Publicerat i GEFLE DAGBLAD LÖRDAG 22 APRIL 2000
Den stora färgbilden från Gävle 1901 har inte många sett förut och den är kanske inte så lätt att orientera sig i. Men det närmaste trästaketet till höger på bilden, på Västra Islandsgatans södra sida, ser ungefär likadant ut än i dag. Gå ner bakom länsmuseet och titta själv på Café 4:ans trädgårdssida!
I bakgrunden höjer sig Dalapalatset med torn och flaggstänger pekande mot himlen och mitt ute på gatan går en kvinna i röd kofta och blå kjol med en korg på vänster arm och en pojke vid sin högra sida. Längre bort kommer en man emot dem, han nästan smyger längs trästaketet.
När konstnären Johnny Millar målade akvarellen från Västra Islandsgatan hade det blivit höst efter den varma sommaren 1901.
Adertonhundratalet var slut och kanske var det lika gott att glömma alltihop, krigen, koleraepidemierna, lungsoten, svältåren och flykten till Amerika.
Nu väntade någonting annat och bättre. Staden hade blivit ung på nytt och hade precis som Stockholm, fast fyra år senare, firat den nya tiden med en stor industri- och slöjdutställning.
Grosshandlarna, redarna och industrimännen kände att det som nu kom var fullt av löften. Hela det nybyggda Grand Hotel med sina bortåt hundra rum var som en öppen famn mot Gavleån.
Egentligen hade staden svårt att hinna med sig själv, den växte med över hundra nya människor varje månad. Gator och hus ritades in på stadens planer och gamla hus stod i vägen lite varstans.
Johnny Millar var en av de många nyinflyttade. Han och hustrun Amalia och barnen Harry och Lilly kom närmast från Frösön men tidigare hade familjen bott i Härnösand, Sollefteå och Upplands Väsby. Amalia var också konstnär och hon var dotter till konstnären och dekorationsmålaren Elias Fagerström i Stockholm.
Johnny Millar var det artistnamn han tog sig, Johan Adolf, sonen till småbonden, garvaren, körsnären och västgötaknallen Mellin i Södra Ving. Johan Adolf Mellin kom 1876 in på Kungliga Akademin i Stockholm och bland andra elever fanns Anders Zorn, Bruno Liljefors, Richard Bergh, Jenny Nyström och Carin Bergöö. Jenny blev världsberömd för sin utveckling av den svenske tomten och Carin gifte sig med Carl Larsson och tillsammans byggde de drömbilden av det svenska hemmet och den svenska sommaren.
När Johnny Millar stod där och kisade mot Dalapalatset såg han något jag inte själv hittat på några foton, en stor ställning för telefontrådar uppe bland skorstenarna. Många av inbyggarna hade telefon i detta pampiga hus som var Gefle Dala Järnvägs pensionslöften förvandlade till sten. På Centralpalatset gick alla linjerna ihop och där fanns på taket ett högt telefontorn. I Dalapalatset bodde höjdare som järnvägens trafikchef Hjalmar Nettelbladt, grosshandlarna Herman Sandelin och Frans Mauritz Bendtsson, vice häradshövdingen Gustaf Sandström och inte minst den nye chefen för Hälsinge regemente, greve Johan Casimir de la Gardie. Den senare slutade som överste innan året var tillända och flyktade söderut och kanske trodde han på ryktet att grevar, kräftor och ekar inte klarade sig norr om Dalälven.
Familjen Millar bodde uppe vid Brynäsgatan i hörnet av Femte Tvärgatan, i gården som senare kallades kv Torpet 3. Johnny kan ha stått här på Västra Islandsgatan och målat flera gånger innan han var klar med sin akvarell.
Han var inte riktigt koncentrerad för han missade fiskaren och sailorn Nils Grundbergs lilla envåningshus som låg där Spinnhusgränd och Västra Holmgränd mynnade vid Västra Islandsgatan, alldeles hitom tvåvåningshuset rätt framför de två vandrarna.
Det var länge sen fiskaren seglat i kvav och nu bodde en ung man här som skulle bli en berömd operasångare, Gustaf Fonandern, fast vid sekelskiftet var han mest känd i stan som en begåvad tecknare.
Gatlyktan som syns där satt vid den här tiden troligen på Gustafs hus. Tvåvåningshuset, som hade adressen Västra Islandsgatan 23, kom snart att rivas så att Södra Centralgatan fick kontakt med den nya Centralbron men det lilla envåningshuset fick stå kvar ända till 1940.
Huset med de två takkuporna, Västra Islandsgatan 25, revs cirka 1904.
Kanske tänkte Johnny mest på sin Amalia som väntade barn den här hösten. Deras dotter Linnea föddes torsdagen den 31 oktober och kanske hade hon bytt det varma mörkret mot ljuset och kylan när hennes far stod där för sista gången med penslarna utanför planket till det som varit den Garbergska segelduksfabriken.
Faddrarna kunde kanske gissa att Linnéa skulle bli konstnär som sina föräldrar men ingen kunde veta att hennes liv skulle räcka ända in i nästa årtusende.
I Gefle Dagblad onsdagen den 12 april år 2000 såg jag hennes minnesruna. Hon lärde sig måla av sin far, stod det.
Året 1901 var på många sätt ett märkesår. Marconi skickade det första trådlösa meddelandet över Atlanten och Carl Larsson med familj flyttade från Stockholm till Dalarna. Stoftet efter Carl Jonas Love Almqvist kom hem till Sverige efter ett halvt sekel i landsflykt och Gluntarnas skapare, Gunnar Wennerberg, andades sin sista ton och nästan alla hans tidigare levde vidare. Drottning Victoria i England som så när överlevt sig själv gjorde det inte längre och Gävles heta linje till Himlen, Paul Peter Waldenström vid Södra Centralgatan, protesterade mot att krigsfartygen döptes i champagne.
Ingenjören James Gibbs lanserade bordtennisen och gefleborna lockades i annonser att köpa sig ett pingpong-bord.
Guldmedaljerna gnistrade på Gefles industriutställning och ASEA fick en för sina elektriska motorer, L M Ericsson för telefoner, Sandvikens järnverk för sitt stål, Göteborgs kexfabrik för sina kex, Kockums för emaljerat gods och Gefle Verkstäder för ångmaskiner och så vidare.
I Stockholm delades nobelpriserna ut för första gången i världshistorien och Wilhelm Röntgen fick det i fysik för sina mystiska strålar som ingen förstod vad det var. Han fotograferade armarna och då såg man benen!
Den franske författaren Sully Prudhomme blev pristagare i litteratur och Sveriges ledande kulturpersoner samlade sig till protest, August Strindberg, Selma Lagerlöf, Albert Engström, Verner von Heidenstam, Hjalmar Söderberg och Ellen Key. Ja, Carl Larsson också och många andra.
De gick till och med ut med annonser i tidningarna och gjorde reklam för Leo Tolstoj, han borde fått priset. Det var inte bara en fråga om ära, priset var på 150 782 kronor.
Som en jämförelse kan sägas att priset på en nedlagd råtta här i Gävle var tio öre fram till den första september 1901 då det sänktes till fem och då hade råttjägarna på åtta månader samlat ihop mer än tiotusen råttsvansar. Nobelpriset som delades ut den 10 december motsvarade alltså mer än 3 miljoner prissänkta råttsvansar.
Svenska Akademien valde vinnaren i författeri och där satt aderton gamla gubbar av vilka bara några få läste böcker av den sort som kunde kallas litteratur.
Carl David af Wirsén var akademins oavsättbare sekreterare och han avskydde all modern litteratur och i synnerhet hatade han Strindberg.
Passagerarångarna höll igång flitigt i Gefle långt in på hösten.
På torsdagen, på Linnéas födelsedag, kom “Wäddö-Kanal” och skeppare Ernst Pira från Söderhamn och fortsatte till Stockholm. “Oscar II“, Ernst Rietz, kom från Stockholm och skulle samma dag vidare mot Sundsvall. Fredrik Westerqvist lät “Söderhamn” blåsa för avgång mot Söderhamn.
På fredagen den 1 november började “Gestrikland” sin sista tur för året norrut och skulle ända upp till Luleå. Skepparen på henne hette Esbjörn Lené. “Pehr Ennes” ångade ut mot Stockholm på sin knixiga rutt över Skutskär, Kallerö, Öregrund, Älvsnäs, Hargs hamn, Hallsta, Herräng, Singö, Fogdö, Grisslehamn, Trästa, Ortala osv. “Gefle” och John Ternström avgick också till Stockholm och “Trafik” med skepparen Knut Lindeblad skulle norrut till Härnösand.
“En målare kommer sällan ensam och den som tecknar lär sig se”. Det skulle kunna vara ett skådespel av Eugène Ionesco men här blir det ett märkligt sammanträffande, målaren såg inte huset med tecknaren som lärde sig sjunga.
För många år sedan ville jag tro att det fanns en kärna av sanning hos Edgar Degas, den franske målaren som blev känd för sina balettflickor. Målare kan vem som helst bli, sa han, men tecknare måste man vara född till.
På den tiden var Eugène De lacroix min favorit bland konstnärer, inte för att han var målaren som aldrig slutade teckna utan för att han var tecknaren som kunde skriva om vad han såg.
Johhny Millar måste ha gjort fler bilder från sekelskiftets Gävle men jag har aldrig sett mer än denna enda. Jag är tacksam för alla tips från dem som sett mer och kanske skarpare än jag!
För att visa hur det såg ut där målaren Johnny stod på hösten 1901 har jag först sett och sen tecknat.
Låt mig tillägna skissen till minnet av dem alla, Amalia och Johnny, Linnéa och Gustaf, Edgar och de två Eugène.
INGVAR HENRICSON
————————————————————————————-
april 9, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
