För oss tre systrar – jag var den yngsta – började förberedelserna redan på sommaren, då vi en timme före frukost (serverad som alla måltider i alla tider hemma på minuten – Här kl 9) skulle sy julklappar för att under terminen – utom läxorna förstås. – när så behövdes vid stök m.m. hinna hjälpa till. – Tro nu inte det var några finare arbeten vi fick sy, nej då.
Som pappa ville se hans flickor kunde åstadkomma riktiga nyttiga saker var det i många år linnenattskjortor till honom, som utgjorde våra presenter. Med tiden blev det ett helt dussin från början till slut sytt förhand, stickningarna på veck och ärmlinningar med efterstygn över två eller tre trådar. Det var fint må ni tro, precis som maskinen sytt. Barbariskt! Tycker ni nog, vad vi tyckte kommer jag ej ihåg, men så mycket vet jag då, att man inte fick tycka något på den tiden men faktum är att hos mig lade det grunden till en obotlig kärlek till handbroderi som ännu på ålderns dagar tack vare goda ögon och Dr. Samuelsson bereder mig stor glädje.
Så kan jag tala om, att när utstyrseln till vår förstfödde skulle sys, då var det just detta plagg, som blev stoff till de där små oumbärliga fyrkantiga lapparna. Här kan ju också ordspråket som säger ”allt vad man gör, gör man åt sig själv” besannas.
Någon gång fick man dock sy något roligt som t.ex. den korsstyngsmatta till Pappas skrivbord, som nu efter mer än 70 år med lika friska färger ligger på min ottoman – som ”sparkmatta” heter det visst.
Alla julklappar vi sydde fick vi materiel till, de andra måste vi köpa för den sparade 25 öre/veckopenningen, väl utökad med några ören här och där, att det inte blev värst gentila klappar, kan ni nog förstå (det blev t.ex. en karinja (som vi då kallade kautschuk för) en penna, ett bokmärke e d.) och att man under dessa förhållanden ej kunde offra ett enda öre på ”snask” (nu kallas det gotta) var naturligt, vilket också kassaboken, man förde sådan redan då, noggrant utvisar.
Naturligtvis hunno vi ej med alla julklappar under sommaren (det var ju så många som skulle ha), utan måste sy åtskilliga även under terminen. Men vi måtte varit bra underliga barn i vår Herres hage – vi ville börja dagen så tidigt, att mamma förbjöd oss stiga upp före kl. 6, ett förbud vi ej ville underkasta oss, redan vid ½ 5 – 5-tiden togo vi toalettgrejorna med och smögo oss tysta som musar ut i korridoren. (Mamma hade till sängkammaren bredvid ”flickornas rum” och var ytterst lättsövd) Så klädde vi oss därute och lika tyst in igen och satte oss att sy ett par timmar – naturligtvis på fastande mage – innan vi skulle gå till skolan. Detta låter otroligt, men är dock sant. Man kunde ju dock göra detta, då man obönhörligt måste vara i säng kl. 8: för oss blev det som sagt inga uppsittarkvällar, i stället får vi väl kalla det uppstigarmorgnar.
Med stor spänning motsåg man söndagen före jul då pappa tog oss alla fem med på vandring att titta i fönstren, bodarna var då, om jag minns rätt, öppna den söndagen, och så ner på julmarknaden på Stortorget. Där var liv och rörelse allt i julens tecken. Stånden voro julprydda och kommersen livlig, dock skulle jag tro, ej för vår del, då pappa alltid lät mamma sköta om inköpen. ( En vana som även min man fann mycket förmånlig, då han i mycket tidigt stadium av vårt äktenskap varit och köpt lösmanschetter, som man hade på den tiden. Han kom hem med en uråldrig modell bedrövelig att stryka. På min fråga: Tror du, du kommer och trivas med de här sa’ han bara: Snälla du, gå och byt om dem och ta sådana jag vill ha.) Ja, nu blev detta en lång parentes men tillbaka till julmarknaden.
Julstämningen fick man därnere och även att Pappa ensam hade hand om oss. Höjden av lycka var dock slutklämmen, besök hos Hovkonditor Landelius (han d.v.s. affären finns visst ännu kvar och därifrån togs då alltid tårtor och glass) med en stor kopp vispchoklad och två självvalda bakelser. Detta var fest Pappa visste nog vad han gjorde då han ej gav oss fria händer. Det fick en snäll gammal (lyckligtvis mycket rik) tant känna på då hon bjöd oss till Oscar Berg på Regeringsgatan och sa’: nu får ni äta hur mycket ni vill och orkar. Resultatet blev en kopp choklad (8 bakelser och en glass). Jag kan ej minnas annat än att vi fördrogo allt detta utan minsta olägenhet. (5*8=40 bakelser, de kostade dock ej mer än 10 öre på den tiden)
Ja så kom då äntligen julafton, sedan vi jag vet inte hur många morgnar med händerna tätt intill sidorna jämfota som kautschuckbollar hoppat i sängarna, att dom höll! och i korus ropat: i dag är det dagen före dagen före dopparedan och nu var den inne med alla sina förväntningar och önskningar, som, hoppades man förstås skulle uppfyllas.
Det första som skulle ske var inköp av julgran vid Munkbron eller var det var, långt hemifrån var det då (vi bodde på Muréngatan) och vedkarlen Pettersson skulle komma hem och hämta min äldsta bror och med honom som smakråd uträtta ärendet. Han var tillsagd komma på bestämd tid men dröjde och dröjde, och då han äntligen kom befanns han absolut ej lämplig för uppdraget. Han fick väl en ordentlig uppsträckning av pappa, med den påföljd att han nästa år kom en timme tidigare än han skulle och då i högönskelig form. Vadandå detta? (Nu har jag väl ändå gottgjort min försummelse förra året, var hans svar). Hur härligt om man så lätt skulle kunna reparera sina felsteg!
Gran fick vi ju i alla fall, klädde den sedan man i förväg gjort alla dessa korgar som fylldes med russin och mandel (det lär ej gå i år det) stjärnor och girlander av kulörta pappersringar,( glitter, fanns ännu ej) och röda små äpplen.
Annars pryddes granen med de år från år gömda ”julgranssakerna”. Jag har ännu julgubben kvar att hänga i vår gran. Nu har vi ju endast svenska flaggor i granarna, då var det alla länders, så lärde man sig dem också på köpet.
När granen var färdig kördes man i säng, man skulle ju få vara uppe så länge på kvällen. Av sömn blev det förstås intet, förväntan på kvällens härlighet höll en nog vaken. Det var ju dock ännu många timmar innan det riktiga skulle börja. Det blev tidig middag, naturligtvis med någon traditionell matsedel, som jag ej kommer ihåg, dopp i gryta har dock aldrig förekommit i vår familj.
Efter middagen gick Pappa ned till bror (förresten Morfar till fru Britta Engwall) på minnesstund till föräldrarnas våning på Skeppargatan, som stod fullkomligt orubbad sedan farmors död (farfar hade gått bort långt tidigare) för mer än tio år sedan och förblev så ända tills huset revs. Ett sällsynt drag av sonlig pietet. I dessa bostadsbristers tider hade sådant näppeligen varit tillåtet.
(det fanns en Britta f. Bergström som var gift med Sven Engwall (1884?-1892 ? , kan det ha varit hennes morfar som avses??/Lisse-Lotte Danielson).
Äntligen kom så Pappa hem och Mormor kom i hyrvagn och med julklappskorg, åtföljd av sin blida och söta sällskapsdam och husföreståndarinna, allas vår goda ängel, Mamsell Eva kallad, vi sade dock rätt och slätt Eva. Litet om henne måste jag få säga. Hon stannade förstås hos Mormor till Mormors död, bodde sedan hos en systerson Jansson som hade antikvariat på Kaserngatan och vår förläggare till de av Mormor skrivna små böckerna, Mormor Kallas i Nordisk Familjebok för ”litterär Författarinna”
Fru Jansson utövade all sin kärlek på sin katt, som var så bortskämd, så det sades att den faktiskt ej gillade annan strömming än den som kom från Vaxholm, varför hans matmor gick långa vägar för att kunna tillfredsställa sin älskade gourmand. Och så till Eva igen! Mot mig var hon särskilt snäll och tog mitt parti när så behövdes, och det var nog ganska ofta. En gång hade väl de andra (det var syskonen) varit särskilt svåra och Eva kraftigt gripit in till mitt försvar. Min tacksamhet kände ju inga gränser, rörd kramade jag otyglat henne så hårt att jag knäckte ett revben på henne: Ett hårdhäntare tack har man väl aldrig hört talas om! Dock måste jag hoppas och tro det var någon skavank på benet förut.
– Ofta var Eva långa tider hos oss här på slottet. Hjälpte till med våra utstyrslar (hon var mästarinna i all slags söm). Emellertid ville hon skaffa sig sig en livränta och gick därför upp på Major Svinhuvuds försäkringskontor för att resonera om saken. Hon fann dock det blev för liten utdelning och framhöll detta för honom, men fick det beskedet ”Jag ska säga fröken, när gamla fröknar börja att leva dör de aldrig”.
Detta blev en lång parentes, så Mormor har väl med Evas hjälp hunnit sätta på sig den i en rund fin rottingkorg (gjord just för ändamålet) medhavda vita, girlang- och spetsprydda mössa med band som föllo ner vid öronen. – En sådan där mössa drömde jag alltid om att bära då jag blev farmor, vilket jag väl också någon gång talat om för mina vänner, men vad hände? Jo, den dag farmors bilder beskärdes mig (det var i maj) hade jag ett ärende till Katrineborg, satte mig upp på cykeln och bar iväg. Då hörde jag efter mig ropet: ”Men var har farmor mössan?” Det var min vän och värdinna som stod i grinden och gav mig tillropet. Tiderna förändras.
Ja, men hur är då granen tändes. För länge sedan och medan teet väntar, heldukat i salongen framför kakelugnen (aldrig har något té smakat som detta) med alla de traditionella goda, av mamma själv med vår hjälp att strö på socker och mandel, bakade kakorna och som vi den dagen utan granskande ögon fick taga för oss av.
Så bars julklappskorgarna in. Var och en av oss barn har fått ett bord åt sig anvisat att lägga dem på och detta fick stå kvar hela julen så man rikligt kunde gå och beskåda egna och de andras klappar. Nu bärs ju allt undan redan på julafton, så man har ingen aning om vad den eller den av de andra fått och givit. Mamma ropade upp julklapparna, pappa skrev litet verser och vi försökte väl vi också tota till några rim. Självkritiken gjorde dock snart slut åtminstone på mina försök, som aldrig upptagits.
Och vad fingo vi för julklappar? Först och främst förstås allt möjligt nyttigt, som vanligtvis var vårt största behov. Allt av detta som var lämpligt skulle, enligt sed, för första gången användas på nyårsdagen. Hade man den dagen ej något nytt på sig, skulle man få gå trasig hela året. Jag tror dock nästan inte att det var något effektivt botemedel.
Utom nyttosakerna fick man olika spel, löjliga familjerna, Lotto, lärlingsspel m.m. och så böcker. Topelius var älsklingsförfattare, för egen del kommer jag ihåg ”Lilla sotarens jul”, som rörde mig djupt. Just på julafton sotade han en skorsten, föll ned i spisen hos en snäll familj, som tog hand om honom och hjälpte honom fram i livet.
Bland julklapparna kunde vi ibland också finna ett stort mystiskt nystan. För att stimulera vårt sticklust gjorde mamma i ordning garnnystan med innystade småsaker lämpliga för ändamålet. Det bästa längst in förstås, och de små paketen skulle vi sticka fram och då få dem till belöning. Det var ju mycket spännande och man gav sig inte i första taget förrän man kom till det innersta, ofta en hel blank 25-öring. Naturligtvis fingo vi flickor också en hel del docksaker till dockskåpet som till slut blev mycket välmöblerat. Några saker har jag ännu kvar och några finns på muséet. – Inga som helst sportgrejor fanns på den tiden, så kälken var allenarådande på det området och som äganderätten mer respekterades då än nu – hade man en kälke, hade man den en gång för alla.
På våra bord för julklapparna hade i förväg ställts en tallrik ”julgott” (nog av samma slag som nutiden, dock fanns då varken marmelad eller apelsiner), och så en stor rund saffransbulle (då 25 öre) och en mandel d.v.s. vetebulle. Det var ju så förr, att varken barn eller tjänstefolk fick så värst mycket nu eller något mjukt bröd. Seden var därför att vi barn fingo dessa två bullar, för jungfrurna utökat med en limpa – Jag ser framför mig ett berg av bullar, som jungfrurna hämtat hos Bagar Schröder på Storgatan, (man fick ej något hemburet då). Alla från vedkarlen till sömmerskorna som hade något med familjen att göra skulle ha en brödhög.
Denna sed förde jag med mig under många år, men den var ju meningslös, då Husets brödförråd stod öppet för alla. – Som sagt två bullar fick man på julafton, en på nyårsafton, trettondagsafton en halv och tjugonda Knut – en saffransknut (en mindre avlång bulle). Bokstavligen blev ju dessa dagar verkliga sötebrödsdagar. Alltsedan Farfars tid stod en det en stake framför varje kuvert.
När bullarnas berättigade existens upphörde infördes seden där en liten saffransbulle skulle läggas i middagskuvertet en sed, som ännu bibehålles och ej sällan utgör den tilltugg till lutfisken, ett bevis på vad en gammal originell Geflefru en gång sa: ”man måste vara barsedeg i magen”. Det blev mycket över brödet, men nu ska vi äta lutfisk under de tyvärr nu fullkomligt försvunna men alltid saknade ryska ärterna, och som det alltid då var obegränsad tillgång på smält smör (o ljuvliga tid få så dig någonsin åter!)
Ja, och så kom er till gröten med mandeln i och på den skulle det rimmas.
Gröten har ju också sin historia i familjen. Sällan fick vi den. Mamma tyckte inte om gröt, aversion mot den hade hon tydligen redan i yngsta åren. Jag har nämligen ett bevis på det i en liten silverring med ett litet hjärta. Den hade hon vid 4 a 5-årsåldern fått av en jämnårig beundrare. De skulle naturligtvis gifta sig och den enda överenskommelsen tycks ha varit: ”gröt ska vi aldrig ha”. Hur han senare på sitt håll blev den tidiga aversionen trogen, vet jag ej. Mamma blev den ganska konsekvent.
Och så efter gröten kom den för oss specifika ”julaftonstårtan”. Den är ej enkel och ej billig. Den är av mördeg i många bottnar, med äppelmos emellan. Härligt god är den i alla fall.
Och nu är vi väl glada att vi äntligen kommit till julaftonens slut, rest oss från bordet, ”tackat för idag och för allt ”och så i säng med barnen vars ögon mer och mer krupit ihop önskat sova sött och drömma om vad som ligger på julklappsborden och väntar på nytt skärskådande.
Men julen är väl ej slut ännu. Vi måste väl dansa den ut, vilket skedde vid julgransplundringarna hos barnumgänget, som så gott som alltid sammanföll med föräldrarnas. Jag skulle tro man var bjuden redan kl. 5 och vandrade till ort och ställe åtföljda av barnjungfrun, som noga i tamburen band ihop ytterplaggen för att vid hämtningen – jag tror kl. 9 – ha dem tillreds.
Programmet var nog så gott som alltid detsamma: dans kring granen, våldsam långdans genom den då överallt stora våningen. Långdansen slutade med en sådan där snurra, som genom under kryp nystades upp och slutade i ring kring granen och så kunde lekarna börja: fria på narri, skära, skära havre, hela havet stormar m fl.
Under tiden plundrades granen av värdinnan med hjälp av några hopbådade tanter, allt delades ut och lades tillsammans med förut utportionerat gott, förnämsta attraktionen där var smällkarameller med knall i och stor karamell, på numrerade assietter, som sedan genom lottdragning rättvist fördelades. För törstens stillande bjöds på mandelmjölk, sena tiders barn anar inte hur god den var! Saft och vatten och någon gång på s.k. bisshoff en blandning av rödvinssaker och mycket vatten och så några kryddor, det var nog något sådant våra pojkar en gång fått och hemkomsten talade om vad de trakterats med. Den ena kallade det saft och vatten, den andra sa ”Nej du, det var nog brännvin för jag kände hur det tog i magen.
Så skulle man ”äta kväll” Ett så förnämt ord som supé fanns ej i barnalexikonet, alltid samma matsedel: köttfärs med de förut omtalade älskade ryska ärterna, mandelformar och ”gifta”, någon gång dock – ofattligt överdåd – från sockerbagaren beställd marängsuisse.
En gång då den förekom hade en av systrarna försett sig så rikligt med färsen och ärterna, så hon inte orkade med efterrätten. En ågrens tecken undföll henne sedan många gånger, då hon kände sig – vad man nu kallar ”gotthungrig”: Tänk, att jag ej åt efterrätten hos Engströms”?
Ja, så gick den ena plundringen efter den andra av stapeln. Vi har nigit och tackat och tanten på slottet har sagt: ”hälsa hem”, och si och det var så sant Pappa och Mamma hälsade så mycket! Även nutidens barn äro visst lika i den vägen. Tiden för skolans början var inne och plikterna där fick träda i förgrunden.
Då jag nu här dragit från några glada minnen från barndomens jul, måste jag nog också få säga några ord om det, som ibland störde julglädjen – verkningarna av den vällevnad, som den ganska otränade barnmagen blev utsatt för och så de oundvikliga förkylningarna.
För den första åkomman fanns ju endast en bot: den allena saliggörande ricinoljan, som serverades i tre tempo – gapa – ett nyp i näsan – svälj och så var första persern överstånden.
Botmedelet – d.v.s. huskurerna – för förkylningarna var ju litet mer omväxlande. Till utvärtes bruk: terpentin (vad den skulle svida innan den togs bort), utan tillsats av lenande olja både fram och bak. Smörjning av mera lena parter kamferolja, cerat mellan ögonen, under näsan och under fötterna, vid fall av ”örsprång”, ”varma grötar”.
Då, en av systrarna genomgått denna behandling och vi till kväll en gång hade s.k. vattgröt reagerade hon kraftigt och förklarade ”sånt äter man icke, det lägger man på örat”) en annan hade genomgått denna behandling)
Till invärtes bruk: det lindrigaste sirapsvassla? (recept: sirap och mjölk hopkokas tills det ystar sig, drickes varmt av den förkylda, osten ätes begärligt – av syskonen.
Vid minsta misstanke av blivande kikhosta (och sådan misstänktes ofta) iordningställdes ett fat med mjölk, ett stryklod glödgades och doppades ner i mjölken (den blev otäckt vidbränd, men måste dock het – under lika heta tårar – drickas.
Den mest omänskliga kuren var väl dock denna, som vi likväl inte tvingades till: svagdricka kokades upp och i denna rörde man om med talgljus, som så på så vis smält. Idag får man väl här tala tyst om human behandling av de arma barnen!
Man får väl bara hoppas att alla kom igenom med livet i behåll och nu använder andra metoder på sina barn och på så vis ta ju ej deras barndoms pinostunder varit förgäves. Här borde jag nog sätta punkt och slut, men innan dess ännu ett par ord.
Min syster hade för att fira jul kommit hem till slottet med man och deras med våra pojkar jämnåriga söner. Dessa åtnjöt en utstuderad omvårdnad, allt farligt skulle rödjas undan för dem. Så innan deras morbror, min yngsta bror, skulle lacka in de julklappar han bestämt för de små systersönerna, ett par sådana där målade granna dalahästar, visade han dem för mamman, betänksamt och ängsligt såg hon på dem och sa’ ”Vet du, färgen är bestämt giftig, ge den till Berggrens pojkar.”
Anna Berggren
————————————————————
augusti 31, 2012
Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be
