Publicerat i Arbetarbladet Onsdag 22 augusti 1990.
Ur Åke Nyléns tidningsurklipp
Drömspel med spårvagn
Det skulle bli festival i Gävle, sa man när jag en morgon steg ut på Brynäsgatan. Så trevligt, tänkte jag och började gå mot Stora Brynässkolan, glömsk av att det var mer än fyrtioåtta år sedan jag inte behövde gå dit. Att gå till skolan var ju inte alltid så trevligt.
Stegen kändes tunga och backen var oändlig. Skolväskan dinglade mot en skotskrutig kjol. Jag hade basker och tedde mig allmänt jollig. Missmodigt såg jag mig omkring och fick syn på skolan som hamnat långt under mig, medan Brynäsgatan fortsatte i all oändlighet i en backe. Just som jag gjorde mig beredd att hoppa ner för denna backe för att komma i tid och slippa bannor av magister Allan Jerbo, som brukade sjunga till luta, sänkte sig åter backen och en spårvagn kom emot mig.
Som paralyserad stod och jag och undrade:
Kom spårvagnen ut på Brynäsgatan från Femte eller Sjätte Tvärgatan? Hade den vänt vid Agöplan, eller var annars? Hade jag poletter att lägga i bössan så jag fick åka?
För åka spårvagn måste jag, Alla omkring mig sa att det var festival och att det var därför som spårvagnarna i Gävle börjat rulla igen. Utan polett besteg jag spårvagnen, ställde mig i mittgången och kände hur det krasade under mig. Spårvagnen stannade och jag kände min högra fot i brun snörsko med fläsksvålsliknande rågummisula vidröra Brynäsgatans nötta stenar.
Det är mitt fel att spårvagnen stannar, tänkte jag och rodnade. Ingen av de andra passagerarna tycktes dock gräma sig över att spårvagnen stannat utanför Lilla Vita. Men den lilla vita småskolan, tänkte jag, var den inte riven när jag kom tillbaka till Gävle för sex år sedan?
- Brynäs skola Lilla Vita
Nu ställde sig passagerama upp och applåderade åt ett antal enorma maskiner som stod uppställda utmed Brynäsgatan och vid Holmsunds– och Korsnäsgatorna. Ut ur maskinerna kom bräder i metervara, gråvita och röda bräder, uppklistrade på väv. Raskt och med ett par mannars hjälp täcktes betongklumparna på Brynäs över med dessa bräder i metervara» Och vips var Brynäs sig likt igen, med syrener och utedass. Det pinglade i en gisten dörr till ett skomakeri, från Mejselns gård hördes dunsar av bollar, en fyllbas som skrålade…
kv Mejseln
Läs denna artikel om Mejseln och alla läsares underbara kommentarer och minnen:
Så fort jag vaknat ringde jag till min dotter och berättade om de underbara maskinerna med bräder som återställde världen och Brynäs i skick som 1941.
– Var inte detta, denna dröm, sa min dotter, en fingervisning om att du bör sluta vältra dig i Brynäs-nostalgi?! För mig får Stora Brynäs gärna sjunka under jorden, för när jag gick där tvingade du mig att bära en platt, ljusblå basker, Som straff för detta får du för alltid leva utan röda spårvagnar! Fast mina gossar tyckte att Stora Brynäs var en ovanligt mysig skola när dom gick där i åtta veckor i våras. I drömmen var spårvagnen grön, viskade jag. Och det var inte den rätta gröna färgen.
En barndomsvän upplyste mig om att spårvagnen gått in vid Sjätte och hunnit ut vid Femte.
– Och röd var den, sa han tröstande.
Hellre en grön spårvagn än ingen alls, tänkte jag.
Barbro Widebäck
Se även: Är Gävle drabbat av förbannelse?
—————————
maj 28, 2012
Sammanställt och kompletterat med foton av – lisse-lotte@danielson.be
