Briggen Gerda fastnade i en sandbank. Briggen Gerda gick på grund. Rubrikerna om vårt nybyggda stolta segelfartyg kan te sig drastiska. Men heter man Gerda och kryssar omkring på havet är en simpel grundstötning i Gävlebukten eller i Stockholms skärgård inte mycket att bråka om.
På den tiden då Gerda inte var ett arbetsmarknadsprojekt utan ett handelsfartyg, byggt på Brodins Skeppsvarv i Gävle och sjösatt 1868 för ett rederi i Bohuslän, hände det att skeppet råkade betydligt värre ut än så.
Det började till och med på sämsta tänkbara sätt. Innan Gerda var färdigbyggd låg isen så tjock utanför hamnen att hon blev liggande på varvet ända till våren 1869. Då kunde hon segla hem till Bohuslän, och hennes första uppgift blev att delta i en kappsegling till Grimsby i England där tre andra fartyg också deltog. Om hon vann eller inte framgår inte, och det är kanske inte så viktigt heller.
Sedan dröjde det länge innan man hörde något om Gerda på våra breddgrader. Hon gick i många år i långfart i australiska vatten och på den brasilianska kaffetraden. Inte förrän på 1890-talet var hon tillbaka i nordiska farvatten, och då var det andra tider här hemma. Ångbåtarna hade börjat ta marknadsandelar, och de gamla segelfartygen fick ta vad som erbjöds. För Gerdas del innebar det att hon under ett antal år fraktade virke till England och kol på vägen hem.
Första världskriget förändrade situationen såtillvida att alla tillgängliga fartyg behövdes. Fraktpriserna steg, och Gerda var en riktig guldkalv under krigsåren. Det kunde dock ha slutat illa, för hon hotades av ubåtar vid ett par tillfällen och prejades till och med av en zeppelinare. Men hon klarade sig genom krigsåren och såldes 1923 till Pehr Olsson i Småland.
Dе började Gerda gå i Östersjöfart, och först då råkade hon märkligt nog riktigt illa ut:
1926 stormade det på Ålands hav och Gerda hamnade mitt i värsta eländet. Hon skadades svårt men lyckades ta sig in till Öregrund för egna segel.
1927 var det ännu värre. Gerda sprang läck, åter i Ålands hav, och besättningen gav upp hoppet om att kunna rädda skeppet. De lämnade henne att sjunka, men ett passerande ångfartyg lyckades få tag i någon tross och tog Gerda på släp in till Sandhamn.
Skeppet kunde repareras och ge sig ut på sjön igen. Men nu var Gerdas dagar räknade. Tre år senare var det slutseglat, motorfartygen tog över marknaden helt, men Pehr Olsson var fäst vid sin brigg och vägrade skrota henne. Hon var faktiskt Europas sista seglande brigg och ett vackert minnesmärke av svunna tider.
1936 kom Gerda hem till Gävle för att bli museifartyg. Det var den envise och klurige museiintendenten Philibert Humbla som hade kläckt idén, och Gästriklands kulturhistoriska förening köpte briggen av Pehr Olsson. Han var dock fortfarande så fäst vid skutan att han inte ville lämna henne ifrån sig helt och hållet. Han följde med till Gävle och fullföljde sin skeppargärning trots att briggen nu låg vid kaj året runt. Han skrev till och med en sång till Gerda.
Ni som varit ombord på Pommern i Mariehamn vet hur det ser ut på ett museifartyg. Precis så var det med Gerda. Hon låg vid Södra Skeppsbron i närheten av Islandsbron eftersom det på den tiden inte låg en onödig bro och hindrade fartygen från att ta sig upp i ån. Och dit vallfärdade skolklasser och turister som ville se hur livet ombord hade gett sig en gång i tiden.
Men hur det nu var så visade det sig att det kostade pengar att hålla en brigg sjöduglig trots att den inte var ute och seglade. Gästriklands kulturhistoriska förening tvingades ge upp och skänkte Gerda till Gävle stad, som väl tyckte sig ha ett visst ansvar för att slå vakt om stadens historia och faktiskt underhöll henne under hela 1940-talet.
Men högkonjunkturen efter kriget dröjde. Stadens skatteintäkter behövdes till så mycket annat, och 1950 tog tålamodet slut. Gerda riggades av på Baggarevarvet i väntan på en restaurering som aldrig skulle komma till stånd.
Det ena förslaget om Gerdas framtid avlöste det andra, och i väntan på beslut flyttades hon till Holmkanalen som skiljer Öster från Alderholmen.
Philibert Humbla var fortfarande Gerdas bäste vän. Han gjorde upprepade försök att få staden att bekosta en restaurering så att Gerda skulle kunna ställas upp intill Gävle museum (numera Länsmuseet), men politikerna tyckte inte att det fanns pengar till projektet om inte staten bidrog.
Det gjorde inte staten. En begäran om 75000 kronor i anslag avslogs av regeringen i juni 1951.
Detta var dödsstöten mot Gerdaprojektet. Redan då statens avslag offentliggjordes hade skutan 45 graders slagsida, och i november skulle hon bogseras ut från Holmkanalen för att inte hindra vattengenomströmning och båttrafik där.
Det gick sеdär. Bogseringen var lyckosam fram till det att Gerda sjönk utanför hamnpiren vid Gävle Galvan. Det vill säga efter kanske hundra meter.
Där blev hon liggande med en del av skrovet ovanför vattenytan som ett alldeles för tydligt bevis på ett projekt som Gävle Stad totalt misslyckats med. Ändå hände ingenting förrän 1954, då stadsdirektören C.V. Westlund fann situationen pinsam och försökte undersöka förutsättningarna för att åtminstone bli av med vraket.
Det visade sig att briggen Gerda nu inte hade någon ägare. Efter grundstötningen hade vraket sålts till en skrotfirma som sedan dess hade sålts. Och den nye ägaren ansåg sig inte ha fått någon information om att briggen Gerda ingick i köpet.
Så Gerda fick ligga där hon låg ända fram till 1959. Då var Humbla död sedan sju år tillbaka och ingen orkade bry sig längre. Vrakspillrorna som stack upp ovanför vattenytan var på väg att bli ett helt normalt inslag i stadsbilden.
Men av någon anledning – troligen låg vraket i vägen för sjötrafiken – fattades det 1959 ett beslut om att Gerda måste bort. Den del av briggen som låg kvar över vattenytan brändes, och resten – det som låg under vatten – sprängdes av personal från Hälsinge regemente.
Detta foto fick jag av Bo Thornberg dagen efter att sidan publicerades.
Se Facebookgruppens kommentarer om detta foto:
Myndigheterna såg verkligen till att briggen Gerda förintades en gång för alla, som om de skämdes över hur hon hade behandlats medan hon ännu var sjöduglig. Men hon var ett alldeles speciellt fartyg som hade fascinerat människor i alla år. Och som spiken ur havets djup poppade de nu upp, alla modeller som hade tillverkats genom åren.
Den första var från 1920-talet och skänktes till Sjöhistoriska museet av skeppsredaren Erik Brodin som representant för varvet där hon hade byggts en gång. Den andra tillverkades på 1940-talet av Sven Hellström, och på 1950-talet producerades nya Gerdamodeller av skolvaktmästaren Ernst Nilsson på Brynässkolan och av varvssnickarna Gustafsson och Carlsson, senare också en av Arne Hedling.
Ja, Gerdas öde skulle bara inte få falla i glömska. Men så hade det nog ändå blivit om inte några glada entusiaster dragit igång projektet att bygga upp Gerda på nytt till en åtminstone exteriört exakt kopia av originalet.
Resultatet av det arbetet kan vi nu dagligen se nere vid Gävle Varv där Gerdaprojektet sedan länge håller till.
Senare såldes Gerda till mångas besvikelse.
Ulf Kriström
—————
Pub. 2016-01-19 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen.
