Tina Westerlund - Man får inte lämna!

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

Tina låter oss minnas vårt 50-tal!

Man fick inte lämna. Det var en av 50-talets gyllene regler. Var man än åt och vad de än lagt på ens tallrik så skulle det ätas upp.

-Tänk på de svältande barnen i Kongo, hette det hemma när man satt framför soppan och tittade håglöst på pieces unknown som flöt omkring.

Den hade man gärna avstått till de kongolesiska barnen, men sa man det var man uppstudsig och dessutom otacksam.

På skolbespisningen slog mattanterna helt sonika fast att det var gott.

-Det finns inget som heter jag tycker inte om. Man får lära sig.

Det kallades frukostrast och inföll vid 11-snåret. På Stora Islandet fanns ingen matsal så folkskoleungarna gick till lokaler runt omkring, en period till ABF-huset på S:a Kungsgatan för att äta i källaren, ibland gick vi ännu längre till skolorna som låg söderut på Kungsgatan. Hade man tur kunde det stå korv med mos på matsedeln.

ABF-Gaveln ABF ABF-huset låg på gaveln till vänstra huset.

Nu fick man inte tolka ordet matsedel alltför bokstavligt. Det stod en säger en rätt på den varje dag. Var det korv så gällde det för alla i god demokratisk ordning, allergin var inte uppfunnen, religiösa hänsyn ett okänt begrepp och Are Waerland var Sveriges enda vegetarian – kanske den enda i hela världen. Salladen bestod av riven vitkål med lingonsylt. En låda kålhuvuden och en stor bruk sylt à 1,50 utfodrade två skolor. Toppen!

Vitkål och sylt.

Bakom disken stod mattanter i vita rockar. De hade hört alla ursäkter förr, ingenting bet på dem. En portion bestod av en klick mos och två kokta, spruckna wienerkorvar oavsett vad man bad om. Grabbarna hade kunnat äta fyra, flickorna kanske nöjt sig med en, men icke. Uppmärksamma ögon vakade över hur mycket senap eller ketchup man tog.

korv-mos-utan finesser (Här får man tänka “bort” tillbehören för att det skall vara autentiskt.)

Och det var ändå en bra dag när det var korv. Ofta spred sig ryktet i matkök som en krypeld: det är sill idag och en djup suck gick genom barnaledet. Oh nej, inte sill. Hur tänkte de, 50-talets skoldietister? Inlagd sill med sönderkokt skalpotatis, det måste de lära sig tycka om. Tänk på alla midsomrar de ska sitta som vuxna med sill och snaps. Det ska böjas i tid….

Vi åt och teg när det var lappskojs (se där en maträtt som gått ur tiden, sörjd och saknad av ingen), som såg ut som har jag ätit eller ska jag äta. Vi pinade i oss sega, beska leverbiffar, pillade förtvivlat i den intetsägande kokta torsken med äggsås, kämpade med makaroner som stuvats i mjölk och mjöl tills de blev som ett mellanting mellan betong och välling.

Lappskojs

Varken makaroner eller sill kunde läggas på smörgåsen och klämmas fast under bordet, det var ju i alla fall en fördel med lappskojsen – och hade man tur hann man ut ur lokalen innan hela rasket lossnade och ramlade i golvet.

En livlig affärsverksamhet kunde utbryta: resten av min mat byttes mot en kladdig godisbit. Eller: om du tar min sill idag så äter jag dina fiskbullar nästa gång.

Ve och Fasa!