Efter Daleric övertogs lokalerna av en annan mycket känd konstnär Gunnar Cyrén som tyvärr inte heller längre finns bland oss./Lisse-Lotte Danielson
Publ. I Arbetarbladet 24/6 2015.
(Samtliga foton av beskrivna katter visas i ovanstående länk.)
Han fick aldrig något kommunalt kulturpris, mannen med två karriärer, Eric Ericsson som kallade sig Dalerik.
Han levde 1906-1987 och torde vara en av de få som valt bort journalistiken för att bli silversmed. Och som, i den senare yrkesfasen, drev ett litet galleri i Gävle där samtidens nästan hela lokala konstutövande visades upp, varvat med utställningar av svenska och utländska tillresta konstnärers verk.
Journalistbanan hade nog inletts på den affärstidning i Stockholm, Handelsexpediten, som han med tiden övertog. På Norrlands-Posten i Gävle, senare hopslagen med Gefle-Posten, svarade han för konst och teater. Särskilt måleri intresserade honom, och han målade litet själv. Anspråkslöst kallade han det att han “fördärvade färg”.
Samtidigt som han arbetade på tidningen, nosade han på silversmide hos Acke Tötterman, som hade guldsmedsverkstad och försäljning på Kaplansgatan 21 och senare i ett stenhus på Söder, Västra Islandsgatan 8. Sen blev det kvällskurs på Konstfack och utbildning på Guldsmedsbolaget i Stockholm.
När Norrlands-Posten lades ner vid årsskiftet 1956-57 öppnade han sin silversmedja i nuvarande Gamla Gefle. Den låg först vid Glasmästargränd men flyttades året därpå till Nedre Bergsgatan.
– Journalistik, sa han till mig en gång, är jäktigt och magsårsbefrämjande. Särskilt nattarbetet är slitsamt. Och att vara redaktionssekreterare är inget för den som vill ha ett fritt och obundet arbete.
I den frihet han valt som silversmed kunde han också driva en liten konstsalong, Svarta katten, och hålla kurser i silversmide.
– När damerna kommer på kurs hos mig, sätter jag på mig en alldeles ren arbetsrock, berättade han utan att släppa tändernas grepp om den ständiga pipan.
Och det hände att han satte en skylt på dörren: “Stängt på grund av det vackra vädret”.
Dalerik tyckte om att göra smycken men kom alltmer in på bägare och bruksföremål. Själv minns jag från hans smedja en lång och generöst stor soppslev. Andra föremål av hans hand finns på Länsmuseet. Och Gävle kommuns gåva till kung Gustav IV Adolf vid invigningen av X72 i Sätra – en länsutställning om näringsliv, bostäder och fritid – var en silverbägare gjord av Dalerik.
Galleriet Svarta katten tycks han, av gästboken att döma, ha startat 1959. Första namnet är Ingemar Willgert (1928-1990) från Uppsala, en konstnär, författare och poet som främst var känd för sina tuschteckningar. Hos Dalerik tecknade han i april en belåten katt, iklädd jacka, byxor och kanske raggsockor och sittande med händerna ellet framtassarna knäppta över magen och svansen hängande ner mot golvet.
Kanske var det Dalerik som uppmanade honom: “Rita en katt!” Kanske var det bara ett infall. Hur som helst blev det en tradition. Så gott som varje utställare har ritat sin kattversion – och gästboken blev ett konstgalleri i miniatyr.
Här möter man Folke Petterssons lilla kisse med klotrunt huvud. Folke var Daleriks granne, född 1917 och bosatt på Lilla Brunnsgatan. Han hade börjat som lokbiträde men växlade om, blev tecknare och målare och hade en del av sitt hjärta i sommarbostaden på västkusten.
Efter honom kom göteborgaren Arvid Jorm (1892-1964), en bildkonstnär som bland annat dekorerat Liseberg, och Tage Hedqvist, född 1909 i Piteå. Han gjorde scenografier för Oscarsteatern och Kar de Mummas revyer tillsammans med Sven Erixon och blev senare intendent för Thielska galleriet och ledamot av Statens konstråd. Hans katt är elegant och strömlinjeformad.
Lars Hultgrens katt är vilande men vaksam. Konstnären, född 1931, skulle komma att ta sig mellannamnet Huck och bli känd för många offentliga utsmyckningar i Stockholm (exempelvis på Eastmaninstitutet, Södersjukhuset, Tekniska högskolan och i tunnelbanan).
Gösta Backlund, född 1947, min vän från ungdomstiden i Falun, vars konst “upptäcktes” när han var sjutton år och kallades underbarn, har tecknat en katt som visserligen skjuter rygg men ändå se snäll ut i “ansiktet”. Gösta engagerade sig på 1970-talet i det regionala konstlivet i Dalarna och recenserade konst i lokalpressen. Dalarnas museums tillkomst i Falun 1962 gav skjuts åt happenings inom kultursektorn, och Gösta var en av dem som syntes där.
Smal som ett streck och med långa ben skjuter även Lars Givelis katt rygg i gästboken. Konstnären, född i Hofors 1936 och kulturpristagare i Gävle 1999, beskrivs som abstrakt expressionist. Nio år efter sitt gästspel på Svarta katten ställde han ut på Gävle museum, i dag Länsmuseet. Han återkom 1993 och har även bland annat visat sin konst på Hudiksvalls museum och i Sandvikens konsthall.
“Fy katten vilket tråkigt väder, men det vägs upp av den trivsamma samvaron och den trevliga miljön bland dessa kåkar”, skriver en L-E Rosenberg i mars 1960 och illustrerar med en aggressiv och fräsande katt. Han är en av många som kommenterar den tilltalande miljön och Daleriks generösa värdskap.
Margareta Sandberg-Hög, kolorist och textil konstnär, född 1924 i Karlsborg vid Vättern, fortfarande bosatt i (i det hus som Folke Pettersson hyrde långt tidigare) kommenterar vädret genom att rita en solkatt. Lars Sporrongs katt har kraftiga konturer, en B Lindgren tecknar en katt vars dekorativa morrhår är längre än svansen och Kerstin Lundberg-Stenmans kolsvarta katt har krupit in i ett rör.
Gamla Gefle-konstnären Sven Olow Olsson (1924-1971), kulturstipendiat 1967, “begåvad, tekniskt briljant och fin jazzmusiker” enligt en skrift som kommunalrådet Ture Edbom stod bakom, fick själv barn 1960, och det var kanske därför han samma år tecknade en katt med ungar. May Östberg (1907-1966) ställde ofta ut hos Dalerik, men att teckna katter var uppenbarligen inte hennes specialitet. Hon hade ateljé vid Södra Skeppsbron, med utsikt över ån och hamnkvarteren. Och det var hon som gjorde den lapptäcksliknade ridån till biografen Spegeln 1957.
Roll Sörensen, “mångsysslaren, den glade dansken”, som Björn Widegren skrev i en recension, Mona Söderberg (katt med bjällra om halsen), kulturstipendiat 1970, hennes dotter Linda Forsman, pappan Björn Forsman (vars katt är så svart att bara ögonen syns), Henk Brass (DN-tecknare och arkitekt, vars katt möjligen är ett självporträtt), Bengt Skans (vars katt mest liknar en uppretad sork), Maija Ponsi- Pettinen, 1925-1991, kulturstipendiat 1977 (med ateljé mittemot Islandsskolan, en bara antydd katt genom en ryggkontur) – dessa och många andra medverkade i vad som blev en bilderbok över en vital konstepok i Gamla Gefle.
Här har bara nämnts ett godtyckligt plock ur en omfattande mängd. Även elvaåriga Kenneth Ohlson fick vara med, som första- pristagare i Barnens vårsalong 1959.
Slutligen Birger Forsberg, grafikern, skulptören, målaren och tecknaren som i trettio år var lärare på Konstfack i Stockholm. 1965 gjorde han en väggdekor i Slussens tunnelbanestation och är i dag mest känd som skapare av Hedesundavävarna. Till sin utställning 1962 tecknade han en hel sida full med katter. Och 1976 fick han Gävles kulturpris.
Daleriks verksamhet i den egna silversmedjan, kombinerad med hans aktiva stöd till det lokala konstlivet, hade varit värt ett kommunalt kulturpris. Men det var lättare att inse det i efterhand.
Barbro Sollbe
——–
Public. 2015-06-24 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
