Jag fastnade för denna Ledare om Flyktingar och migranter i Gefle Dagblad 17/10 2015.
Det är verkligen vettiga förslag som jag faktiskt kan tro på/Lisse-Lotte Danielson
INFÖR EN ARBETSLINJE FÖR SVERIGES NYANLÄNDA
Egentligen är det väl rätt imponerade hur pass bra det svenska flyktingmottagandet fungerar under rådande omständigheter.
Hit kommer alltså tusentals stadsmänniskor från miljonstäder i Mellanöstern och klumpas ihop på förläggningar i glesbygden, där de förväntas vara nöjda och tacksamma med tillvaron under en oviss och lång väntan.
Den passiva förvaringen leder sällan till större konflikter och missnöje, även om det förekommer, och inte heller har vi sett särskilt många attentat mot de utsatta asylboendena i jämförelse med vad som skett i andra länder.
Det är dock inte långsiktigt hållbart att förvara människor på isolerade platser utan fungerande kommunikationer med omvärlden. Det handlar trots allt om platser och orter som svenskar av olika anledningar valt bort eller flyttat från – därav ödehusen och de nedlagda verksamhetslokalerna, som nu återfylls med asylsökande.
Under en överskådlig framtid kommer glesbygden utgöra buffertzon i mottagningssystemet – innan beredskap att ta emot asylsökande har ökat i anslutning till städerna. Men att erbjuda endast mat och husrum räcker inte. Sverige behöver en särskild jobbagenda utformad för de nyanlända.
Det är hög tid att initiera ambitiösa program för att möta den nedbrytande och passiviserande tillvaron vid landets asylboenden. Ordningen att arbetsföra flyktingar endast ”sitter och röker och kollar på teve” under tiden de väntar på besked måste brytas. I ett första läge krävs att sysselsättningsåtgärder alternativt studier, och att språkundervisningen blir obligatorisk.
Insatserna ska givetvis kompletteras med särskilda snabbspår för de asylsökande som redan har så pass kvalificerade utbildningar att de behövs på arbetsmarknaden omgående. En 90-dagarsgaranti för exempelvis läkare och annan högt efterfrågad sjukvårdspersonal till arbete bör finnas. Det behövs fler händer i vården, och här måste valideringsprocesserna bli såväl flexiblare som effektivare.
Likande lösningar bör givetvis utformas för nyanlända ingenjörer och tekniker. Det gäller att få näringslivet med på det tåget.
Men det paternalistiska omhändertagandet måste ersättas av en meningsfull tillvaro även för de asylsökande som inte har några särskilda kvalifikationer. Det kan handla om så pass konkreta saker som att röja upp i närområdet, städa på boendet och ordna sin egen mat, bidra med handkraft till det lokala föreningslivet eller att renovera och modernisera på förläggningarna. Boendena kommer fortsatt att behövas inom en överskådlig framtid.
Eftersom situationen ser ut som den gör – att flyktingar placeras i mögliga, förfallna och fuktskadade fastigheter – är det fullt rimligt att de asylsökande själva får ta ett större ansvar för upprustningen av boendena i den mån det är möjligt. Här krävs samverkan mellan de privata företagen och offentliga aktörer. Att migranterna hjälper varandra i olika stadier av etableringen är att använda resurserna på ett rationellt sätt och kan bidra till att legitimera mottagningssystemet.
Det gäller dock att komma ihåg att varken boenden i glesbygden eller sysselsättningsåtgärder isolerat är en långsiktigt hållbar lösning för de flesta. En moderniserad arbetsmarknad med lägre trösklar och så kallade låglönereformer krävs, för en bättre fungerande arbetsmarknad för nyanlända.
Oavsett migrationen behöver nämligen välfärdsstaten uppdateras och samhällsbygget fortsätta. Individens frihet – ja, även migrantens – måste alltid vara viktigare än att nostalgiskt klänga sig fast vid gamla dysfunktionella välfärdsmodeller.
Låt aldrig gnällspikarna vinna.
Tomas Izaias Englund
——————-
Publ. av Lisse-Lotte Danielson 2015-10-17 för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
