Claes Olof bodde på Vasaskolan - av Barbro Sollbe

Publicerat i Gefle Dagblad Söndag 31 augusti 2014

LOKALHISTORIA

Clas Olof Asplund var Vasaskolans vaktmästare i ett halvsekel. Uppvärmningen var en viktig och säkert ansträngande arbetsuppgift som sköttes från källaren.

Barbro Sollbe berättar om en speciell vaktmästare på läroverket och hans konstnärliga son Gunnar Asplund, som inte blev elev i läroverket utan skickades till Caleb Althins målarskola i Stockholm.

Det finns en lucka till vänster i väggen, alldeles intill huvudentrén till Vasaskolan i Gävle. Luckan är inte olik den gamla, numera inte längre använda, biljettluckan i foajén på en grannbyggnad, Gävle teater.

Bakom luckan satt läroverkets vaktmästare på morgonen och kollade vilka elever som kom i tid till morgonbönen – och vilka som inte gjorde det. De senare kunde få problem.

Och luckan var ett fönster in mot – eller ut från vaktmästarfamiljens bostad, varifrån det också gick en brant trappa ner till pannrummet i skolans källare. Pannan är borta sedan länge, rapporterarar Arne Øvrelid, historielärare och tidigare rektor i Vasaskolan, men trappan finns kvar. Och i mitten av 1900-talet drogs tjänstebostaden in; utrymmet blev bland annat kontor för biträdande rektorn.

I elevernas webtidning Gevaliensis berättades i november 2013 om en sailor från Gävle, Clas Olof Asplund, som 33-årig gick i land 1877 och anställdes som vaktmästare i det då rätt nyuppförda skolhuset vid Norra Kungsgatan/Esplanaden – det hade invigts 1873. Från 1879 hette det Gävle högre allmänna läroverk.

Föregångaren hade legat på Gavleåns norra strand, granne med Börshuset, och förstördes i stadsbranden 1869.

Den unga vaktmästaren gifte sig 1888 med Mathilda Eriksson. Deras barn hade skolans korridorer och skolgården som sina lekplatser. Denna sammanblandning av bostad och arbetsplats i urban miljö känns främmande i dag men kunde praktiseras ett stycke in på 1950-talet. I exempelvis Gävle museum, uppfört 1949-50, bodde inte bara chefen Philibert Humbla med sin hustru Dagmar i två plan utan även – i östra flygeln – vaktmästarfamiljen Eriksson, vars barn lekte med dödskallar, gevär, dockor och gamla klänningar i museiförråden.

Vaktmästare Asplund blev kvar på sin post tills han blev 80 år, 1924. Han anställdes på rektor Gustaf Klintbergs tid, “en argsint liten man” enligt lärarmemoarer, och upplevde en rad rektorer: Rudolf Röding som var docent i grekiska och senare ledde bygget av ett latingymnasium i Göteborg, August Nilsson som började som latinlektor innan han blev rektor (“en hedersman” enligt en tidningsartikel som även citerar ett tal han höll: “Det blåser nordliga vindar från alla håll och kanter”), Elof Lindström, som dock utnämndes till ecklesiastikminister innan han hann tillträda rektorstjänsten, och slutligen den omtyckta Josef Falk. Om den senare berättar en annan rektor, Alf Uddholm: “Mitt i det administrativa plåttret kunde rektor Falk vandra in i vaktmästarns kök och få sig en stor smörgås.”

Det låter ju gemytligt och jovialiskt, men Asplund var inte att leka med. Det berättas att gävleskalden Daniel Fallström kom till skolan på en uppläsningsturné och begärde att vaktmästare Asplund skulle ordna en skärm för sin sufför i aulan. Asplund vägrade med orden: “Vi fuskar inte i den här skolan.”

Ett av familjen Asplunds barn föddes 1893 och hette Gunnar. Säkert fick han ibland hjälpa pappa att fylla på ved och koks i värmepannan i skolkällaren. Gunnar visade tidigt konstnärliga talanger. Han blev inte elev i läroverket utan skickades till Caleb Althins målarskola i Stockholm.

Samma år som han fyllde 20, 1913, gjorde han sin första studieresa utomlands, en sån som var vanlig bland unga konstnärer. Den gick till Frankrike och Ryssland och följdes av en till Norge 1919. Men redan dessförinnan hade han anlitats i samband med en ombyggnad av läroverket, signerad stadsarkitekten E A Hedin, 1912-1914. Flera konstnärer fick då i uppdrag att försköna skolan. Mest känd är den stora väggmålningen i aulan, Helmer Osslunds pampiga motiv från Stora Sjöfallet, sponsrad av garverifabrikören, stadsfullmäktigeledamoten, vicekonsuln med mera Emil Matton.

Gunnar Asplunds bidrag från ungdomsåren var dels en färgstark och dekorativ målning med ett skärgårdsmotiv – den har varit nertagen från sin ursprungliga plats i en väldig nisch i trapphallen, strax nedanför aulan, men kommer framöver att finnas där igen. Dels en mer normalstor målning, nationalromantisk, med snötäckta granar – den är daterad 1915 och hänger intill en öppen spis i rektorsexpeditionen.

Sen hade han en utställning i Stockholm 1918 och ägnade sig, som målare och grafiker, framöver mest åt porträttmåleri (bland annat lät sig flera regementschefer avbildas av honom), landskap och historiska motiv. På Nationalmuseum är han representerad med träsnitt och porträtt. På nätet kan man bland annat hitta en av hans oljemålningar, med motiv från Gammelbron i Gävle. Han levde till 1965.