När Snoddas kom till stan – Christer Carlsson

 

Två av min farfars fyra systrar, Betty och Hilda emigrerade till USA på 1920-talet som unga. De fick jobb som tjänsteflickor hos den stenrika och högt ansedda familjen Vanderbilt,  som fortfarande räknas som en av de familjer som byggde Manhattan.  Där fick de ibland följa med sin familj till teatrar, konserter och allehanda shower med idel dåtida världskändisar. De fick ofta träffa celebriteter i familjens hem. Med andra ord var dom ordentligt bortskämda på den punkten. Båda begåvades också senare med lyckliga äktenskap där intet fattades oavsett vad gäller kultur eller materiell standard. Dessa systrar levde alltså “The American Dream” på riktigt.

 

En sommar på 50 talet var en av dem Hilda, hemma i Gävle och hälsade på. Hildas bror alltså Farfar hade efter ett tålmodigt köande lyckats komma över några biljetter till 50 talets störste (åtminstone publikt sett) Svenske artist “Snoddas“, som lagt en hel nation vid sina fötter med sin “Flottarkärlek” och skulle uppträda på Folkparken i Gävle. Farfar berättade glädjestrålande för sin syster Hilda att hon skulle få vara med om något extraordinärt. Vad det var höll han hemligt. Hilda som i USA sett “alla artister värd en entré” som hon passade på att uttrycka sig, var spänd. Så kom lördagen. Det var så mycket folk på väg upp mot Folkparken att polisen stängde av Kungsgatan för biltrafik! Folk vallfärdade i lämmeltåg. Hildas förväntningar steg. Hon hade aldrig skådat på maken. Så mycket folk som skulle se denna show. Det måste vara något alldeles fantastiskt. Publikrekordet slogs med hästlängder, man rev till o med ett par grindar för att komma in på Folkparksområdet. Man bänkade sig, Hildas förväntningar var skyhöga, vad var det för artister som skapade ett sådant spektakel?

 

 

Så kom artisterna äntligen in på scenen, publikvrålet visste inga gränser. Vilka var det som kom? Jo en blyg kille i en stor keps på huvudet, vit stickad polotröja och med golfbyxor, en kille med dragspel och en tredje kille med en gitarr. Det var allt! Den blyge och lite tafatte sångaren sjöng några egna visor under publikens extas, bl.a. “Storpo från Ångermanälven” en visa som farfar gillade, och sen var det slut. Publiken visste inte till sig, de ropade efter extranummer. Vilken succé! Snoddas sjöng åter Flottarekärlek och alla i publiken sjöng med, nåja nästan alla, inte gästen från New York.  Hilda fattade ingenting, hon var helt förbluffad. Till slut fick hon ur sig ett “var det allt” och “is it all over??” Hon viskade till farmor på bruten svenska “jag hade förväntat mig mer, svenskarna har verkligen en enkel smak”. Farmor förstod vad hon menade, men tordes inte säga nåt till farfar som uttryckligen visade samma entusiasm över denna enkla anrättning som de övriga i publiken..

 

En kort karriär som Scout.

På senvintern 1956 övertalade Olle Zetterberg och Janne Düsing mig att gå med i ”Vargungarna” dvs. Scouterna, som dessa båda hade gjort en tid innan. Vi gick på träffar på Ansgars Hus. Trevligt men annorlunda. Vi fick lära oss knyta knopar och prata om djur. Vi fick läsa bibeln och sjunga visor. Janne och Olle var ju ett år äldre så de kallades för Scouter medan jag hamnade hos Vargungarna. Vår lärare var snäll och hette Liz Kersti Eiritz. Ett konstigt namn och kanske därför jag minns det fortfarande. På Svenska Flaggans Dag 1956 fick vi tåga in på Strömvallen i uniformer och paradera för fanan.

 

 

En gång mitt i sommaren åkte vi på ”hajk”. Där skulle både scouter och vargungar tillbringa 4-5 dagar tillsammans. Tyvärr lämnade till min stora besvikelse mina kamrater Janne och Olle återbud till detta evenemang. Jag kände mig oerhört sårad och sviken över detta. Jag kände absolut Ingen medan jag upplevde att alla andra kände varandra väl. ! Vi cyklade i karavan ut till Hillevik där vi slog läger vid skolan. Vi fick hjälpa till med att skala potatis och diska efter första lunchen. Något som för mig vid den tiden var helt främmande. På kvällen hade vi lägereld då vi fick sjunga ”jopphejdi” och andra hurtiga sånger. Efter detta gjorde vi pinnbröd över lägerelden. Vi skulle sedan sova i ett militärtält. Detta var för övrigt första gången i mitt liv som jag skulle övernatta borta från min egen familj eller mormor o morfar. Detta var oerhört skrämmande. Jag hade förskjutit det länge, men när vi skulle sova slog all ångest till med full kraft.

 

 

Jag låg i morfars sovsäck, den jag brukade sova i hemma hos dem. Jag kände doften från mormor o morfar och längtade hem såå ofantligt mycket. Mitt i natten vaknade jag ur min dvala av att den som låg närmast mig, en stor kille som man kallade för ”musen” eftersom han hade två jättestora framtänder, hade tagit min plåtburk med Mariekex och låg och åt för fullt! Jag tordes inte säga till, jag vände mig åt det andra hållet och tårarna kom. Då var vargungen Carlsson, blivande elitdomaren och rocksångaren inte så kaxig..

 

Dag två bestämde jag mig. Jag skulle rymma. Efter lunchen inne i skolan passade jag på att hämta min cykelnyckel som hängde i ett skåp. Jag lade mig med kläderna på i sovsäcken och skyllde på att jag frös.  Mitt i natten när alla sov i tältet hasade jag ur min sovsäck, sprang till min cykel och började cykla. Jag var hemma i Gävle igen vid gryningen.  Jag ringde på dörren och en yrvaken mamma trodde inte sina ögon. Hon fick skynda sig att ringa till scoutlägret och berätta att jag var hemma. På dagen åkte morfar ut till Hillevik och hämtade mina grejor. Sovsäcken och en tom plåtburk som det stod Mariekex på..

 

Efter detta blev jag kallad för ynkrygg, fegis och allt ni vill av mina föräldrar under lång tid. Man skämdes över att ha en sån ynklig son. Inte tordes ligga borta? Fy fan..

 

Efter denna spektakulära händelse behövde jag inte besöka scouterna mer. Glad var jag. Det var ju en organisation jag hamnat i tack vare Janne och Olle, men passade inte mig..

 

Christer Carlsson

————–

Publ. 2016-02-30 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står   Starta  diskussionen.