Cafélivet
Limön behövde ett Café. Det var många som pratade om detta. Det borde hända nåt på den fina ön…Jag hörde Farfar och Farmor diskutera och en vårdag tidigt 50-tal berättade farsan att farfar berättat att nu var det klart. Det skulle öppnas ett Café i en liten stuga på ön. Visserligen arrenderade redan en familj denna stuga men kommunen som också förstått att idén om ett Café var god, såg välvilligt till att denne familjen Fernqvist fick arrendera en annan stuga i närheten.
Sedan farfar o farmor öppnat caférörelsen flyttade de in i ett rum i samma stuga. Ett ganska stort och trevligt rum med kakelugn. En betydligt högre standard än den fuktiga sjöboden. Deras rum i sjöboden var fullt ändå, eftersom ju familjen Andrésen från Norge bodde där. Faster Rut, farbror Ivar, Raymond och lilla Inger -Johanne.
Caféet blev en veritabel succé! Passagerarbåten Britt anlände Limön kl 19 varje Tisdag, Onsdag, Torsdag , Fredag och Lördagskväll. Båten var alltid fullsatt. Den fick ta 100 personer men det tummade man rejält på..Detta tillsammans med alla privata båtar gjorde att Limön var full av människor i princip varje kväll som dansade på Logen, förfriskade sig på Cafét och hade allmänt trevligt.
Farfar och Farmor använde förmiddagarna till att förbereda inför kvällens invasion. Farmor och min faster Rut bredde massor av smörgåsar, ägg och ansjovis, leverpastej, ostmackor osv. På kvällarna tjänstgjorde så mamma Ulla och faster Rut som servitriser. De hade likadana kjolar med stora utanpåliggande fickor som snart blev fyllda med dricks från de uppsluppna gästerna.
Några gäster frågade efter godis, särskilt de yngre.
Farfar sågade upp en yttervägg och satte dit ett fönster. Nu hade man en lucka att sälja godis också. En kiosk alltså.
I kiosken sålde man ju mest godis, men farfar var ju som han var, elak o barsk så man fick aldrig något av honom. Man fick köpa själv. Jag minns i princip hela godissortimentet med priser! Myntslagen var 1 öre, 2 öre, 5 öre, 10 öre, 25 öre, 50 öre och 1 krona.
Man sålde 1 öres bilar i lösvikt (samma Ahlgrens bilar som man idag säljer i påsar), 2 öres kolor, 5 öres kolor. 5 öres kolor var de i särklass populäraste kolorna. Det var Marabou som gällde som godisleverantör överhuvudtaget. Kiosken innehöll Marabous sortiment till 90 % de resterande 10 % var Cloetta.
Tablettaskar jag minns är från Limösortimentet är Läkerol, Domino, Figaro, Tenor, Viol, Emser och Frisco, samtliga askar kostade 25 öre. Japp och Dajm 25 öre. Marabous 100 grams kaka kostade 1 krona, och 50 grams kostade 50 öre. Tuggummisortimentet bestod av 10 öres Toy och PK. (Innehöll 3 bitar) samt 25 öres varianter av samma märken som innehöll hela 8 bitar. Glass fanns givetvis inte i sortimentet eftersom man ju inte hade el till frysbox. Läskedrycker var populära. Mest sålde Sockerdricka, Italia (blodapelsin) samt Loranga (gul apelsin) tätt följd av fruktsmakerna Citronil (citron) samt Cubano (fruktsmak). Cubano hade förresten en snygg etikett på flaskan där en negress bar ett jättestort fruktfat på huvudet.
Marabou hade 4 st. populära 5 öres kolor. Dixi (gräddkola), Rival (chokladsmak), Rio (nöt), samt Nigger (lakrits). Detta var före rasfördomarnas tidevarv. Uttrycket Negrer förekom i alla slags publikationer helt aningslöst. Det var nog många barn som trodde att våra svarta bröder var uppkallade efter Marabous kola… Jag minns att pappa hade en svart skokräm som hette ”Kongofett” och som hade två infödingar och en halmhydda på burkens framsida! Negerbollar var ju också ett mycket vanligt och populärt bakverk.
När man i Sveriges radio som endast hade en (1) kanal vid denna tid, presenterade den nya musikflugan från USA som kallades Jazz så gjorde många radiopresentatörer detta med uttrycket ”Negerjass”. Anledningen var ju att jazzen till 90 % framfördes av svarta musiker. Jazzen var ju en utveckling av den svarta bluesen men nu med fler instrument. Bluesen framfördes ju av en ensam sångare med gitarr. I radion framfördes också tveksamheter mot att spela denna jazz, eftersom man var rädd för att den skulle sprida sig som en farsot över landet och ”förvilda den svenska ungdomen” som den uppenbart hade gjort i USA.
Furuvik
Under 50 talet var Furuviksparken Gävles nöjesetablissemang nr 1. Man hade förutom sin egna mycket uppskattade och berömda teater och cirkusgrupp för barn ”Furuviksbarnen”, även en tradition att bjuda på det bästa som fanns att tillgå i artistväg. Under 50 och 60 talet engagerade man således gräddan av världsnamn inom musik, såväl sångare som orkestrar. Både svenska och utländska.
Till Furuvik gick också de enda utflykterna som gjordes från Limön av våran familj. Det var alltid två gånger per sommar. En gång för att titta på den s.k. Furuviksregattan. En segelbåtstävling som drog många båtar och fullt med publik på skäret ut mot havet. I våran båt satt förutom Farsan, morsan, Stefan o jag alltid någon kompis till farsan. Det kunde vara Einar Sandberg eller ”Ärla” Elon Sterner. Ingen av dessa var det minsta intresserade av segelbåtar och hade ingen aning om vilken båt som ledde eller som vann.
Intresset var till hundra procent inriktat på att dricka grogg och titta på andra båtar och njuta av värmen. Farsan hade en nätkasse med läskedrycker hängande i vattnet bakom båten. Nu var det ju minst 20 grader varmt i vattnet, men lite kallare än i båten var det väl. Vid ett sådant här tillfälle hände en liten incident. Stefan o jag fick en varsin läsk. När Stefan satte sin Sockerdricka till munnen upptäckte han inte getingen som smugit sig ner i flaskan! Den följde med ner i halsen och stack. Stefan svällde upp och började få svårt att andas. Farsan handlade blixtsnabbt, startade motorn och körde i full fart mot land.
På farsans sida hade han en släkting som var fiskare och hade fiskebåt i Furuviks hamn. Där gav man Stefan kall mjölk och vila och efter ett tag gav sig svullnaden. När vi sedan skulle köra hemåt Limön så upptäckte pappa att kassen med läskedrycksflaskorna hade gått sönder och det hängde numera bara en tom tygkasse där. För djävligt tyckte farsan, men en sån här gång fick man väl stå ut. Minns att man drack brännvinet rent på hemvägen.
En gång varje sommar åkte vi i två båtar till Furuvik för att besöka parken och titta på djuren. Det var ju en höjdpunkt för Stefan och mig samt för Raymond och lilla Inger – Johanne. På den tiden var det så, att om man kom sjövägen till Furuvik så var det fri entré till parken. Jag minns ett av dessa besök speciellt. Anledningen var farfar. Farfar var i motsats till mig djurhatare. När han nån gång nämnde ordet djur var det i något otrevligt sammanhang. Han hade ju över huvudtaget svårt att visa känslor och bjuda på sig själv, och vid djur, ja där gick definitivt gränsen..Farfar använde också som en tradition, en halmhatt med ett rött sidenband runt brättet vid dessa Furuviksbesök. Mellan dessa hängde den på sin speciella krok i sjöboden
Vi kom först till Björnarna. Dessa stackare bodde i en ganska liten, cylinderformad grotta av cement. Det stank av urin långt ifrån grottan där björnarna bodde. Folk lutade sig över stängslet och släppte ner godsaker till björnarna. Mest Mariekex och bullar. Farfar som aldrig tagit i ett djur och alltid också pratat nedlåtande om folk som brydde sig om djur, tog plötsligt ett par stenar och släppte ner. Björnarna tog stenarna i luften, men spottade ju naturligtvis ut dessa omedelbart till farfars stora glädje! Jag var oerhört ledsen över farfars agerande men tordes inte säga något. Jag kanske var 6 år. Ingen annan sade heller något oavsett vad dessa tyckte om tilltaget. Farfar tillrättavisade man inte!
Senare under dagen kom vi så till elefanten. Den stackaren stod i solen på en rund dammig grusplan med en tjock järnkätting runt ena bakbenet. Denna elefant kunde man också bjuda på Mariekex om man sträckte sig över stockarna framför. Många gjorde det och det var kanske denna stackars elefants högtidsstund när han blev bjuden på ett kex. Farfar följde plötsligt upp sitt favorittrick från björngropen, med att böja sig ner och hämta en stor sten från backen, som han sedan bjöd elefanten på. Elefanten tog stenen i munnen smakade lite på den och spottade ut den. Farfars glädje visste inga gränser, han vek sig dubbel av skratt och slog sig på låren. Det som jag såg, men INTE farfar var att elefanten under farfars glädjeyttringar helt sonika lyfte av stråhatten från farfars huvud och med en elegant svepande rörelse med snabeln stoppade in den i munnen! Farfar blev rasande och började hytta åt elefanten som bara stod lugnt och mumsade. De övriga i sällskapet bara tittade bort utan att kommentera händelsen. Samtidigt som farfars glädje tog slut så fick jag ett skrattanfall av sällan skådat slag. De övriga trodde inte på vad dom såg. Hur kunde man sätta sig upp mot farfar på detta vis, djävla unge! Jag kunde inte sluta skratta, situationen var så otroligt komisk och naturligtvis var min glädje stor över att elefanten tog revansch både för sin och björnarnas skull!
När elefanten efter ett tag spottade ut det röda sidenbandet och som blev hängande en stund i ena mungipan gick det för långt, jag kissade på mig rejält samtidigt som jag gapskrattade. Jag skämdes naturligtvis över detta när mamma och pappa visade alla att pojken som varit så kaxig och satt sig upp mot sin farfar hade kissat på sig. Då skrattade alla andra vuxna så mycket dom orkade inte minst farfar.. När mamma sedan med ett ryck i armen tog mig bort till toaletten för att torka mig, så tyckte jag att elefanten nickade och blinkade med ena ögat till mig. Naturligtvis förbättrade ju inte denna händelse relationen mellan farfar och mig..
Jag noterade dock ofta, med ett invärtes leende, den tomma kroken på väggen i sjöboden där det tidigare hängt en stråhatt med ett rött sidenband.
I Furuvik märkte man inte av någon rasfördom, som t.ex. i USA, tvärtom man engagerade de mest populära artisterna i genren ”negerjazz”, såsom Louis Armstrong, Ella Fitzgerald, Duke Ellington m.fl. Dessa artister drog storpublik och det var bilkö i princip mellan Gävle och Furuvik! Dessutom var tåget till Furuvik överfyllt.
Lasse Nygren och Louis Armstrong i Furuvik
Mitt eget första möte med en färgad människa skedde sensationellt nog också på Limön av alla platser. Ett mycket sällsamt möte. Fullt jämförbart med att t.ex. möta en isbjörn i öknen eller en kamel på Nordpolen! Vi grabbar i kompisgänget stod en sen eftermiddag och småsnackade nere vid stranden utanför sjöboden. Det skulle bli logdans på kvällen och snart skulle passagerarbåten Britt som vanligt anlända från Gävle med festsugna Gävlebor. Vi dvs. Kjell Ove Björk (sedermera fiskare med firma Limö Fisk), Raymond (min kusin från Norge), broder Stefan och några till, doppade stålkammarna i vattenbrynet och kammade till oss inför kvällen. .
Då, som stigen rakt ur en dröm dök han upp, Negern! Han hade väl åkt med nån privatbåt, stigit ur på en brygga nära oss utan att vi märkt nåt, och nu var han på väg åt vårat håll! Det blev alldeles tyst bland oss, som om ingen riktigt förstod vad vi såg. Negern var ensam. Till o med själva ordet ensam var ett understatement. Han verkade ändå glad och uppspelt. Han kom fram till oss som fortfarande stod mållösa och bara stirrade. De enda Svarta vi sett var ju i sagoböckerna, på bio på söndagsmatinéerna och nån bild i Gefle Dagblad där Louis Armstrong stod och torkade svetten efter ett framträdande. Tystnaden började bli pinsam. Jag som av nån anledning aldrig gillat tystnad på det viset, tog spontant tag i situationen och frågade den färgade kompisen: ”känner du Louis Armstrong”? Frågan var naturligtvis både korkad och kom överraskande för kompisarna. Vår färgade kompis fann sig dock och svarade mycket artigt: ”yeah Louis Armstrong I know him”, eller nåt i den stilen samtidigt som han nickade och sakta gick sin väg upp mot caféet. Enlig killarna som var med vid tillfället hade Christer Carlsson då sagt:” hörde ni killar, han kände Louis”. Nu gick munnarna på samtliga, alla diskuterade vi detta otroliga som vi fått vara med om. Det verkade också som att jag inte var ensam i kompisgänget att tro att negrerna var så få till antalet att de kände varandra mer eller mindre. Detta var alltså (som framgår) innan den ”upplysta tiden”. Världen för oss var runt Gävle och det sågs som ett gigantiskt och för de flesta barn ouppnåeligt äventyr, att med tåg eller det ännu ovanligare färdsättet, med bil t.ex. få besöka huvudstaden Stockholm där kungen bodde.
Under logdansen tittade vi efter våran färgade kompis men såg inte en skymt. Det var tur att vi var flera som sett honom annars hade man trott det var en dröm. Vi berättade ju naturligtvis detta för alla som ville höra på och min elake farfar uttryckte det som att ”ni får passa på att hitta honom innan det blir mörkt”.
Det bodde ju några skapliga tjejer både på Limön och Oxharen. Tjejer som Inger Wallén, Systrarna Sundmark Eva och Lena, Ann Katrin Nordström och några flickor från Oxharen i olika åldrar med Sterner som efternamn gick inte av för hackor. Den enda av oss grabbar som kunde dansa var Raymond. Alla de söta tjejerna kunde av någon konstig anledning också dansa. Vi andra fick avundsjukt titta på när Raymond avverkade den ena tjejen efter den andra, de såg ut att ha såå skojigt. Vi andra fick nöja oss med att flirta.
Eftersom det inte fanns el på Limön så hade pappa en batteridriven s.k. ”reseradio”. Den fullkomligen slukade batterier och man fick vara restriktiv med att lyssna på radio i våran sjöbod. I och för sig var det inte mycket att lyssna på för en liten grabb heller. Det var mest föredrag om t.ex. havreskörden i Ungern på 30-talet följt av en timmes marschmusik. Så radion fick vara i fred för oss. Men jag satt ibland och filosoferade och läste på själva radion om en massa spännande platser i världen. Prag, Kalundborg, Nice, Paris, Budapest, Rom och drömde mig bort, undrar hur det såg ut där?
Christer Carlsson
———–
Publ. 2015-09-18 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
