad med höga hus vid raka och breda gator, där trafiken brusade och affärslivet blomstrade. Där fanns det nu gott om luft och sol, grönska och utrymme, som utan svårighet tillät bebyggelsen att breda ut sig.
Gamla Söder stannade däremot i växten. Det behöll sin medeltida stadsplan med krokiga kullerstensgator och trånga gränder, där de låga trähusen tydde sig tätt till varandra som en rad gamla original i dräkter från skilda tidsepoker, stundom luggslitna, stundom uppiffade^ men alla lika omsusade av den säregna stämning, som gärna lägrar sig kring minnen från gången tid. Därinne på de snävt begränsade gårdarna dröjde sig 1600- och 1700-talsromantiken kvar i pittoreska förstukvistar och låga portlider. Där tyngdes vårluften av doft från apel- och körsbärsblom, där surrade humlor och bin bland rabatternas rosor och akleja, småfåglarna kvittrade i spireabuskarnas täta gömslen, och jättehöga syrenbersåer gav svalka under heta sommardagar. Ingen bullrande trafik störde dessa idyller där själva tiden nästan tycktes stå stilla.
Under de åtta decennierna närmast efter den stora stadsbranden blev bildkontrasten mellan Norr och Gamla Söder succesivt allt bjärtare. Men söderborna älskade sin stadsdel, och även invånarna på Norr strövade gärna bland Gamla stans gränder och visade icke utan stolthet gästande främlingar denna kulturhistoriskt intressanta relikt som ett påtagligt belägg för stadens månghundraåriga anor.
Men, nämn den fröjd, som varar beständigt! Den 28 okt. 1946 dök det första lilla orosmolnet upp i form av en i stadsfullmäktige väckt motion av hr Roland Sandström. I motionen hette det bl a.:
»Det finns anledning antaga, att staden framdeles kommer att få svårigheter med tillhandahållandet av byggnadstomter i den utsträckning, som nyproduktionen av bostäder fordrar. Givetvis kan detta behov täckas genom att staden utsträckes i periferin, vilket dock endast kan ske genom betydande investeringar. — I södra stadsdelen finnes ett område, vilket avgränsas av S. Strandgatan, S. Centralgatan, Brunnsgatan och S. Kungsgatan, som upptages av ett mycket stort antal undermåliga, saneringsmogna bostadshus. — En sanering av detta område synes vara ofrånkomlig ur hälsovårdssynpunkt, och därtill kommer att det närmast kan betecknas som slöseri, att sådan bebyggelse finnes på denna goda och centralt belägna tomtmark».
Roland Sandström, stadsfullmäktige
Motionen utmynnade i ett förslag om uppdrag åt drätselkammaren att »skyndsamt utreda frågan om sanering» av ifrågavarande område, samt att »sedermera inkomma med förslag härom».
Så värst »skyndsamt» gick det nu inte med den utredningen; det dröjde ända till våren 1954, innan resultatet förelåg på stadsfullmäktiges bord. Men under mellantiden hade åtskilligt inträffat, som gjorde att stadsfullmäktige den 29 mars samma år kunde besluta, »att förevarande motion med vad i ärendet förekommit skall anses besvarad och ej föranleda någon stadsfullmäktiges ytterligare åtgärd». Vid denna tidpunkt var nämligen Gamla Söders öde redan i praktiken beseglat.
Karta över »Gamla Söder» med förnyelseområdena 1 och II. Märk det oregelbundna gatunätet!
Tio år tidigare, den 20 okt 1944, hade beslut fattats om utarbetandet av en generalplan för stadens jurisdiktionsområde, 1 december s. å. tillsattes en generalplanekommitté för ändamålet, och från 1 juli 1945 anställdes arkitekt Per-Olof Lefvert som teknisk ledare för arbetet. Den 27 april 1953 antogs generalplanen av stadsfullmäktige med 22 röster mot 15»
Per-Olof Lefvert stadsplanearkitekt
1 den nya generalplanen var alla äldre delar av stadens bebyggelse — däribland Gamla Söder — markerade som »områden, som i första hand äro saneringsmogna, dvs. där det kan vara socialt och ekonomiskt berättigat att riva den äldre bebyggelsen och uppföra ny». I beskrivningen över planen fram» hålles också, att »ett område söder om slottet och ett område öster om S. Kungsgatan, båda områden med sydlig gräns i Brunnsgatan, äro de mest angelägna på grund av sin ålder och centrala belägenhet»,
Det säger sig självt, att varje stadsbild så småningom punktvis retuscheras och förändras, utan att därför själva stadsplanen suddas ut och utan att befolkningen närmare reflekterar däröver eller i nämnvärd grad reagerar däremot. Måhända var det generalplanemännens tanke att så skulle ske med Gamla Söder, men det fanns också i staden andra krafter, som såg mera rationellt på tingen och gick till verket utan märkbart känslobetonade eller kulturhistoriska skrupler.
Huvudansvaret för förnyelsearbetet bars av drätselkammaren såsom stadens ekonomiska centralorgan. Ett intimt samarbete framförallt med byggnadsnämnden var emellertid av nöden, och år 1947 inrättades ett under drätselkammaren sorterande fastighetskontor med Louis Campanello som chef. Åt fastighetskontoret tilldelades bL a. befogenheten att leda förnyelsearbetet.
Louis Campanello fastighetschef
Fastighetschefen hade med uppmärksamhet följt generalplanearbetet, och redan i oktober 1953 var han färdig att framlägga ett betänkande med förslag till en i rum och tid planmässigt genomförd omdaning av fem områden i staden, Början skulle göras med den del av Gamla Söder, som begränsades av Hamilton-, Luther-, Brunns– och S. Kungsgatorna, och närmast i tur skulle sedan komma delen mellan S. Strand-, S. Central-, Brunns- och S. Kungsgatorna.
»Att förnyelse verksamheten inom område I kan genomföras utan förlust, beror på gynnsamma förutsättningar», menade han, »i det att staden kan uppvisa centralt belägna, sammanhängande områden av övervägande s. k. kåkbebyggelse. — Till skillnad från område I kommer förändringarna inom område II att bestämmas i första hand av trafiktekniska och kulturhistoriska hänsyn. De åtgärder, som blir föremål för överväganden rörande detta område, kommer sannolikt icke att medföra stora förändringar i förhållande till den nuvarande bebyggelsen i andra delar än där denna måste giva plats – åt nya eller bredare trafikleder».
Den 30 nov. 1953 godkände stadsfullmäktige de ändringar av stadsplanen, som erfordrades för drätselkammarens »plan för förnyelse av det äldre byggnadsbeståndet, som bättre tillgodoser nutida krav» ifråga om område I. Anade månne stadsfullmäktige själva vidden av detta beslut, som i själva verket innebar en dödsdom över ifrågavarande områdes gamla bebyggelse och medeltida gatunät, vars kvarter närmast slottet sannolikt omspann stadens äldsta och kulturhistoriskt kanske mest intressanta del?
Resultatet lät i varje fall inte länge vänta på sig. Det verkade nästan som om planens tillskyndare skulle ha fruktat för någon eftertankens kranka blekhet, ty inom området igångsattes nu en febril rivningsverksamhet. Den ena lilla gården efter den andra jämnades med marken, sedan invånarna med sorg i hjärtat förmåtts draga sina färde. Mången promenerande stadens invånare stannade förbluffad och stum inför den nya stadsbilden — allt gick så fort, att de inte riktigt kunde fatta denna brådska. Snart såg hela området ut, som om en ny förödande stadsbrand, följd av ett jordskred, skulle ha svept fram däröver, ty ännu medan rivningsgubbarnas bräck järn bände och bröt i knarrande timmerväggar och dammet från fallande skorstensmurar lade sig som ett sveptäcke över blommande syrenhäckar och spirande trädgårdsgrönska, började de moderna grävskoporna förbereda den nya stadsdelens födelse. Och snart började punkthusens väldiga betongklumpar skjuta upp i höjden som dystra gravmonument på Gamla Söders västra kyrkogård.
Så fullbordades då »skriftens» ord om att förändringarna inom område I inte skulle »bestämmas i första hand av trafiktekniska och kulturhistoriska hänsyn».
En del av Gamla Söder efter den förödande saneringen på 1950-talet. Stadsdelens nya ansikte har redan börjat ta form i de höghus, som syns mitt på bilden (Bilden tagen från trakten av Slottet mot söder)
KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM – klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till nästa bild!
Källa: Bland Kåkar och Gamla Gränder på Gamla Söder.
“Sanering i egentlig bemärkelse avser att avlägsna slumbostäder – -. Sådan slum finnes numera – – – knappast i vårt land. – – – Detta till trots betecknas som sanering uppförandet av exempelvis ett fyravåningshus å en tomt, på vilken tidigare funnits ett kanske i och för sig såväl byggnadstekniskt som bostads- socialt acceptabelt envåningshus.
Då Gävle tillhör den typ av svenska städer, som kan uppvisa flera sammanhängande, centralt belägna områden med s. k. kåkbebyggelse, där det sålunda icke är fråga om sanering i egentlig bemärkelse, har det ansetts riktigast att i detta betänkande icke bruka “sanering”, “saneringsmogen”, “sanera” etc. I stället användes orden “fastighetsförnyelse”, “stadsdelsförnyelse”förnyelsemogen”, “förnya” o. dyl. (Ur fastighetschefens betänkande
Erik Wickberg
————————-
FÖRORD
Sina mer än 500-åriga privilegier till trots har Gävle numera endast ett fåtal konkreta minnen att visa upp för den historiskt intresserade. Två förhärjande eldsvådor — 1776 och 1869 — ödelade praktiskt taget all bebyggelse norr om Gavleån, men kvar fanns då ännu den del av stadskärnan, som grupperade sig kring slottet och österut på åns södra sida. Men 1950- talets stora saneringsvåg sköljde med våldsamt kraft fram även över Söder, rivande med sig inte bara storparten av dess romantiska gårdsidyller, utan därtill så gott som fullständigt utplånande de återstående resterna av stadens medeltida gatunät.
Av det äldsta gatunätet återstår nu endast ett par korta stumpar av Smedje- och Västra Islandsgatorna på den östra samt Trädgårdsgatan på den västra sidan av stadens syd-nord- gående genomfartsled, medan huvuddelen av det s. k. reservatet är av betydligt yngre datum.
Det är mot bakgrunden av denna omfattande stadsförnyelse, som denna bok tillkommit efter att tidigare ha publicerats som en artikelserie i Gefle Dagblad. Artiklarna utgör resultatet: av omfattande undersökningar i olika arkiv, huvudsakligen stadens kyrko-, rådhus-, stadsingenjörs- och sjömanshusarkiv, i viss utsträckning kompletterade ur andra källor och genom intervjuer med äldre Gävlebor.
—————————-
juni 02, 2013
Gå till Startsida. Sammanställt och kompletterat med foton av – lisse-lotte@danielson.be
