Tickselbäcken – Bäckebrobäcken

 

Webbversion och Utvalda delar avSten Hillmans och Bo Norells

“TICKSELBÄCKEN – BÄCKEBROBÄCKEN”

Öppet Forum Sätra – Boken finns i sin helhet att låna på Stadsbiblioteket.

Innehåll:

1) Byn Sätra

Torp och äldre bebyggelse i Sätra

2) Rödjningen

3) Människorna i Nyöstertorpet

4) Människorna i Mellantorpet-Pingeltorp

5) Bokhållars

6) Bäckebrotorpet

7) Bäckebro skola

8) Skyttemuren

Tickselbäcken

Tickselbäcken har sin källa i Molnviksmurens laggkärr ungefär 3 kilometer öster om sjön Öjaren. Bäcken rinner ut i Gavleån intill Gävle sjukhus. Bäckens längd från källan till utloppet i Gavleån är14,5 km och fallhöjden är ca: 60 m.

Avrinningsområdet omfattar ca: 30 km² och består av myrar, sjöar, ängar och även en del skogsmark med blockterräng.

Namnet Tickselbäcken, kommer av några ängar som kallas Texlarna och som bäcken rinner igenom strax öster om E4. Längre upp längs bäcken finns även Tickselmuren och den lilla tjärnen Tickseltärnan. Kärt barn har många namn. Bäckens lopp från Gullsmyran, genom Sälgbromuren och fram till Tickseltärnan på Lunds bys marker kallas Sälgbomursån. Från Ångstärnan och fram till Åbymuren, anges på vissa kartor namnet Svartbäcken. Bron över bäcken vid Ångstärnan kallas också Svartbäcksbron. Förleden Ticksel kommer av Käckel, en liten yxa med kort skaft och tvärställd skålad egg som förr användes för urholkning av tråg, takrännor, hoar m.m. För Käckel finns många dialektala uttryck, t.ex. tängsla, tjängsla, texla, texel, täxel och tjäckel.

(Källa: NE nr 11 sid.622 Namnjouren Uppsala. NE nr 18 sid. 202)

Täxel – ett oumbärligt verktyg i det gamla bondesamhället.

I den lokala dialekten kallas yxan täxel och det är nog detta som är upphovet till förleden i namnet Tickselbäcken.

Enligt Jan Sterner (Från Gästrikland 1997 sid. 149), kan det vara så att bönderna förr “blekade” märkte träden, d.v.s. högg bort en bit av barken på träden. Märkningen gjorde det lättare att hitta till betesmarker och slåtterängar. Den del av bäcken som löper genom stadsdelen Sätra kallas Bäckebrobäcken efter bron över bäcken strax väster om korsningen vid Skånsbergsleden. Bron finns med på Stenklyfts karta från 1681 och då kallas denna del för Tollforsbäcken.

I höljan i höjd med IK – Sätras kansli fiskades lake med mjärde, till långt in på 50­talet. Höljan användes även som badställe av både vuxna och barn. De minsta barnen hade ett litet badställe något hundratal meter norr om bron över bäcken vid Bäckebro. (Källa: G. Bakken munil). Från järnvägen till utloppet i Gavleån flyter bäcken i en djup ravin, utom de sista tvåhundra meterna som lades i kulvert när Gävlesjukhus byggdes ut. (Denna sträcka är mycket skräpig av trädgårdsavfall och allsköns bråte och borde rensas upp).

Entreprenören behövde ytan för uppställning av bygglabben m.m. I samband med kulvertbygget fälldes ett antal stora ekar som stod intill bäcken. Senare har en bilparkering anlagts över kulverten.

(Källa: G. Brundell Gävle muntl).

Bäckebrobäckens fåra genom Sätra ändrades delvis när området bebyggdes. Tidigare gick bäckfåran söderut längs nuvarande Ulvsätersvägen till korsningen Nyöstervägen/Norrbågen och följde sedan Norrbågen till Sätra centrum.

En ny fåra grävdes från nuvarande Ulvsätersskolan och fram till Sätra centrum. En bäckkrök vid norra änden av Ulvsätersskolan, rätades något för att ge plats åt cykelbanan. Omläggningen av bäcken planerades redan när den s.k. dispositionsplanen för stadsdelen upprättades.

Torp och äldre bebyggelse i Sätra

2 Rödjningen

 

Ibland röjdes en skogsyta för att få betesmark eller nyodling. En sådan röjning, rödjning eller rönning, (lokal dialekt) låg nordväst om Sätra. Under 1700-talet utökades odlingen och här anlades en lantgård som kallades Rödjningen. Vägen från Sätra till Rödjningen förbättrades samtidigt. Fortfarande kan vägen spåras bakom Preemmacken där den bryts av Idrottsvägen och vidare bakom Statoilmacken och upp mot Röjningen. Röjningen var utmark till Sätra nr 3. Hemmanet köptes av N. J. Sehlberg år 1787, och det var troligen då som husen byggdes vid Röjningen. Sehlberg och hans son sysslade med mystiska och magiska ting, och de samlade något slags frimurarsällskap på Röjningen. Ett minne från deras tid är den s.k. “frontonen” ett slags skylt med sitt mystiska öga i mitten, som fortfarande pryder huset.

Röjningens åkrar låg mellan Gråstensvägen och Glaciärvägen längs nuvarande Sätrahöjden.

I anslutning till byggnaderna låg vreten Karlifonien. Namnet är troligen ett uttryck för drängarnas skämtlynne. Vid mitten av 1800-talet började Skarpskytteföreningen med målskjutning vid Röjningen och på 1900-talet köpte skyttarna både hus och jord. Området ägs numera av Gävle Kommun och dansföreningen Rillen hyr gårdstomt och hus för sin verksamhet

(Källa: Från Gästrikland 1982 sid 82 J. Sterner)

Torpen i Sätra

 

I Sätra fanns två torp som lydde under Tolvfors Herrgård. Det var Mellantorpet och Nyöstertorpet. Mellantorpet kallades på skoj för Pingeltorpet, efter Gustav Hedlund, son till Erik Hedlund som bodde i torpet mellan 1883 och 1896. Han hade en gång tagit med sig en pingla hem men blivit ertappad och därefter fått öknamnet PingelGustav och torpet Pingeltorp.

En annan version är att när timmerfororna kom från Tolvforsskogen och passerade Pingeltorpet, hördes hästarnas pinglor till Tolvfors. Då gick körkarlarnas fruar in och satte potatiskastrullen på spisen, för då var det dags att göra i ordning maten.

(Källa: E. Ström, otryckt källa. O. Gäfvert m fl.)·

Det finns ytterligare minst två versioner till om hur namnet Pingeltorp har uppstått, men dessa två är de vanligaste.

Namnet Mellantorpet, som första gången anges i skrift (Avräkningsboken Tolvfors bruk) i samband med Per Nordlings inflyttning i mars 1916, kommer troligen av att torpet låg mellan Tolvfors och Nyöstertorpet.

Pingeltorpet revs 1971 för att ge plats åt “Pingeltorpsdagis”, men namnet lever kvar i området t. ex. Pingeltorpsvägen och Pingel­torpsskolan.

Nyöster finns angivet på kartan från 1736 och kallas då Nyöster änge. På kartan har lantmätaren skrivit, “Sank och odugelig

mossa med porsbuskar bewäxt”. Här fanns inga byggnader.

Enligt folktraditionen anlades Mellantorpet och Nyöstertorpet vid mitten av 1840­talet. På laga skifteskartan från 1873 finns byggnader angivna på båda platserna. De första säkra uppgifterna om att torpen varit bebodda är från 1883 Mellantorpet (Erik Hedlund) och 1884 Nyöster (August Johansson).

Namnet Nyöster kommer enligt Jan Sterner (Från Gästrikland 97 sid. 146) av “substantivet öst (maskulinum). som kommer av fornsvenska öster, som betyder ställe i en båt där vatten samlas och varifrån man öser ut det, eller pöl. Öst i betydelsen ösvatten, ställe där man öser ut vatten, är belagt från hela Sverige, men bara en gång i Gästrikland”.

Nyösterbäcken svämmade över vid vårfloden och området liknade då en stor pöl.

Gammelöster som ligger ett par hundra meter nordväst om Nyöster anges på kartan från 1736 som ängsmark och är omgärdat av

en gärdesgård. Namnen Gammelöster och Nyöster hänger säkert samman. Gammelöster dikades ut och odlades upp hundra år tidigare än Nyöster.

Ett par kilometer väster om Gammelöster och Nyöster låg enligt samma karta, Sätra fäbodar som troligen anlades först. Detta kan också betyda att efterleden öster, i de båda namnen anger väderstrecket öster, d.v.s. ängarna öster om fäbodarna.

3 Människorna i Nyöstertorpet

Det var dagakarlen/ torparen Johan August Joha

nsson som odlade upp Nyöstertorpet.

Johan August Johansson föddes i Rasbo socken i Uppland den 12 aug. 1852.

Han flyttade till Backa i Valbo och började arbeta som dagakarl (dagsverkare) åt Tolvfors bruk i maj 1876. Han gifte sig den 26 dec. 1877 med Anna Margreta Lindgren. Hon var född den 2 feb. 1845 i Börstil i Uppland.

Den 21 dec. 1879 föddes dottern Vilhelmina Amanda och den 28 sept. 1881 föddes sonen Axel Leonard. Sedan flyttade familjen till Lexe (Nyöster) och här föddes sonen Gustaf Adolf den 6 nov. 1884.

(Källa: Husförhörslängden Hille Socken)

I Tolvfors bruks avräkningsböcker står August upptagen som torpare vid Nyöster från den 1 jan. 1884.

Dessförinnan finns han omnämnd flera gånger i räkenskaperna för utfört arbete vid Nyöster.

I avräkningsboken för 1880 har han fått betalt för dikning och 1881 för huggning av tusen gärdesgårdsstörar samt uppsättning av gärdesgård vid Nyöster.

Som hyra för torpet fick August göra två dagsverken per vecka åt bruket. På de andra fem dagarna fick han bruka torpet.

Nyöstern som han kom att kallas, slet och svedjade och kappland lades till kappland. (Ett kappland = 154,25 m’). Varje år hade patronen syn på torpet och då han såg den utökade arealen höjde han hyran d.v.s. han lät torpare Johansson göra fler dagsverken åt bruket.

Allt eftersom arealen ökade hade han snart inte någon tid över för sitt hyrda torp.

(Källa: O. Gäfvert Lexe muntl).

August förlorade sitt torparekontrakt år 1900. Han fick bo kvar på Nyöstertorp till 1903. Därefter flyttade familjen till Mellan­torpet (Pingeltorpet). August fortsatte att arbeta åt bruket som dagakarl. Hans fru Margreta dog i januari 1907. I avräknings­boken för jan. 1907 finns antecknat “Bruks Omkostnad för likkista och svepning åt hustrun 24 kronor”.

August bodde kvar i Mellantorpet till 1916 tillsammans med dottern Amanda och hennes barn och flyttade därefter till Lövudden vid Tolvfors (nuvarande Slöjdstugan), Sönerna Axel Leonard och Gustav Adolf flyttade tidigt hemifrån för att skaffa sig en utkomst. Axel började arbeta i Mackmyra där han senare omkom i en arbetsplatsolycka och Gustav flyttade till Örebro där han arbetade som murare. August arbetade som dagakarl vid Tolvfors till 1922.

(Källa: Stadsarkivet Gävle Kommun).

Beträffande namnet Nyöster, se avsnittet “Torpen i Sätra”.

Sommaren 1910 hyrde Reinhold Lindqvist Nyöstertorpet, i kontraktet från den 10 april angivet som, “den så kallade Nyösters torpstugan med vedbod och källare”. Hyran var 50 kronor, att erläggas senast tillträdesdagen.

Nyöstertorpet sommaren 2000. Foto Sten Hillman.

I kontraktets särskilda bestämmelser anges att “Rummen skall vara uppsnyggade senast den 15 maj och att en spis skall vara insatt i det rum där sådan saknas”.

Reinhold Lindqvist hade sin bostad på första tvärgatan 19.

Från den 1 april 1911 arrenderades Nyöstertorpet av kusken Gustaf Mathias Holm som även arrenderade Gammelöster. (Gammelöster är ängarna som ligger mellan nuvarande Krusbärsvägen och E4)

I kontraktet utarrenderas “2 ägor kallade “Nyöster” och “Gammelöster” med i Nyöster varande Mangård, fähus och lada och å Gammelöster befintlig lada, på fem (5) års tid räknade från den 1 April 1911 till samma dag 1914 emot ett arrende af Tvåhundrafemtio (250) kronor per år”.

Arrendet kunde betalas antingen kontant före varje års slut, eller genom dagsverken åt Tolvfors lantbruk.

Priset per dagsverke beräknades till två kronor och 50 öre per dag mellan 1 maj och 1 oktober och för den övriga tiden var priset två kronor per dag. Arbetstiden var mellan kl. 6 på morgonen och kl. 6 på eftermiddagen med en timmes middagsrast.

Mathias Holm flyttade till Nyöster den 15 juli 1911 och han betalade arrendet med att göra dagsverken vid Tolvfors lantbruk.

Han flyttade troligen 1913.(Till Skuggan ett par kilometer väster om Tolvfors). I avräkningsboken för 1914 finns han upptagen som f. arrendator.

Kontraktet (se bilaga 3) som är detaljerat beträffande arrendatorns skyldigheter och förpliktelser utgör ett historiskt dokument, om de villkor som gällde för arrendatorer under Tolvfors i början av 1900-talet.

Ossian Nordell flyttade till Nyöster den 14 mars 1916 och avflyttade den 14 mars 1919.

I avräkningsboken står Ossian angiven som torpare och inte som arrendator.

Ossian förbättrade brunnen och satte in en diskbänk.

Carl Östlund flyttade från Stenbygget till Nyöster 1922. Carl Östlund var körkarl vid bruket.

(Han körde en stor brun Ardenner som hette Adam). Carl och hans fru Karin hade fem barn. De hette Erik, Bror, Karin, Olle och Anna­Lisa.

Om Carl berättas att han var livad och musikalisk och spelade dragspel. Han skaffade också en grammofon. Ibland var det kalas och då blev det ofta dans efteråt till tonerna från grammofonen.

Familjen Östlund: Karin, Anna-Lisa, Karin; Erik, Carl, Olle, Bror.

Hans fru Karin hade ett strävsamt liv i torpet med kor och höns och fem barn. Östlunds flyttade från torpet 1935. (Källa: E. Ström otryckt källa).

Carl Östlund var den sista “äkta” torpare som bodde på Nyöster. Hans yngsta dotter Anna-Lisa som idag är 78 år berättar om livet i torpet.

Vi flyttade från Stenbygget, kattrumpan (kattrumpan, kallades huset som låg mellan Gavleån och kyrkogården) till Nyöster när jag var tre månader gammal.

Vi var sju personer i familjen. Det var pappa Carl Jacob och mamma Karin och mina fyra syskon Erik ,Bror, Karin och Olle. Erik var född 1911, Bror 1912, Karin 1914, Olle 1918 och själv föddes jag 1922. Byggnaderna i Nyöster bestod förutom stugan av ladugård, källare och en lada. På stugans västra gavel fanns vedboden som bestod av ett tak med två väggar. På den östra gaveln fanns en cykelbod. Vid ladugårdens södra gavel låg dasset och hönsgården.

Vi hade tre kor, en gris och en hund. I trädgården odlades grönsaker, ärtor, bondbönor m.m.

Vi hade inga fruktträd. På källarkullen växte förgätmigej. På åkrarna odlade vi rovor till korna, potatis och havre. Korna betade i skogen.

Jag började skolan i Bäckebro 1929. Skolvägen var lång, krokig och mörk och innan jag fick gå till skolan skulle jag leverera mjöl­ken till några hushåll som var kunder hos oss.

Mjölken levererades i tvåliters krukor som var gjorda av bleckplåt. Det var tungt på vintern när vägen var oplogad och jag fick pulsa i snön.

I huset som bestod av kök och kammare, fanns ingen elektricitet och vatten hämtades ur brunnen på gården. Vi hade fotogen­lampor i huset och när vi gick till ladugården eller dasset hade vi en karbidlampa som vi bar med oss. Vi hade vedspis i köket och en kakelugn i kammaren för att klara matlagning och värme i huset.

Pappa och mamma sov i utdragssoffan i köket och vi barn sov alla i en stor säng i kammaren. Min storebror Erik sov ibland på vinden. Han klättrade på en stege upp till luckan på gaveln. Sedan fick han krypa in för det var inte ståhöjd på vinden.

Vi barn fick tidigt hjälpa till med olika sysslor. Det handlade mest om att bära in ved och vatten och andra enkla göromål. Jag fick stå på en stol för att nå upp och diska i baljan på bänken. Det var såpa eller soda i diskvattnet.

En dag när jag var sex år kom pappa hem från skogen. Han och ardennerhästen Adam som pappa alltid körde, hade arbetat hela dagen i skogen och pappa var helt slut och hästen med.

Adam måste köras ned till stallet och pappa bad att jag skulle göra det. Jag tyckte att det var ett spännande uppdrag och pappa instruerade mig och sa, gå så långt bak som tömmarna räcker. Jag gjorde som han sa, men ungefär i höjd med Pingeltorpet låg en stor flat sten vid sidan av vägen. Jag klättrade upp på stenen och kunde sedan klättra upp på hästryggen och fortsätta färden mot Tolvfors. När jag kom ner till stallet kom folk utspringande och lyfte ner mig från hästryggen och undrade vad som hänt. Dom trodde nog att det hänt en olycka.

På södra sidan av våra åkrar låg en björkdunge. Där brukade mamma samla vispris särskilt på hösten när grisen skulle slaktas och vispar behövdes för att röra om i blodet. Blodet användes till att göra paltbrödskakor.

En gång när mamma samlade vispris tappade hon vigselringarna. Hon letade länge, men återfann aldrig ringarna. Jag är inte säker på att hon talade om detta för pappa.

Slaktaren hette Johansson och var en hård man. Vi barn satt i köket och hörde hur han svor och domderade och grisen skrek. Jag tyckte alltid att det var väldigt otäckt när grisen slaktades.

Vid Igeltjärn fanns en kolmila. Pappa arbetade där ibland. Då gick mamma och jag dit med ingredienser till kolbullar som han själv stekte i kojan. Kolbullarna gjordes av vatten, mjöl, fläsktärningar och salt. Pappa och ett par andra karlar höll vakt vid milan och sov då över i kojan.

Jag hade en sparkstötting som jag åkte på till skolan när det var bra före. En dag på vårvintern när jag gick i första klass, frågade min klasskamrat Alice om hon fick åka med på sparken hem från skolan. Vi åkte iväg och i en svacka en bit från skolan måste vi passera över järnvägen. Då kom ett ånglok körande på spåret och vi hann inte undan utan blev påkörda av loket. Vi släpade med ett 30-tal meter fram till Bäckebrobäcken innan föraren fick stopp på loket. Jag fastnade under askluckan på loket och mitt hår slets av, så när som på några testar i nacken. Jag blev skalperad och blåslagen. Min kamrat miste ena handen och bröt lårbenshalsen. Lokföraren bar in oss på verandan till ett näraliggande hus, i väntan på ambulansen. Vi var helt nerblodade och fru Liv som bodde i huset ville inte släppa in oss på grund av detta. Jag låg på sjukhuset i en vecka innan jag fick komma hem och Alice låg kvar i flera veckor.

Hennes far var chaufför vid Läkerol (Ahlgrens)och en dag kom fru Ahlgren upp till sjukhuset med frukt och godis. Det dröjde ett år innan håret växte ut igen och under tiden gick jag med en basker på huvudet. Jag fick aldrig någon ersättning av järnvägen, men snälla människor hade samlat in pengar och en dag kom dom upp till torpet med en bankbok, där dom satt in några hundralapp-

ar vilket var mycket pengar på den tiden. Vart pengarna sedan tog vägen vet jag inte.

Pappa var begiven på starka drycker och tog sig emellanåt ett rus. Jag minns att han hade en skopa av koppar stående på bänken som han drack ur. När skopan var tom gick han ut och fyllde på den i stället för att ta ur vattenhinken som stod på bänken. Senare har jag förstått att det inte alltid var vatten i skopan.

En gång fick jag följa med pappa till stan. När vi kom till torget gick vi in på ett café. Pappa sa att jag skulle sätta mig på en stol och vänta medan han gick ett ärende. Ärendet som säkert var närmaste ställe där det fanns öl, tog flera timmar och jag tröttnade på att vänta och åkte hem. När han kom tillbaka och upptäckte att jag var borta, skällde han ut servitrisen, för att hon som han sa “inte hade sett efter flickan”.

Pappa hade ett häftigt humör, men oftast var han glad och sjöng och skojade. Han arbetade hårt och vi behövde aldrig svälta trots att vi var väldigt fattiga. Mamma arbetade också hårt med djur och jordbruk och hon sydde alla våra kläder.

Vi hade goda relationer med familjen Ström i Pingeltorpet. Jag minns särskilt de gånger när jag trött och frusen, på hemväg från skolan knackade på i Pingeltorpet. Då gjorde Maja Ström alltid pannkakor med sylt som hon bjöd på.

När jag var tretton år 1935 flyttade vi från Nyöster till åkare Melin på Sätra nr. 13 och sedan till Järnvågen nere vid hamnen och pappa började arbeta på stuveriet

(Källa: Anna-Lisa Svensson Muntl.)

År 1936 hyrdes Nyöstertorp av länsjägmästare Bovallius. Han använde torpet som sommarbostad. Bovallius lät inreda ladugår­den till gäststuga. Han byggde också förstugan och murade trappan. Tidigare fanns en trätrappa. Familjen Bovallius som bodde på Staketgatan köpte hus i Hagaström 1941 och frun i huset ansåg då att det blev för mycket med två “sommarställen” och familjen lämnade Nyöster.

(Källa: B. Rydblom Lexe. Muntl).

Torpet stod tomt till 1950 då Karin Lennström fick hyra torpet av godsägare Allan Söderhjelm på Tolvfors. I början av 60-talet byggdes torpet till med ytterligare ett rum mot öster. Den gamla kakelugnen från 1910 hade slutat fungera och nu revs den ut och i stället murades en öppen spis på kakelugnens gamla plats. Arbetet utfördes av muraren Olle Gäfvert.

I slutet av 60-talet köpte Gävle Kommun området av Söderhjelm och Lennströms skrev då kontrakt med kommunen.

På 70-talet fick torpet elektricitet. I början togs vatten ur den grävda brunnen på gården, men när vattentorget intill torpet blev färdigt drogs en ledning därifrån.

Lennströms, som drev skönhetssalong i Gävle, hade hundar, grisar och tuppkycklingar vid torpet. Karins dotter Barbro berättar om kontrasten mellan att stå i skönhetssalongen och vara fräsch och att sköta grisar i Nyöstertorpet. Grismaten hämtades i två mjölkkrukor från Kungsgrillen på södra Kungsgatan. Barbro cyklade dagligen mellan Kungsgrillen och Nyöster med krukorna på cykelstyret.

När Karin Lennström dog 1996 vägrades Barbro att förnya kontraktet trots ihärdiga försök och familjen Lennström måste lämna Nyöster.

(Källa: B. Lennström Gävle).

Därefter stod torpet öde och vandaliserades. Kommunen planerade att riva byggnaderna.

Under hösten 1998 hade fritidspedagogen Kersti Lind och förskoleläraren Pia Persson vid Ulvsätersskolan fattat tycke för torpet och börjat fundera över hur hus och tomt skulle kunna användas av skola och allmänhet. Ett förslag arbetades fram och presenterades för demokratiprojektet Öppet Forum i Sätra. Förslaget innehöll bl.a. inrättande av en naturskola. Miljögruppen i Öppet Forum.

Tekniska kontoret, AME och ett antal ideella krafter har sedan ett år arbetat med att ställa i ordning torpet och starta verksamhet.

Sommaren år 2000 pågår arbetet för fullt med renoveringen. Det gamla dagsverkstorpet blir åter befolkat, men den här gången behöver inte innevånarna arbeta i sitt anletes svett för brödfödan. Den här gången handlar det om att ge nutidsmänniskan kunskap om arbete och livsvillkor som gällde för människorna som tidigare levde i det område som idag är den moderna stadsdelen Sätra. Ett stycke kulturhistoria har räddats till eftervärlden.

4 Människorna i Mellantorpet – Pingeltorp

Torparen Erik Hedlund flyttade till Mellantorpet 1883 och avflyttade den första oktober 1896.

Hedlund är den förste som med säkerhet kan fastställas att han bodde i torpet.

August Johansson flyttade till Mellantorpet från Nyöster 1904 och bodde kvar till 1915.

Per Nordling flyttade in i torpet den 14 mars 1916. Han avflyttade den 14 mars 1917.

I januari 1918 flyttade skogsarbetaren Erik Ström med sin familj till Mellantorpet. Han bodde kvar i torpet fram till några månader före sin död 1966.

(Källa: M. Ström Sätra)

Till Mellantorpet hörde Isak Perssons vret som låg ungefär vid nuvarande Smultronvägens södra vändplan. Torpet brukade även vreten “Intagan som låg ungefär där Pingeltorpsskolan ligger idag. Vid Intagan låg en timmerlada som sedan byggdes om till ett fritidshus. På andra sidan vägen mot Nyöster från torpet räknat låg hemvreten. Familjen Ström brukade även Larssons vret som låg strax norr om “Bokhållars”.

(Källa E. Ström otryckt källa)

Beträffande namnet Pingeltorp, se avsnittet “Torpen i Sätra”.

Från 1966 hyrdes torpet av Karin Lennström för dottern Barbros räkning. Barbro Lennström bodde i Spanien mellan 1966-70, och då bodde Karl (La Ile) Nyström i torpet.

År 1971 revs torpet för att ge plats åt Pingeltorps dagis.

5 Bokhållars

Bokhållars anlades troligen i början av 1800­talet. Huset byggdes ursprungligen som tjänstebostad åt bokhållaren vid Tolvfors bruk och döptes givetvis till Bokhållars av lokalbefolkningen.

Från sekelskiftet och ett trettiotal år framåt hyrdes huset som sommarbostad av fotografen Carl Larsson i Gävle. Huset kallades senare även för Larssons. Här fanns också en timrad uthusbyggnad. Huset brändes ner någon gång i slutet av 60-talet.

(Källa: Stadsarkivet Gävle Kommun, O. Gäfvert Muntl.)

På ödetomten som ligger intill en populär promenadstig står flaggstångsställningen ännu kvar. Vidare finns på platsen, resterna av husgrunden, två stora Douglasgranar och här och där små skärvor av blåmönstrat sanitetsporslin.