Misslyckade bilar blev en världssuccé

Publicerad 7 december 2008

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

1953 RULLADE DE FÖRSTA Ahlgrensbilarna ut från fabriken i Gävle

Foto: MALACOLEAF

Marshmallows är en urgammal godsak som från första början gjordes på läkemalvans rötter. Då de kokades uppstod ett segt slemmigt…ja, ett segt slem kan man faktiskt säga, som kunde vispas med socker och formas till en sorts små bullar som snabbt blev populära för sin tilltalande smak. Läkemalva heter faktiskt marshmallow på engelska, så det är därifrån namnet kommer.

Med tiden lyckades den amerikanska konfektyrindustrin hitta metoder att framställa en syntetisk smet med ungefär samma konsistens som var lättare och billigare att få fram i stora mängder. Med hjälp av smakämnen som vanilj producerade man konstgjorda marshmallows som nog till och med smakade bättre än originalet och som genast blev omåttligt populära över hela den amerikanska kontinenten.

Och mer än så – de nådde Europa också, och på våra egna godisfabriker diskuterade man naturligtvis hur hotet utifrån skulle bemötas.

På F Ahlgrens Tekniska Fabrik AB i Gävle hade man haft stora försäljningsframgångar över hela världen med i första hand Läkerol, men produktutveckling pågick hela tiden och det fanns en innovativ skara medarbetare som mer än gärna ställde sig i labbet och försökte experimentera fram nya produkter. Till exempel fabrikschefen Gustav Belinky och hans närmaste man, förmannen Erik Persson.

Gustav Belinky var fabrikschef på F Ahlgrens Tekniska Fabrik

Erik Persson var Belinskys närmaste man.

De hade ett givande samarbete som bland annat resulterade i en produkt som de kallade Guldkonjak. Den blev ingen storsäljare, men det skulle komma andra tider.

En dag i början av 1950-talet blev Belinky inkallad till Bengt Ahlgren, som på den tiden var högste chef på företaget.

– Du känner förstås till marshmallows, Gustav? sa Ahlgren.

Jodå, det gjorde Belinky. Han hade smakat på dem också och insåg att det fanns potential i nymodigheten.

– Jag vill att vi också ska göra marshmallows, sa Bengt Ahlgren vidare. Kan du försöka jobba fram en variant som blir vår egen? Kanske egen form och egen smak, de ska inte se ut som de amerikanska.

– Javisst, vi sätter igång genast.

Gustav Belinky visste mycket väl vad det var för grundingredienser som behövdes. Hårt vispad äggvita, socker och gelatin i skön förening. Men det gällde att hitta de rätta proportionerna – och så var det ju det här med att Ahlgrens styrelse ville ha en egen prägel på de Gävletillverkade godsakerna.

Vad som sedan hände och vem som gjorde vad är lite höljt i dunkel, men herrarna i laboratoriet misslyckades.

De trodde i alla fall att de misslyckades. Deras smet sjönk ihop på ett sätt som den inte skulle göra, konsistensen blev hårdare och segare än de hade trott. Och det smakade…

– Gott!

Erik Persson reste sig hastigt med höjda ögonbryn och tog ett litet smakprov till.

– Smaka, Gustav. Det här kan bli något.

Den något klentrogne Belinky tog fram sin lilla sked och smakade också på smeten. Lyste upp efter att ha smackat ett par gånger.

– Du har rätt, Erik. Du har så rätt!

Båda dessa kunniga herrar insåg att de av en slump hade hittat ett säkert framgångsrecept, men nu återstod grovjobbet. Att övertyga Bengt Ahlgren och styrelsen om att det här var något bättre än egna marshmallows, att hitta färg och form för det nya godiset (inklusive att finjustera konsistensen) och att marknadsföra det.

Det ena gav det andra. Gustav Belinky älskade Bugattis racerbilar – kanske för att hans förre chef, Adolf Ahlgren, körde en sådan – och hade nog länge drömt om att kunna hitta en produkt som skulle kunna påminna om Bugattis design. Nu hade han den. Och styrelsen var med på noterna direkt, de hade också fått smaka.

Så det gick egentligen ganska fort att stöka undan allt förarbete inför lanseringen. Som blev ovanligt blygsam. Faktum är det knappast alls förekom någon marknadsföring gentemot konsumenterna. På Ahlgrens betraktades bilarna nämligen som barngodis, och eftersom barn ansågs oemottagliga för reklam var det ingen mening med att lägga ut pengar på sånt.

I stället inriktades marknadsföringen på återförsäljarna. De lockades med argumentet att bilarna kunde säljas för ett öre per styck, och det var en smart idé. Kunde bli lönsamt både för Ahlgrens och för kioskägarna.

Ettöresbilar blev ett begrepp som stod sig ända tills inflationen åt upp ettöringarna som betalningsmedel, och dessutom började man på Ahlgrens redan efter något år bekymra sig över att bilarna precis som allt annat skumgodis blev hårda efter att ha legat framme en tid. Inte bra för företagets image.

Så när det blev dags att fatta ett nytt beslut angående ettöresbilarna kom man efter viss eftertanke fram till att det nog skulle vara bättre att förpacka bilarna i lufttäta plastpåsar för hållbarhetens skull.

Dessutom hade kundvanorna förändrats såtillvida att även vuxna börjat intressera sig för sånt som tidigare kallats barngodis. En ny marknad uppenbarade sig.

Och på den vägen är det, som det brukar heta. 55 år har gått sedan herrar Belinky och Persson misslyckades med sina marshmallows. Nu är båda döda, men deras bilar rullar än.