Publicerat i Arbetarbladet och Gävle Dagblads Hockeybilaga 2014/15.
Ishockeyn kom lite plötsligt till Gävle år 1939. Det hattades hit och dit i stadens styre om det skulle byggas någon sån där dyr bana eller inte, och när IFK Gävle till slut inte ville vänta längre utan byggde en egen var det nästan frystemperatur i luften redan.
Brynäs IF spelade följaktligen i vitt 1939. Och det funkade att använda bandytröjor – klubben blev efter ett par år bäst i Gävle och lyckades 1943 kvala sig upp i högsta serien.
Det var en sensationell framgång med tanke på att det inte hade funnits ishockey i stan i mer än tre år. Nu skulle Brynäs plötsligt få möta såna storheter som AIK, Södertälje, Göta och Hammarby i division I norra. Det var bara Brynäs i hela serien som inte hörde hemma i Stockholm!
Detta krävde eftertanke. Inte dög det att komma till huvudstaden som fattiga kusiner från landet, nu måste det till riktiga ishockeytröjor som man hade sett att de stora klubbarna hade.
Kassören John Andersson suckade. Det här skulle bli en dyr historia. Inte nog med alla långresor ända till Stockholm, nu skulle de ha riktiga hockeydräkter också.
Hur det nu var så gick det iväg en beställning till ett skrädderi, och när tröjorna väl levererades var de så bländande vackra att till och med “Bella“, som kassören kallades, veknade. Vita med svarta ok över axlarna och med BRYNÄS broderat över bröstet. Målvakten Carl-Einar Åbom hade tvärtom, svart tröja med vitt ok, för ingen hade ännu kommit att tänka på att det ändå syntes vem som var målvakt.
När räkningen skulle betalas blev det som väntat kris. Inte hade “Bella” tänkt sig att de skulle kosta så mycket, och var i herrans namn skulle han hitta de pengarna?
Nu hade Brynäs sån tur att en av spelarna, Börje Mattsson, hade en pappa som var grosshandlare och lite idrottsintresserad. Han plockade fram sin tjocka plånbok och betalade tröjorna. Varenda en.
Underförstått kanske att det inte skulle tolereras att sonen inte tog en plats i laget. Vilket Börje hade gjort under alla förhållanden, för han var en mycket duktig back.
I fem år spelade Brynäs i vitt, men då I slutet av 1940-talet hade styrkeförhållandena mellan Gävles klubbar förändrats. GGIK hade fått fram en gyllene generation som var på väg rätt upp i svenka eliten, och även de spelade i vita dräkter.
Möjligen var detta bakgrunden till att Brynäs bestämde sig för en blå dräkt med röda ok, en del vita inslag och även nu med BRYNÄS i stora bokstäver över bröstet.
Denna dräkt påminde faktiskt en hel del om den som New York Rangers spelade i, men medan Rangers fortfarande har samma modell kvar tröttnade Brynäs efter tio år och sökte något modernare.
1946 hade en ung VVS-ingenjör, Thure Wickberg, tillsammans med kompanjonen Sven Kedbrant öppnat eget i Gävle. Thure engagerade sig som ledare i Brynäs IF och blev snabbt klubbens starke man. Sven var också med men var inte riktigt lika aktiv.
En dag i början av 1959 frågade Thure om inte Sven, som var en duktig designer, skulle kunna ta fram ett förslag till en ny klubbdräkt för hockeylaget. Så till fru Kedbrants förtvivlan plockade Sven fram lakan efter lakan ur familjens linneskåp och började klippa och sy och måla så det stod härliga till.
Efter en tids experimenterande hade han fastnat för en modell där grundfärgen var vit, och de svarta och gula ränderna som han skapat över axlarna utgjorde en elegant och färgstark kontrast. Visserligen blev den vita färgen mycket dominerande, men det motverkade han genom att under de gulsvarta oken också lägga till en “sergeantvinkel” på ärmarna och ett par extra ränder även längs sidorna, under armhålorna.
Dessutom utvecklade han det gamla klubbmärket med en cirkel i gult och svart så att balansen mellan färgerna blev bättre. Efter en tid tog han med sig sin prototyp till kontoret och kallade in Torsten Österberg, en stor och kraftig pojke som jobbade på firman och dessutom spelade i Brynäs, för att prova. Om det såg bra ut på Torsten så skulle tröjorna funka på alla. Thure Wickberg kom också in – och blev förtjust. Det här var en dräkt som tydligt skilde sig från alla andra och som var ren och fräsch. En dräkt att bygga ett varumärke på, och att varumärke inte skulle bli ett trendbegrepp förrän sådär 50 år senare bortsåg han ifrån. En poäng med de nya vita dräkterna var också att de tillverkades i konstfiber.
Det blev en behaglig förändring för spelarna, ylle är inget optimalt material i idrottssammanhang. Nu kunde egentligen vad som helst hända. Om det unga laget inte utvecklades på det sätt som allt fler trodde och hoppades skulle den nya matchdräkten kanske bli ungefär lika långlivad som föregångarna, men Brynäs seglade stadigt fram mot översta eliten, och oken med längsgående ränder förknippades med klubben i hela hockey-Sverige.
Fast ibland spelade laget förstås bortamatcher mot lag som också var klädda i vitt. Då fanns det en uppsättning svarta tröjor helt utan dekorationer, bara helsvarta med siffror på som användes tillsammans med de ordinarie svarta byxorna och vita damaskerna. Mycket spartanskt.
Men det skulle komma en förändring. Under hösten 1963 beställde föreningen en uppsättning reservdräkter som i princip var färgmässigt spegelvända gentemot de ordinarie.
Svarta tröjor, svarta damasker, svarta byxor – men med gula ok som hade röda längsgående ränder och med matchande gula, röda och vita inslag även på andra ställen. De användes för första gången i en slutspelsmatch mot Västra Frölunda den 23 februari 1964. Brynäs vann med 10-2, så stämningen var god på tågresan hem.
Det utnyttjade den sluge Lennart Johansson, “Tigern” kallad, till att övertala klubbledningen att börja använda de svarta dräkterna även hemma. Han hade pläderat för det en tid eftersom han ansåg att man såg större och starkare ut i svart än i vitt, och nu fick han ledarna med sig på idén.
Så när pojkarna gled ut på Isstadions is för att spela mot Djurgården fyra dagar senare var det i svarta dräkter.
Det är möjligt att förbundet hade synpunkter på bytet, men det fanns inget i reglementet som hindrade en klubb från att byta dräkt under säsongen. Och fansen blev förtjusta, de kände ju igen designen och färgerna var ännu läckrare.
Säsong efter säsong passerade sedan utan några förändringar. Först 1980-81 fanns det något att höja på ögonbrynen inför, nämligen att reklaminslagen plötsligt ökade rätt dramatiskt. Våren 1980 fanns det reklam bara på ryggen (Pommac) och på byxorna (Gevalia), men när nästa säsong började på hösten fanns ett par rejäla blaffor strax under skulderbladen.
V65 på höger sida, Gävle kommun på vänster. Gevalia hade också blivit betydligt synligare med en logga tvärs över magen längst ner på tröjorna och dessutom både på byxor och damasker.
Sponsringen hade tagit ett rejält kliv in i elitserien, och det blev ännu mycket tydligare 1984 då serieföreningen (som nu heter Hockeyligan) ställde mycket bestämda krav i fråga om elitföreninearnas dräkter.
Eller rättare sagt: Serieföreningen hade gått med på huvudsponsorn Coops krav på viss enhetlighet.
För Brynäs innebar det att de randiga oken, föreningens främsta varumärke, försvann.
ULF KRISTRÖM
———
Publicerat av Lisse-Lotte Danielson 2014-09-07 för Gavledraget.com
