TT – Unikt svenskt åtal efter brott i Syrien
Public i GD 3/2 2015
En 28-årig syrisk man som stridit i sitt hemland åtalas i Sverige för folkrättsbrott och synnerligen grov misshandel.
En expert menar att resurserna för att upptäcka sådana brott är små.
-Mig veterligen är det första gången som vi åtalar någon i Sverige för en gärning som begåtts i inbördeskrigets Syrien, säger Hanna Lemoine, kammaråklagare på Internationella åklagarkammaren i Stockholm.
Den misstänkte ska enligt åtalet tillsammans med flera andra ha misshandlat en fastbunden fånge svårt.
-Polisen fick tillgång till en film som visar mannen när han deltar i den grova misshandeln. Han är nu häktad och vi har väckt åtal, säger Lemoine.
Filmen ingår i förundersökningen, men Lemoine vill inte säga något om hur polisen fick tag i den, eller om den spritts på sociala medier.
Sommaren 2012 deltog den åtalade i inbördeskriget i Syrien på oppositionssidan. Offret ska ha varit en motståndare, en företrädare för Assadregimen. I september 2013 fick mannen permanent uppehållstillstånd i Sverige och därför ska han åtalas här. Enligt åklagarna har misshandeln skett som ett led i krigföringen.
Magnus Norell, forskare med inriktning mot terrorism, tror att någon har tipsat polisen om filmen.
-Den viktiga frågan är: hur hittar man de här personerna? Det är klart, att med det stora antal syrier som kommer hit så ökar risken för att den här typen av personer slinker igenom.
Norell pekar på att mannen uppenbarligen inte upptäckts innan han fick uppehållstillstånd. Och han säger att när många syrier flyr till Sverige är denna typ av brott svåra att upptäcka om inte stora resurser läggs på det.
Natalie Besér/TT
Tomas Bengtsson/TT
——–
Debatt – Ta benskörhet på allvar!
Public. i Gefle Dagblad Onsdag 11 februari 2015
Region Gävleborg har här möjlighet att visa på handlingskraft och återta det övergripande ansvaret och arbeta med dagens och de närmaste decenniernas problem för osteoporospatienterna, deras anhöriga och för sjukvården, skriver folkpartisterna Pehr Backström och Stig Mörtman.
En av vår tids stora folksjukdomar är osteoporos – benskörhet. Under de senaste decennierna har benskörhetsfrakturerna ökat dramatiskt och beräknas nu uppgå till närmare 100 000 per år. Sverige hör därmed till de länder som toppar i statistiken.
Den totala samhällskostnaden för benskörhet beräknas i dag kosta 13 miljarder per år. Med en allt äldre befolkning beräknas antalet frakturer öka och därmed också kostnaderna.
Frakturer på grund av osteoporos leder oftast till långvariga smärt- och funktions-nedsättningar, försämrad livskvalitet, ökad social isolering och i många fall till ökad sjuklighet och i sämsta fall till en för tidig död.
I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar anges att inom ett år efter en fraktur har 10-15 procent fler avlidit jämfört med dem i samma gruppsammansättning och som inte drabbats av någon fraktur.
Benskörhet är nu ingen ny sjukdom utan har funnits sedan urminnes tider och främst förknippats med äldre kvinnor. Numera ses även en ökning av osteoporos hos män och i och med detta faktum kommer troligtvis allt större vårdresurser att tas i anspråk.
Till skillnad från de flesta andra folksjukdomar är benskörhet underdiagnostiserat och underbehandlat. Orsaken är sannolikt att definition, diagnostik och behandling av tillståndet inte funnits särskilt länge.
Socialstyrelsens uppdatering av de nationella riktlinjerna fokuserar bland annat på det faktum att alltför få patienter som drabbats av fraktur erbjuds benskörhetsutredning. Man anser här att detta kan leda till nya frakturer vilka hade kunnat förebyggas med rätt behandling och tidig intervention.
Riktlinjerna pekar också på nödvändigheten att vårdgivaren via en så kallad vårdkejda fångar upp och utreder dessa patienter på specialistklinik för att sedan slussa dem vidare till primärvården behandling och uppföljning.
För närvarande verkar det inte finnas någon instans som har det övergripande ansvaret för SBU:s rekommendationer. Region Gävleborg har här möjlighet att visa på handlingskraft och återta det övergripande ansvaret och arbeta med dagens och de närmaste decenniernas problem för osteoporospatienterna, deras anhöriga och för sjukvården.
Pehr Backström, FP
Stig Mörtman, FP
——–
TT – Pia kallade sig Pelle
Hon har varit ett med fotbollen sedan hon låtsades vara pojke för att få spela.
- – Jag har levt damfotbollens utveckling, säger landslagstränaren Pia Sundhage.
Det drar ihop sig till VM- kval, landskamper spelas, och snart startar damallsvenskan. En evighetslång julafton för Pia Sundhage som inte kan få nog av fotboll. Den ökade uppmärksamheten kring damfotboll ser hon inte som ett hot mot herrfotboll, utan som en breddning av utbudet som alla fotbollsälskare borde välkomna.
- – När man säger fotboll tänker man herrfotboll för att det är normen. Det kan man tycka vad man vill om. När jag pratar om damfotboll så ser jag det gärna som något extra som man lägger till, som gör tillgängligheten ännu större.
Pia Sundhages framtoning är positiv, hon slösar ingen tid på att klaga på det som är dåligt. När hon uttalar sig pratar hon om det som fungerar och är bra. Till och med negativ kritik uppskattar hon, för hon minns den tid då damfotbollen tegs ihjäl.
Pia Sundhage är en central del av den svenska damfotbollens historia och utveckling. När hon började fick hon kalla sig Pelle för att platsa i pojklaget hemma i Marbäck. Flicklag fanns helt enkelt inte. Hon kallar sig för “käringa mot strömma” och är tacksam mot föräldrarna som inte motsatte sig hennes lust att spela. Även om motlutet var kraftigt under åren avancerade hon till elitnivå, blev landslagsspelare, spelade i Italien ett tag och vann stora framgångar under åren i Jitex.
– Jag har levt damfotbollens utveckling, det är helt fantastiskt. Jag har lätt att vara tacksam för vad vi har lyckats med. Vi uppnådde en hel del som unga spelare skördar frukterna av i dag. Nu får de i sin tur kämpa vidare för bättre villkor och bättre chanser på elitnivå, för att få göra sitt bästa och pröva sina vingar.
Pia Sundhage själv gick vidare till en framgångsrik tränarkarriär. Under hennes ledning blev USA världens bästa damlandslag, som vann 90 procent av matcherna och tog två OS-guld och ett VM-silver. Vid hennes första möte med de amerikanska spelarna hälsade hon dem med att sjunga Bob Dylans “The times they are a-changin”.
Sjunger gör hon fortfarande gärna och obehindrat, även inför pressuppbåd och rullande kameror. Hon spelar gitarr på fritiden och menar att musiken är en viktig motvikt till fotbollen.
– Krav och prestation är mitt arbete, vinner vi inte så har jag inget jobb till slut. Men i amatörmusiken spelar det ingen roll om jag sjunger falskt eller tar fel ackord, det finns ingen förväntan på att jag ska vara proffsig. Det ger en bra balans till mitt jobb.
Vad tror du om framtiden?
– För mig personligen kommer den att hamna på en gräsmatta med två uppställda mål. Kanske rentav i föreningslivet så småningom. Jag är ju nu bland motiverade människor, elitmänniskor, och jag är intresserad av att se hur mitt ledarskap skulle klara sig på breddnivå.
Malin Eijde/TT
—–
Public. av Lisse-Lotte Danielson 2015-02-12 för Gavledraget.com
