Thure och Lizzie bodde själva i en liten lägenhet med adressen Norra Rådmansgatan 32 B mellan Valbogatan och GDG-motellet som det kallades då. Numera är det ett litet industrihotell där motellet fanns, intill den gräsliga rosa skulpturen i rondellen på Norrtull.
Där växte Håkan Wickberg och hans lillebror Göran upp och skaffade sig många kompisar. En av dem hette förresten Tommy och en Hans Lennart fast han kallades Hasse.
De där grabbarna höll på med idrott för jämnan. Fotboll, bandy och ishockey och allt möjligt, men på vintern blev det ändå mest ishockey.
Det var gott om 40-talister i det där området som i de flesta andra. Fast 40-talisterna som numera betraktas som proppar på arbetsmarknaden var på den tiden barn. Barn i alla åldrar. Gävles framtid.
Dessa barn hade förmånen att ha tillgång till en alldeles utmärkt idrottsplats. Nynäs IP hade byggts redan 1936 och hade 1956 kompletterats med Isstadion, en ishockeyplan med konstfrusen is och riktiga träläktare runt omkring. Där spelade såväl stans stolthet, GGIK som hade blivit svenska mästare 1957, som Strömsbro och Brynäs.
Nynäs IP
Isstadion låg där det i dag finns en kombinerad ishall och innebandyhall, men i mer nordsydlig riktning.
På den plats där det i dag finns en konstgräsplan var det på den tiden grus. Där spelades både och bandy och fotboll, men även ishockey.
Så fort det fanns en stund över hämtade grabbarna – för det här var grabbarnas territorium – sin utrustning, bytte om och spelade. Och om det på vintern inte var någon inbokad aktivitet som pågick där så spelade de hockey från långsida till långsida på bandyplanen. På så sätt fick hockeyplanen ett ganska idealiskt mått på längden, och på bredden avgränsades den med snödrivor eller något annat som fanns till hands. Det var spontant som bara tusan.
Var det många ungar där, och det var det ofta, så delades planen upp i tre delar. Tre ishockeyplaner. De äldsta och största höll till längst österut, mot Norrtullsgatan, och de yngsta längst ner mot omklädningsrummen.
– Om det då fattades någon i det äldsta gänget så plockades en kille från nästa plan, minns Hasse. Och så fick de i sin tur ta någon från de allra yngsta.
Ett elittänkande, kan man väl konstatera i dag.
Och om det var upptaget på Nynäs så höll de till på någon innergård eller på gatan. Det fanns innergårdar med tillgång till vatten så att det gick att spola upp mindre banor, och i värsta fall fick de hålla till på någon gata där det inte var så mycket trafik.
– Som målstolpar fick man ta vad man hade. Snöklumpar eller nåt, säger Hasse.
Ibland kom det en buss och ville fram, och en del chaufförer brukade sikta på de provisoriska stolparna och köra sönder dem. Det var alltid en kul upplevelse att i backspegeln se de ilskna smågrabbarna hytta med nävarna och vifta med sina små hockeyklubbor.
Hur som helst så visade det sig snart att Håkan och Hasse var de stora bollbegåvningarna i gänget.
– Har du ögon i nacken du, Håkan? frågade Tommy lite avundsjukt.
Tommy drömde själv om att en dag bli lika bra som Stöveln Öberg som var den stora stjärnan i GGIK och hade en sportaffär bara några kvarter längre ner på stan. Men han misströstade lite när han inte alls hängde med när Håkan och Hasse fick tag i bollen eller pucken.
Det var inte ens alla dagar som Tommy kände att han ville vara med och spela eftersom han bara blev bortgjord. Så många gånger stod han i en snödriva bredvid och tittade på när grabbarna susade fram. Och så tänkte han på hur han skulle ha organiserat spelet om han hade varit med – och ibland hur killarna borde ha tränat för att bli ännu bättre.
En annan av grabbarna hette Mats Hedenström. Han var stor och stark och två år äldre än Hasse – som för det mesta var den som fick vara med och spela med de äldsta grabbarna för att han var så pass duktig.
Hasse var egentligen inte särskilt liten, men han var som sagt två år yngre och en kvartsfigur vid sidan av Mats. Som kanske kände sig lite kränkt när han inte hann med.
En dag när han hade blivit riktigt bortfintad tittade han surt på Hasse.
– Fy tusan vad liten du är, sa han. Du är ju som ett virus.
– Haha, skrattade kompisarna. Virus. Hej, Virus, spela pucken nu!
Och från den dagen kom Hans Lennart Lindberg inte att kallas något annat än Virus. Ja, hemma hette han förstås fortfarande Hans Lennart eller Hasse men inte i skolan och på idrottsplatsen.
Den där Tommy som inte riktigt kunde mäta sig med de andra, han hette förresten Sandlin i efternamn.
En gosse var inte lika bra som kompisarna och blev ofta bortfintad. Han hette Tommy Sandlin.
På den där tiden, i slutet av 50-talet, var ju Godtemplarna (Gävle GIK alltså) den stora klubben i stan. Där ville alla grabbar spela. Dock inte Håkan eftersom hans pappa var ledare i Brynäs IF, och Håkan såg ju vilken potential det fanns i lille Virus så han tjatade på honom att gå med där i stället när han själv hade börjat spela i pojklaget.
– Pappa säger att vi kommer att bli bäst i Gävle, sa Håkan. Klart att du ska spela med oss i stället.
Virus tvekade länge, för han bodde ju så nära Nynäsgården där GGIK hade sin klubblokal. Det var nära till nybyggda Isstadion också, och det var ju på något sätt Godtemplarnas hemmaplan eftersom de hade det bästa laget.
Håkan bodde vid det laget inte längre kvar på Rådmansgatan. Familjen Wickberg hade nyligen flyttat till en villa på Parkvägen 8, men Håkan och lillebror Göran fortsatte hålla kontakt med Virus och lyckades till slut övertyga honom om att välja Brynäs som också spelade på Isstadion. Åtminstone A-laget.
Thure hade förstås också sett att Virus Lindberg var en blivande stjärna, så han hade varit med och talat sig varm för att han skulle välja Brynäs. Och när det till slut blev så kände han sig ännu säkrare på att han var på väg att bygga en storklubb.
– Frågan är bara när, sa han till grabbarna. Det kommer att dröja några år innan ni är mogna för A-laget.
Men det skulle bli tidigare än ens Thure hade vågat hoppas.
Public. av Lisse-Lotte Danielson 5/1 2017 för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
