Publicerat i Arbetarbladet 7 juli 2013.
Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.
Få platser är lika tråkiga som Näringen i Gävle. Men för Ann-Christine Kihl är det en plats full av berättelser. Hon bodde här när hon växte upp. Då hette det Avaström. Fotograf: Lasse Halvarsson
Återbesök i en utsuddad stadsdel
”Här någonstans låg Hallonskogen och björkarna”, säger Ann-Christine Kihl och pekar med handen. Helt exakt var det låg går det nästan inte att veta längre, området har blivit så förändrat sedan hon bodde här.
”Där var det en som byggde en bunker för att han var så rädd för tredje världskriget. Länsstyrelsen delade ut broschyrer till alla hushåll: ’Om kriget kommer’. Alla som var barn var rädda för kriget.
Trafiken dunkar förbi på vägen intill oss, där vi står vid en övergiven lunchkrog. Numera är det här industriområdet Näringen i Gävle. Men på 60-talet hette det Avaström och då bodde det folk här. Ann-Christine Kihl bodde här.
Jag berättar att jag inte hade en aning om det, att jag aldrig hört talas om att något Avaström har funnits.
– Nej, du ser…, säger hon och tittar menande på mig innan hon plötsligt börjar skratta.
– Folk visste inte ens vad det var medan det fanns. ”Vad kommer du ifrån”, sade de. ”Avaström”. ”Va, Hagaström?”, ”Nej AVA-ström”. Det var husen mellan Gävle och Strömsbro, det var där vi bodde.
Här låg Gävles bakgård. Fattiga människor bodde här, i ruckel. Samtidigt som det var vackert också. Ann-Christine beskriver det i sin roman ”De överlevande från Råtterdammer street” som ett blommande förfall. Det var gamla, vackra trädgårdar. På sätt och vis idylliskt. Mittemot Ann-Christines hus låg en minimal affär där Manne och Frida Olsson huserade, i gråbeige specerihandlarrockar. Samtidigt som folkhumorns ”Råtterdammer street” naturligtvis inte saknade grund. Det kom från den tid då brunråttorna sprang här, och fortfarande bodde folk i fallfärdiga hus med utedass.
– När vi pratar om 60-talet i dag så tänker vi att alla fick det så bra. Men det var en brytningstid, och rikedomen droppade inte ner till alla. Åtminstone inte på en gång.
Människorna och husen låg i vägen för den nya tiden. Politikerna ville ha ett industriområde här, och när 60-talet blev sjuttiotal revs det sista av Avaström. Inte långt därefter flyttade Ann-Christine Kihl ifrån stan. Numera bor hon i Västerås, där hon jobbat som journalist på tidningen VLT i trettio år.
– Men trots att jag har bott där så länge, trots att jag har fått tre barn där, vilket ju verkligen skapar rötter till en plats, känner jag det fortfarande som att jag går någon decimeter ovanför marken i Västerås. Jag är inte totalt rotad där. Jag kan inte känna samma sak som riktiga Västeråsare för Smedjan eller Stadsparken eller Rudbeckska. För jag dansade ju på Fenix, jag promenerade i Boulognern, och jag gick på Borgis!
Interiör bild från Fenix Borgarskolan
Dessa två foton är tillagda av Lisse-Lotte Danielson
– Jag tror att barndomens människor, och barndomens miljöer – de sätter sig i kroppen på en. Så tror jag det är för alla. Och vad ska man göra med det? Man måste få lov att skriva.
Det är det hon har gjort. Och romandebuten är det bästa som någonsin skrivits om Gävle, säger kulturredaktören. Läs hennes recension här nedan. Författaren själv värjer sig mot ordet romandebut.
– Jag har skrivit i trettio år. Och nu ska man plötsligt vara debutant. Man blir ju nästan förbannad.
Hon skrattar.
Det handlar om historier som ackumulerats inom henne och som kom ut, till en början hej vilt, för att så småningom börja ta formen av en roman.
– Medan man skriver så växer det ju också. Och på ett sätt kan man säga att det är ett utredningsarbete, man får svar på saker, frågor som man ställt sig under sitt liv. Jag brukar tänka det om folk som går och släpar på mycket grubblerier: ”sätt dig och skriv! Så att du förstår vad det är som har hänt i ditt liv”.
Är det någon särskild person som du tycker att du förstått bättre när du skrev den här boken?
– Ja, mig själv.
En sak som är central i romanen är barn som växer upp med vuxna som lider av psykisk sjukdom. Och Ann-Christine Kihl säger att det är väldigt bra att det är ett tabu som flera författare nu bryter med när de berättar om hur det är att leva med psykisk sjukdom, som David Lagerkrantz, Beate Grimsrud och Ann Heberlein. Samtidigt säger hon:
– Då Ann Heberlein skriver att det enda som hindrar henne att ta sitt liv är tanken på hennes barn, då är de där barnen de enda jag ser. Jag hoppas att någon av dem, när de växer upp, skriver en bok om hur det var för dem. Den ska jag läsa. Barn till föräldrar med psykisk sjukdom är svaga och utsatta och de syns fortfarande inte. Jag vill att man ska se de barnen.
Vi går och tittar på de få rester som finns kvar från tiden då Ann-Christine bodde här, en plats där ”förarlösa tåg sköts emot varandra på nätterna så att både innerfönstren och inälvorna vibrerade”. Och vi tittar in genom fönstren på Helsans vattenverk, en ståtlig byggnad från 1898.
Annars händer det ju i ärlighetens namn inte så mycket på Näringen nu för tiden. Jag frågar hur hon känner inför att det blev så här med den plats där hon växte upp.
– Det fanns ju inte någon framtid här och som jag sade så var det ju en passage redan då. Men jag bär den tiden i mitt hjärta, och minnet av de människor som levde här och som kämpade med sitt. Men jag sörjer inte. Jag är inte nostalgiker.
Stefan Westrin (publiceras med Stefan Westrins tillstånd)
Nedanstående länkar är tillagda av Lisse-Lotte Danielson
Läs mer om vad som i dag händer på Näringen, f.d. Avaström
————————-
Läs Bodil Juggas recension om denna bok:
En Gävleskildring som slår det mesta
FAKTA
Ann-Christine Kihl
“De överlevande från Råtterdammer Street”
(Bonnevier & Olofsson förlag)
——————————–
Vivi-Anne växer upp i en hyreskåk i Gävle i en arbetarstadsdel som inte längre finns.
Avaström. Namnet lever kvar i Avans soptipp. Vägen till bostadsområdet på Näringen döps av folkhumorn till Råtterdammer Street.
Hon tar studenten 1972. Då har familjen äntligen flyttat till en trerummare med mjuka plastmattor på det nybyggda, rätlinjiga Öster.
Vivi-Anne finns i en fantastiskt fin debutroman av tidigare Gävlebon Ann-Christine Kihl.
Boken handlar om Vivi-Anne men också om kvinnorna före henne. Mamman som åker in och ut på psyket, mormors och farmors bittra öden. Författaren skruvar sin tidsaxel både bakåt och framåt medan staden byter skepnad och kränger in i modernitetens ljus.
Det kunde egentligen vara vilken som helst av de mellanstora svenska städer som lät grävskopor utplåna slummen och fick platta stadskärnor av Domusbetong.
Men platsen är tydligt Gävle. Här gestaltas staden litterärt på ett sätt som aldrig gjorts tidigare (ursäkta von Krusenstjerna, men detta är viktigare än Staketgatan och landshövdingsalonger). Framförallt gestaltas en period som trots att den ligger så nära, förträngts avsevärt snabbare än stadsbranden 1869.
I romanens inledning är året 2011. Vivi-Anne stannar bilen vid Sätra centrum och köper en inplastad blombukett på Ica. Hon hälsar på sin döende barndomsvän som ligger med morfinpump på sjukhuset. Därifrån är det som att stiga in i en minnestunnel till en annan värld. ”Är det någon mera än vi som vet vad som hände? Den gången?”, frågar Vivi-Anne. ”Nej, och snart är det bara du”, svarar den cancerfrätna väninnan.
Ett gemensamt, ohyggligt minne. Vad? En kanske oundviklig konsekvens av de ohyggliga förhållanden som kvinnor och barn levde under.
Gåtan om vad som hände är dock inget viktigt spänningsmoment i sig. De många anekdotiska episoderna, miljöerna, och porträtten griper läsaren direkt.
Ann-Christine Kihl har ett detaljrikt, poetiskt, avväpnande vitalt språk som målar oerhört klara bilder. Alla dessa stukade, böjda Avaströmsbor innanför ”väggarnas gråfeta pärlspont”. Allt våldet som föder våld. Men genom eländet finns också Vivi-Annes kärlek till pappan vars kläder fortfarande doftar mjöl och socker trots att han inte längre är bagare utan har jobbat i hamnen i Fredriksskans i åratal.
Romanen hålls samman av en tät skräck i både nutid och dåtid; att förlora det käraste man har. Ändå hinner vi besöka såväl avsomnade Diethelms konditori som CH:s nattklubb Darling och iaktta Hotell Baltics medelålders servitriser i vita jackor och svarta kjolar ”som lätt sitt förakt för herrskapspatrasket tala i aggressiva sparkar mot kökets stålskodda svängdörrar”. Vi träffar Gävle symfoniorkesters klarinettist med ”sidenscarf i halsen och ett permanent stånd i de trånga gabardinbyxorna”.
Hela Gävles operettprimadonna Carina Portnow gör dramatisk entré i underklädesbutiken på Söder och beställer fram korsetter. En obetalbar scen som dövar tonåringen Vivi-Annes minne av det nyligen upplevda övergreppet i provrummet – hennes livs första bh ska inköpas och Spirelladamernas grova händer kladdar på brösten. Portnow hade ”problem med vikten och måste snöras så hårt för att komma i scenkläderna att hon skrek och grinade och måste stå stilla på samma plats och sjunga, helst lyftas över scenen av starka män i baletten”, får vi veta.
Råtterdammer Street är också området där Brynässtjärnan Lennart ”Tigern” Johansson öppnar mack på 60-talet och ”höjer statusen från noll till hundra”.
Nog finns igenkänning så det räcker i Ann-Christine Kihls bok. Skrifter av Gävlehistorikerna Ulf Ivar Nilsson, Kjell Hertzman och Ture Karlström anges som källor.
Hon är uppväxt i Gävle och bär exakt som bokens Vivi-Anne med sig minnena. ”Rivningskåkarna, utedassen, människorna. Det är jag”, skriver Ann-Christine Kihl på sin blogg. Hon är Västeråsbo i dag, journalist med stipendier, utmärkelser och en utgiven krönikesamling på meritlistan.
Men framförallt är hon författaren som ur personliga erfarenheter så fenomenalt skapat en stark och obändig skönlitterär text, som också är en motsvarighet till ”Susanna Alakoskis ”Svinalängorna”.
Det bästa jag läst om Gävle. Något av det bästa jag läst över huvud taget i år.
Bodil Juggas (publiceras med Bodil Juggas tillstånd)———————————————
juli 08, 2013
Gå till Startsidan Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
