Publicerat i Arbetarbladet Söndag 7 september 2014
Det är måndagen den11 augusti 1936. Klockan i rådhustornet visar två minuter över sju på kvällen när musikdirektör Oskar Johnsson höjer taktpinnen och vevar igång Kungliga Hälsinge regementes musikkår. Konserterna i Esplanaden var ett populärt kvällsnöje och över hundra personer hade samlats den här ljumma sommarkvällen för att lyssna till de medryckande tonerna.
Bakom ryggen på publiken, nästanhelt överröstad av blåsinstrumenten och rasslet från de röda spårvagnarna, stod en man i en talarstol och höll ett anförande. Han hette Hjalmar Franzén, var 56 år, filosofie magister och lektor i svenska och historia vid läroverket i Gävle. En populär pedagog som rökte pipa och var känd för sin lättsamma fryntlighet. Han satt i stadsfullmäktige för Högerpartiet sedan 1930 men hade inte gjort någo större väsen av sig under sina sex år i maktens salonger.
Hjalmar Franzén
Men nu skulle det bli andra bullar av. Om en dryg månad var det andra-kammarval och som lokal ledare för De nationella bedömde Franzén att hans nya parti hade stora chanser att komma in i riksdagen. Man förespråkade ju ingenting mindre än en ny världsordning. En världsordning som Hitler och Mussolini var i full färd med att genomföra ute i Europa.
Franzén och hans anhängare erkände aldrig någonsin att de var nazister eller ens halvnazister. Och på det lokala planet är det svårt att hitta belägg för att partiet vurmade för Hitler eller hatade judar. I stället gick man till val under rätt tama paroller som “För en effektivare kommunalpolitik och Social trygghet åt alla”.
Men på riksplanet var det annat ljud i skällan. Sveriges nationella förbund hade tusental medlemmar i mitten av trettiotalet och partiets främste förespråkare, filosofiedoktor Rutger Essén, gjorde ingen hemlighet av att han föraktade demokrati och han stod hängivet på Tysklands sida genom hela kriget.
I partiprogrammet från 1934 läser vi: “Svensk befolkningspolitik bör även syfta till den svenska folkstammens beskyddande. Invandring av mindervärdiga raselement bör förhindras. Svenska folkets fysiska och moraliska hälsa bör skyddas genom rashygieniska åtgärder.”
Sveriges nationella förbund hade bildats 1934 och två år senare hade den nya världsordningens förespråkare fått fäste även i Gävleborgs län där partiet gick till val med tre listor.
Lektor Franzén toppade en av valsedlarna, åkeriägaren Johan Ehlin den andra och en hemmansägare från Runemo i Hälsingland den tredje. En annan framträdande medlem, som samtidigt representerade Högerpartiet i stadsfullmäktige, var civilingenjören Sigurd Hillgren.
Trots den massiva satsningen lyckades SNF inget vidare. I hela landet fick partiet visserligen 31000 röster, men det räckte inte till något riksdagsmandat. I Gävle hade man 180 väljare.
I stadsfullmäktigevalet 1938 gick det inte mycket bättre: 231 röster i Gävle.
Men till kyrkovalet någon månad senare lyckades lektor Franzén och hans partivänner locka praktiskt taget varenda sympatisör till valurnorna. Så i en av valkretsarna – den med Sankt Ansgars hus som vallokal – fick SNF k 9,7 procent av röster. Det räckte till en plats i kyrkofullmäktige.
Tittar man vilka som var de ledande figurerna bland De nationella i Gävle hittar man flera av samhällets toppar: tandläkaren Ruben Berggård, advokaten Curt Ekdahl och hans fru Brita, civilingenjören Gunnar Björk, stadsdistriktsläkaren Conrad Hahn och bildirektören C H Tollerz. Bland kandidaterna fanns också några arbetare med vaktmästaren på Dövstumskolan, Alfred Broström, i Spetsen.
Hjalmar Franzén satt kvar för Högerpartiet i stadsfullmäktige till 1938 och omvaldes till andra kommunala uppdrag så sent som i juni 1944.
Samma kväll som Franzén och hans nationella styrkor hade sin valupptakt på Rådhustorget 1936 samlades ett mer högljutt gäng på Stortorget. Det var Gävles riktiga nazister, Nationalsocialistiska arbetarepartiet som bakom en utkommenderad poliskedja basunerade ut sitt budskap.
Av en kort notis i Gefle Dagblad framgår att talaren hette G Michelsson och att “den politiska förkunnelse som nazisterna föra till torgs är mer än lovligt enkel. Det blev det vanliga skallet på systemdemokratin och den internationella judekapitalismen”.
Det fanns två konkurrerande nazistpartier i landet vid den här tiden: NSAP, som ordnade mötet på Stortorget, och deras bittraste fiender – Svenska Nationalsocialistiska Partiet, SNSP.
SNSP leddes av veterinären Birger Furugård från Värmland medan NSAP styrdes av underofficeren Sven-Olof Lindholm. Båda organisationerna hade avdelningskontor, eller åtminstone postadresser, i Gävle. Lindholms parti var störst och hade åtminstone fyra aktiva medlemmar som vågade framträda öppet här i staden: dekoratören Niels Werner, försäkringstjänstemannen Erik G Ejerborn, handelsbiträdet Torsten Andersson och fabriksarbetaren Alfonso Lundgren.
I landstingsvalet 1934 fick nazisterna bara fyra röster i hela länet och det gick inte mycket bättre de kommande åren. 1938 genomförde Lindholms anhängare en marsch från Kaserngatan till Stortorget där partifunktionären Björn Dalström talade om demokratins förfall. Men massorna lät sig inte ryckas med. I stadsfullmäktigevalet samma höst fick partiet inte ens en halv procent av rösterna.
1939 rapporterade partiorganet Den Svenske att nazistkåren i Gävle genom en kvinnlig partikamrats glänsande föredöme i offervilja köpt en bil för att använda vid den fortsatta agitationen. Fast inte ens det hjälpte. Redan 1940 var nazismen död i Gävle. Åtminstone fram till nu.
Ulf Ivar Nilsson
————————-
Publicerat av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com 2014-09-07
