Norrlandet - Gävles paradstråk

Publicerad i Gefle Dagblad 29 juni 2010

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM, klicka därefter på tillbakapil för att återgå till artikeln.

Storsands landställe började som ölpaviljong vid Gävleutställningen 1901 och köptes sen av Gävles missionsförening. Byggnaden fungerade som barnkoloni och gudstjänstlokal sommartid och P P Waldenström predikade där. På 1940-talet blev den privatägd och 1988 brann den. Åke Nylén tog fotot 1975 för Gävle Gilles årskort 1989.

Det var midsommar 1941 och en ung engelsman, Jed Wood, hade hamnat i en av de gamla villorna på Norrlandet och blivit fullständigt euforisk.

T h: Tidsdokument – ett hundraårigt sommarfoto från Engesberg. Ur Folke Löfgrens samlingar.

Upprymd av naturen, vågskvalpet mot bryggan, sommarnattens ljus, musiken och inte minst sina danspartners skrev han i husets gästbok: ”I love all the Swedish girls.” Ändå hade nog ingen alkoholförtäring spätt på hans entusiasm. Han var en av ”saftpiraternas” gäster i IOGTs sommarhem Lindesberg.

Borgerskapet i de norrländska kuststäderna skaffade sig på 1800-talet mer eller mindre herrgårdsliknande sommarhus utanför staden, med glasverandor och badhus. I våra trakter uppfördes de söder och norr om Gävlefjärden, och i en del fall handlade det om gamla fäbodar eller tidigare utarrenderade lantbruk. Engesberg – med en huvudbyggnad som i folkmun faktiskt kallades herrgården – var under flera sekler den största lantegendomen på Norrlandet.

Namnet Norrlandet är av sent datum, konstaterar Kerstin Olerud i en utredning som hon gjorde åt Gävle kommun 1980. I en karta från 1747 hette området ”Testebo skog under Gefle stad”, och vanligen skrev man Testebo eller ”donationsjorden”. (Karl IX hade donerat hela Testebo till staden 1602.) Ännu tidigare, under 1500-talet, hörde denna mark till Hille socken.

Trots avbräcket efter stadsbranden 1869 blomstrade Gävle mot seklets slut och var Sveriges femte stad i storlek. Påkostade sommarbostäder, lokalt kallade landställen, byggdes på Norrlandets strandtomter av stadens handels-, fabrikörs- och sjöfartssocietet med flera och trafikerades med ångslupar och med häst och vagn. Adresskalendern för år 1901 räknar upp ägare och namn på 60 sådana landställen, alfabetiskt från förre landssekreteraren M Flormans Aludden till Vik, ägt av grosshandlare A J Berggrens sterbhus. I listan finns exempelvis lektor P P Waldenströms Elim, grosshandlare B G Kronbergs Engeltofta, vicekonsul P J Hægerstrands Gröndal och Karolina Själanders Mamre; den senare tituleras fröken trots att hon var flickskolerektor.

Gävlekännaren Folke Löfgren (1910 – 1996) har berättat om Lindesbergs bakgrund i stadens garverihistoria. En läderfabrikör Lars Göransson valde detta läge, ganska nära Norrlandets västra ände och mittemot Fredriksskans. Även sonen Simon, civilingenjör hos Skoglund & Olsons gjuteri, bodde här på somrarna. Lars Göransson var verksam hos garveri- och läderfirman P Åberg & Co, och dit kom en ung H A Mattsson som med åren arbetade sig upp till direktör för företaget. Åbergs hade en butik på Södra Kungsgatan 3, med hudmagasin på Alderholmen, och byggde även ett hus för Gefle galosch- och skoförsäljnings AB, som hade samma ägare. Byggnaden står kvar vid Kyrkogatan/Norra Kopparslagargatan, granne med frimurarnas hus.

Gävles paradstråk var inte Esplanaden, trots dess ståtliga stenhus, utan raden av vackra sommarhus längs fjärden. 1908 var landställena 71, varav 15 uppges ägda av grosshandlare, fem av fabrikörer och tre av handlande – en spegel av stadens merkantila struktur. Lars Göransson var fortfarande ägare till Lindesberg men hade flyttat till Stockholm. Ännu en garverifabrikör, E A Matton, hade ett sommarviste vid samma strand, där man västerifrån mot Huseliiharen närmast såg Gröndal, Tomtebo, Sjövik, Noret, Haga, Arla och Nyvall. Noret hade fått sitt namn efter ägaren Nore Lundeberg, specerihandlare på Nygatan i Gävle. Omkring 1905 bytte det – med ny ägare, fabrikören Matton – det namn, heter sedan dess Solliden och finns ännu kvar i släkten. Grannfastigheten i öster, Haga, köptes också av en Matton.

Sommarnöjet för besuttna stadsbor var inte lika attraktivt för tjänstefolket, som bodde mer primitivt än i staden, hade längre arbetsdagar och ständigt måste hämta och bära vatten. De säsongarbetande och flitiga trädgårdskullorna, som oftast återvände år efter år till samma familj, hade en särställning bland personalen. De kunde få äta sina måltider med herrskapet (åtminstone om de då bar sina folkdräkter, enligt Folke Löfgren), och på många landställen bodde kullan i en separat kullstuga, inte som jungfrurna i trånga pigkammare, på vinden eller kanske i ett hörn av köket. För den bofasta befolkningen skapade sommargästerna – med sina behov av fisk, ägg, grönsaker, färskt bröd, snickarhjälp med mera – arbetstillfällen.

Men allt har sin tid. Fram emot 1900-talets mitt togs många landställen över av organisationer och andra. Lindesberg blev IOGT-drivet, Kvistrum blev KFUMs, Borgvik blev baptisternas, grosshandlare Kronbergs privatpalats Engeltofta blev, efter en epok som restaurang, Hoforsarbetarnas semesterhem. En ny epok tog vid.