Arne Hedling berättar om åket i Blåsåsbacken år 1945

Artikeln är publicerad i Gefle Dagblad 1983.

 

Bilderna är klickbara.

 

  

Så här såg Arne Hedling — chefen för skogsmuseet Silvanum ut för 38 år sedan. Hans glidbil bar reklam för Gävlefisk med uppomaningen ”ät mera fisk”. I dagens BB berättar den då 12-årige Arne om hans stora åk nedför Blåsåsbacken i Gävle hösten 1945. På den tiden kallades dessa åk för – glidbilar. Gissa om det gled!

 

”Att somna på kvällen var stört omöjligt. Nerverna var på helspänn. Tankarna virvlade runt i huvudet. Hur skull det gå?

Skulle Bomhus få sin första mästare i den stora tävlingen, den som skulle köras i morgon söndag . . ?” De Här tankarna kretsade i gävlebon Arne Hedlings 12-åriga huvud en höstkväll 1945.

De kom till honom ur det förgångna, förra helgen då M-klubbens och BB:s rally kördes i Valbo. Då 1945, byggdes det inga ramper. Arne och hans kompisar körde på de naturliga backar som fanns i stan.

Tävlingen den unge Arne samlade sig inför —  och skulle ge Bomhus sin första mästare — kördes på Blåsåsbacken mitt inne i Gävle.

Några regler bestämda av något bilsportförbund styrde inte. Det som styrde var  “en hoplimmad ratt’*— och det som bromsade “en träspak”. . .

Glidbilar kallades gårdagens lådbilar.

 

 “Under hela sommarlovet byggde några grabbar, under ledning av slöjdlä­rare Persson i Västra sko­lan glidbilar inför höstens tävling i Blåsåsbacken i Gävle.

 

Även i andra delar av stan byggdes det flitigt.

 

Så här minns jag att vi byggde våra glidbilar:

Först byggdes en bottenplatta av 50×100 millimeter virke som limmades ihop. Därefter byggdes spant och reglar som masoniten fäs­tes på.

Styrningen sköttes med en hoplimmad ratt. Från rattstången och ned till tvärbalken löpte en wire. Hjulen fästes på tvärbal­ken.

Bromsningen sköttes med en träspak som satt på utsidan av bilen. En wire gick från spaken till en bromsbräda som var upp­hängd i gångjärn bakom de bakre hjulen.

Hjulen var av trä med glidlager i centrum. Hju­lens ytterkanter var klädda med järnringar.

 

1945 kallades de glidbilar, idag kallas de lådbilar. BB och Motormännen i Gävleborgs län har givit Gävletrakten en nygammal tradition — att arrangera . . .

 

Så korn söndagsmorgo­nen till sist. Den stora  tävlingsdagen. En rejäl grötfrukost fick inleda da­gen. Ett smörgåspaket och en halv liter mjölk fick medfölja i bakluckan.

 

Dagen skulle bli lång och krävande.

 

Kompisarna från Nygår­darna i Bomhus kom tidigt på morgonen för att hjälpa mig att dra bilen den cirka en mil långa vägen till Blåsåsbacken. Det gick tungt över Bomhusängarna, ty där fanns blott grusväg och bilen var rätt så tung.

 

Vi var lite rädda för att bli upptäckta av Brynäskillarna — man visste aldrig vad som skulle kunna hända . . .

 

Men ingenting hände och efter några timmar var vi äntligen vid depån i krönet av Blåsåsbacken.

 

Invigning och kontroll av bilarna var snart avklarat. Därefter lottades startnum­ren ut.

 

Spänningen ökade sedan allt efter som starterna kom igång. Vi startade på en startramp på Blåsåsbackens krön.

 

Sedan var det “bara” att styra sig genom och nedför backen mot målet — det vill säga backens slut. Det tog mellan 30 och 40 sekun­der att komma ned.

 

— lådbilstävlingar en gång varje år. Den första tävlingen kördes i Valbo förra lördagen. Tre pokaler delas ut. Läs i BB om 1984 års lopp i vår!

 

Mellan 5 000 och 10 000 människor kantade backen för att titta på oss.

 

Säkerheten för publik och tävlande var lika med noll.

 

Fem minuter kvar till start. Min start.

 

Nerverna kom i olag.

Hur skulle det gå?

Vilken taktik skulle jag använda?

Med darrande knän och ett lätt illamående tog jag ett fast grepp om kepsen och drog ned den lite extra över pannan. Kände på

ratten. Nu var jag beredd.

 

10 sekunder kvar. 9.8.7.8.5.4.3.2.1. . .

Kör!

Farten var svindlande. Dånet från hjulen öronbe­dövande.

Jag smeker “banans innerkant under publikens tjut och vinner några deci­meter som ger mig heatse­ger . . .

 

Stolt tog jag mig ur sittbrunnen. Ryggdunkningar och några “bravo grabben” gjorde inte stoltheten mindre.

 

Klar för nästa heat alltså. Vinst även där.

 

Heat nummer tre gav “bara” en andraplats. Otur, tyckte jag, men da­gen hade ändå varit lyc­kad.

 

Priset — en stor jaktkniv — kom att pryda garage­väggen (vedboden) hemma för att visa eftervärlden att Bomhus en gång hade en stor bilförare . . .

 

Efter prisutdelningen började publiken lämna tävlingsområdet. Kvar stod några grabbar med proble­met att få hem sina respek­tive bilar.

På vägen hem genom sta’n nickades det igenkän­nande här och där.

Det värmde.

 

Bomhusvägen kändes längre nu än på invägen på morgonen. Efter hand tröttnade kompisarna och i största ensamhet drog jag själv hem bilen den sista biten.

 

Då — precis då kom jag ihåg mammas matsäck, ruskade om champagne­flaskan (mjölken) som de stora grabbarna gjorde. En dag gammal falukorvlimpa smakade jättebra.

 

Ensamheten kändes skön i sällskap med fanta­sin som fritt fick spela ut allt som hänt under dagen — för att för alltid finnas kvar i en 12-årig grabbs unga huvud .

 

ARNE  HEDLING

———————————–

Oktober 23 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

3 thoughts on “Arne Hedling berättar om åket i Blåsåsbacken år 1945”

  1. Pingback: Gävle | En blogg i det blå

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scroll to Top