Brynässkolan år 1953 – Christer Carlsson

 År 1953 började jag skolan.

 

Mamma o jag hade varit på inskrivning i Brynässkolan där jag fått träffa min lärare, eller fröken som man sade om kvinnliga lärare. Hon hette Ella Greysen och var mycket trevlig och snäll. När första skoldagen närmade sig var jag ordentligt nervös. Jag undrade över klasskamraterna. Det var ingen jag kände sedan tidigare. Jag hade mest hållit mig runt våra kvarter och hade mina kamrater där. De flesta av mina kompisar var dessutom äldre än mig och gick därför i andra klasser.

 

Min första skoldag började illa! Jag hade tagit fel på tiden så att jag kom försent och fick knacka på den stora dörren in till lektionssalen och fröken kom och öppnade. Jag fick således stamma fram mitt namn inför alla i klassen. Mycket pinsamt! Men fröken och de andra eleverna i klassen var mycket snälla och jag trivdes från första stund.

 

Första skolveckan fick vi läroböcker. De flesta nya o fina. Det var spännande. Dessa skulle vi nu köpa omslagspapper till för att skydda pärmarna. Mina böcker fick naturligtvis omslag med djur på, hästar och hundar mest, medan de andra killarna hade lite tuffare papper med motorcyklar, bilar eller cowboys och Indianer på. Det var flickorna och jag som hade djur… Ingen kille sade något direkt till mig men de tyckte väl att det var lite mesigt. Flickorna tyckte nog att det var lite gulligt fick jag en känsla av.

 

Klasskamraterna bodde som jag nära skolan. Dom bodde på Väpnaregatan (som farfar o farmor), Eriksbergsgatan, Brynäsgatan, runt  Staffanskyrkan och på Tvärgatorna.

 

Det var bara de som bodde på Väpnaregatan som bodde ”modernt”, dvs. hade både varmvatten, badkar, dusch och elektrisk spis! Vi andra som bara hade kallvatten som måste värmas på gasspisen och badade i en balja på köksgolvet, fick besöka Brynässkolans bassäng och tvagningsrum var fjortonde dag, där barska tanter såg till att vi, med rotborstens hjälp blev rena. Av någon anledning var man väldigt noga med hälarna som skulle skina rena.  Tvagningen avslutades alltid med ett dopp i det iskalla vattnet. Många fasade över detta men inte jag, som var van med Limöns havsvatten och som i de flesta fall var mycket kallare. De som inte gick i bassängen självmant förpassades dit av de barska tanterna. I bassängen skulle man. Det var långt före protesternas tidevarv..På den tiden gjorde man som man blev tillsagd. Speciellt om det var någon äldre som sade till.

 

På den tiden badade man dessutom alltid nakna på badinrättningar (ända upp till sjätte klass), men det var så vanligt att man inte tänkte på det. På Brynässkolan badade vi varannan vecka pojkar och flickor.

 

Jag trivdes verkligen i skolan. Fröken Greysen såg till att det var ordning och reda och tyst och lugnt i klassrummet. Eftersom mormor Hanna lärt mig att läsa redan innan jag började skolan så fick jag läsa nån sagobok medan mina kamrater tragglade sig igenom MOR-ÄR-RAR. FAR-ROR osv. Det var lite mysigt och gav viss prestige..

     

 

Dock hade jag inte gått så många veckor i skolan innan jag fick be om min första ledighet. Vi skulle åka och hälsa på familjen Andrésen, dvs. Faster Rut, farbror Ivar och kusin Raymond. Resan gick med tåg och det var av två skäl. Dels ägde inte vår familj en personbil. En sån baggis brukade inte hejda farsan, han brukade alltid få låna någon, företrädesvis av någon handlare som han förmodligen som lagerchef ”hjälpt” med att få lite extra leverans vid något tillfälle. Detta kan jag bara ana mig till, annars kan jag inte förklara varför pappa ofta dök upp i snygga personbilar som ägdes av handlare och andra kollegor…

 

En gång åkte vi t.ex. på bilsemester till Strängnäs, Örebro osv. i Mellansverige. Vi sov i bilen alla fyra. Det var väl Gävles snyggaste bil, en ny Mercedes som var metallicblå och hade vita hjulsidor. Den ägdes av en handlare som  från Hille. Undrar hur deras affärsuppgörelse såg ut? Eller var handlaren bara bussig? Inget jag reflekterade över då..

 

Nåväl nu skulle vi åka tåg till Norge, för även om pappa skulle ha lyckats ordna en bil så återstod ett stort problem. Det fanns inga vägar i Norge som var körbara! Norge hade dels blivit illa tilltygat av tyskarna när man 1940 invaderade under kriget och dels saknade man bensinstationer och andra faciliteter som behövdes för biltrafik.  Privatbilism i Norge kom inte igång fullt ut förrän 1964 igen. Visserligen var det tillåtet för privatpersoner att äga bil något år tidigare, men det fanns som sagt inga ordentliga vägar eller bensinstationer att tanka på.

 

Vi åkte tåg med sovvagn.  Det var något helt nytt och spännande för Stefan o mig. Jag minns att vid ett stopp mitt i natten i Värmland  vid Charlottenberg nära gränsen, kom uniformerade tulltjänstemän och knackade på och lyste med ficklampor i kupén. Eftersom man saknade mycket av livsmedel och andra förnödenheter i Norge efter kriget, så pågick naturligtvis smuggling i stor skala . Detta var dock mycket skrämmande för oss barn.

 

Det var mycket trevligt att träffa Raymond och hans familj igen. Vi bodde alla sju i familjen Andresens 1 rum o kök i stadsdelen Vålerengen i Oslo.  Trots att Ivar hade bra arbete på svenska SKF i Oslo och tjänade över medel så fanns det inte så mycket varor att handla. Det var restriktioner på det mesta. På dagarna visade Raymond oss på sönderskjutna och raserade hus efter kriget. En ofattbar förstörelse och detta i samma bostadsområde där dom bodde.

 

En dag var vi på konditori i city. Vi barn fick en varsin läsk. Det var en ny Amerikansk läsk som precis hade introducerats i Norge. Den hade det skojiga namnet Coca Cola, smakade verkligen annorlunda än de vanliga svenska läskedryckerna och hade en mycket speciell och skojig flaska. Vi tyckte den svarta läsken smakade himmelskt! Hemma i lägenheten bjöd vi också på läsk, men det var en riktigt illasmakande söt sörja som man kallade Brus. Det var ett pulver som låg i ett vitt litet papperskuvert, som man sedan hällde ner i ett glas vatten. Det bubblade och fräste och var illrött, men smaken… Raymond berättade att man till julen hade en speciell Jule Brus. Tomte Brus hette den. Han visade ett använt kuvert med en tomte på framsidan. Jag hoppas den smakade bättre..

   

 

En kväll bjöds mamma o pappa på en riktig överraskning. Ivar hade beställt 4 biljetter till den Amerikanska isshowen Holiday on Ice på Jordal Amfi.  Denna Jordal Amfi var en av Europas första stora arenor för issport. Dessutom med konstfrusen is.  Den byggdes till OS i Norge 1952. Den stora stjärnan i 1953 års Holiday on Ice var världsmästarinnan, den norske konståkerskan Sonja Henie.

 

Henie dominerade damernas individuella åkning 1927–36 och har rekorden i antalet OS- och VM-titlar i sin gren: tre i OS (1928, 1932, 1936), tio i VM (1927–36) och sex i EM (1931–36). Därefter blev hon proffs. Henie medverkade i flera spelfilmer 1936–58 och uppträdde i isshower. Hon var omåttligt populär.

 

 Sonja Henie

 

Medan våra föräldrar var på Jordal Amfi fick vi dricka ett glas Brus och sova sött i utdragssoffan i köket på Vålerenga. Jag minns att jag vaknade när de kom hem på nattkröken. Alla pratade i munnen på varandra om vilken fantastisk show man hade fått sett. Alla utom farsan naturligtvis, vaddå kultur? Nej han pratade sig varm för ismaskinen som han tyckte var något alldeles fantastiskt! Det var något annat det än att se Sop Åke gå med slangen och vattna på Islandsplan..

 

När det gäller Jordal Amfi har jag själv ett fint minne som hänger ihop med detta besök. Min faster Rut har varit på Jordal Amfi två gånger. Den första är redan beskriven.1953. Den andra gången var när jag själv dömde landskampen Norge-DDR 1983. Jag fixade ett par biljetter till Ivar och Rut naturligtvis. Faster Rut tyckte det var extra skojigt att det var en bild på mig i programmet! Hon sade att hon skulle spara programmet tillsammans med det gamla programmet från Holiday on Ice som hon hade bevarat som minne. Det var ju exakt 30 år mellan dessa händelser. Den första gången hon var där så sov jag i en utdragssoffa i hennes kök. Den här gången var jag i allra högsta grad med i evenemanget..

 

På programmet (1953) stod också ett besök på Vigelandsparken. En fantastisk anläggning med stenskulpturer som är enastående i världen. Det togs vid det tillfället en bild på en viss staty med hela gänget samlat framför. Just vid den statyn har jag sedan tagit genom åren tagit flera bilder med mina egna familjemedlemmar! Jag gillar traditioner..

 

När jag kom tillbaka från skolan fick jag skriva en uppsats om min allra första utlandsresa. Det gjorde jag naturligtvis gärna och fröken tog också tillfället i akt att prata med oss elever om Norge. Det kändes oerhört stort att vara en del i detta. Förmodligen var jag ensam i klassen om att ha varit utomlands?

 

Vi började alltid skoldagarna med att sjunga en psalm. Fröken spelade orgel. Vi fick också från andra klass psalmverser som hemläxa. Det var psalmversförhör i regel någon av de första lektionerna på dagen. Man fick resa sig upp vid bänken och traggla sig igenom den vers man hade blivit tilldelad. Den som inte kunde fick skämmas rejält medan kamraterna fnissade.

 

På rasterna berättade vi Bellmanhistorier eller bytte Alfabilder. Alfabilder var färgbilder på ishockeyspelare som fanns i en tablettask som hette Alfa Pastiller. Det fanns också en tablettask som hette Pipaluk och som också hade idrottsbilder, men dessa var i svart/vitt och inte lika poppis som Alfa. Dessutom smakade den tabletten direkt illa. Ibland bröts lugnet på skolgården med att ett par grabbar från högre klasser började slåss, de andra bildade en ring runt om. Dessa slagsmål slutade oftast med att nån ropade; ”magistern kommer”. Då återgick allt till det normala igen och slagskämparna borstade av sig och plockade upp skolmössan från gruset.

 

 

I skolan fick vi lite då och då tydliga tecken på att alla i klassen inte hade lika gott ställt. Det var inte bara tvagningen i bassängen på skolan och på kvalitén på kläderna. Det var dock ingen som uttryckte något som visade på missnöje med detta. Alla var accepterade som man var. Detta var långt innan nån kunde stava till mobbing. Ett par saker som visade klasskillnad var t.ex. att man kunde välja på Kamratposten eller Lyckoslanten. Kamratposten var en tidning som kom ut en gång i månaden och som man fick prenumerera på. Den innehöll serier och reportage och var i fyrfärg. Lyckoslanten däremot var en gratistidning i svart/vitt som gavs ut av Sparbanken. Den innehöll uppmaningar om att spara på banken och hade en tecknad serie som handlade om ”Spara” och ”Slösa”. Den visade hur illa det kunde gå när man bara gjorde av med pengarna istället för att spara! Ibland kändes det som den var direkt riktad till oss med lite sämre ställt.

 

      

 

När tidningarna hade kommit låg dom på frökens kateder. Fröken ropade så upp namnen och man fick gå fram och hämta sin tidning i tur och ordning. Det var kanske 6-7 barn som med ett triumferande leende tog sin Kamratposten och bockade eller neg för fröken. Vi andra tackade artigt för våra gratisexemplar av Lyckoslanten. På den åtföljande rasten kunde man se de med Kamratposten (mest flickor), sitta och läsa tillsammans och skratta. Lyckoslanten hamnade däremot oftast i papperskorgen.

 

En annan sak man såg skillnad på var när vi på våren åkte på klassresa. Den företogs alltid med tåg till Furuvik. De barnen med bättre ställt hade pengar med för att kunna åka alla karuseller och köpa glass och godis, medan vi andra hade endast några kronor med oss. Jag gjorde alltid av med mina enkronor på radiobilarna.  Sedan satte vi oss ute på skäret mot havet och åt matsäck. Oftast en halvlitersflaska med mjölk och ett par limpskivor med ost. Det var det vanligaste innehållet i ryggsäckarna. De som hade det lite bättre ställt eller föräldrar som brydde sig lite mera, stoltserade dessutom med en frukt, t.ex. en banan. Småsaker visst, men man noterade i tysthet.

 

 

När det ringde till lunchrast i skolan fick vi ställa oss vid våra bänkar och läsa bordsbön. ”Gode Gud välsigna maten Amen”. Sen var det kapplöpning till matis som gällde, detta därför att om man inte hann till ”killbordet”, så kunde man hamna bland flickorna, vilket betraktades som ett öde värre än döden. Tänk att sitta och äta mat bland flickor…

 

Skolmaten intogs i en källare på Väpnargatan. Där härskade militärisk ordning och disciplin. Det enda ljud som fick höras var bestickens skrapande mot tallriken. Annars skulle tystnad råda! Allt man fått på tallriken skulle ätas upp. Inget fick kastas! Många höll för näsan och stoppade in. Man fick aldrig lämna bordet innan man ätit upp allt. Jag hade problem med blodpuddingen. Men man fick tvinga i sig, även det man avskydde. Annars blev man kvarhållen av tanterna. De tog ingen som helst notis om att lektionerna började, åt man inte upp så blev man kvar på matis. Detta innebar naturligtvis att vissa av oss som genomgick detta fortfarande har svårt med vissa maträtter, och detta bara p.g.a. minnena från källaren på Väpnaregatan!

 

Väl tillbaka i klassrummet igen blev det ”Tack Gode Gud för maten Amen” innan vi fick sätta oss ner vid bänkarna.

 

Vi skrev med blyertspennor som man fick räcka upp handen och fråga fröken om man fick komma fram till katedern och vässa då och då. Några vässade konstant medan några mycket sällan vässade. Det där tyckte jag var lite konstigt. Jag skulle än idag kunna namnge de som vässade mest..Kanske att de tyckte bättre om att vässa än att skriva? Jag gillade att skriva. Välskrivning, rättskrivning (diktamen) och språklära var mitt bästa ämne i småskolan. Jag skrev låånga uppsatser om bl.a. mina bilresor och andra upplevelser tillsammans med mormor o morfar. T.ex. när vi kom tillbaka från sommarlovet och skulle skriva uppsats om vad vi gjort, så skrev jag nästan en roman, medan andra kanske skrev två ord, typ; ”har badat”.

 

”Välskrivning” fick vi skriva med bläck. Det var högtidligt på något sätt. Vi hade bläckhorn på ett särskilt ställe i bänken. Själva pennorna bestod av ett träskaft i vilket man klämde in ett litet plåtstift i ena änden. Man doppade detta stift i bläcket och skrev. När vi hade välskrivning var det bara ett enda raspande som hördes, annars var det absolut tyst, tystare än vanligt eftersom de flesta koncentrerade sig på att skriva snyggt. Av någon outgrundlig anledning skrev alltid flickorna snyggast. Så var det förresten under hela min skoltid. Varför? Man hade också ett läskpapper som man lade över en fullskriven sida innan man vek ihop den, för att inte bläcket skulle kladda på det man skrivit.

 

När bläckhornen skulle fyllas på fick hela klassen tillsammans gå ner i källaren där vaktmästaren hällde i bläcket från en stor glasflaska. Vid ett sådant tillfälle råkade en kille som hette Nils Ekblad, i trängseln spilla ut bläck på min knallgula collegetröja, vilket gjorde både honom och mig bedrövade. Men det var ingenting mot hur bedrövad mamma Ulla blev när hon insåg att det bara var att slänga bort min finaste tröja. Jag fick också naturligtvis en rejäl utskällning av både mamma o pappa utan att de frågade hur det gått till. Jag hade sedan dess alltid ett horn i sidan till denne Nisse. Även om jag idag skulle ge honom en kram naturligtvis. Tror han fick nåt toppjobb på Tullen sen. Undrar om han minns också?!

 

På sommarhalvåret när vi hade ”naturlära” fick vi gå ner till skogen vid ”Niansängen” och plocka blommor och kottar mm. De första tre åren på Brynässkolan hade vi våran fröken i samtliga ämnen.

 

På lördagarna avslutades alltid skoldagen med ”roliga timmen”. Detta innebar att fröken läste högt ur en bok, eller att några elever framförde en sketch. Jag minns att fröken Greysen läste en bok som hette ”Fem söker en skatt” och som vi alla tyckte var spännande. Fröken ställde ibland frågan till oss elever om det var någon som ville komma fram och berätta något. Ibland hände det att någon, oftast en tjej, berättade något. Jag var dock fortfarande ganska blyg av mig och saknade mod att gå upp och berätta något skojigt inför hela klassen, trots att mina berättelser på skolgården verkade uppskattas. Jag hade ju fördelen av att ha mustiga ”Rolandhistorier” att berätta..dvs. jag återberättade bara de spännande historier som min farbror Roland själv berättade om från sina resor runt om i världen.

 

 

Jag började gilla kickarna jag fick efter att ha berättat något som uppskattades.. Dock ansågs det i klass 1-3 som “tjejjigt” att på eget bevåg framföra något framme vid frökens kateder. Tidsandan (uttrycket “jantelagen” hade man inte hört talas om ännu) krävde också att man skulle akta sig för att tro “att man var någon”. Dessutom var dessa berättelser i sig själva något ”grabbiga” och inte riktigt så rumsrena som krävdes framme hos fröken.

Christer Carlsson

Fortsättning sker i Del 2.

————–

Public. 2015-10-15 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!