Publicerad i Arbetarbladet 21 februari 2010 av Ulrika Rydberg.
Fotograf: Britt Mattsson
Tioårige Bosse Stenbäck låg i vaken och kämpade för sitt liv medan han såg sina två kompisar försvinna ned i det mörka vattnet.Utan hjälpen från Kurt Hellman, 14, och Dick Simpson, 15, hade inte han heller levt i dag.En solig februaridag 58 år senare möter Bosse sina räddare vid Stenborgskanalen, där olyckan skedde.– Jag minns varje sekund som om det vore i går, berättar Bosse, i dag 68 år.
ÄNTLIGEN FICK DE KRAMAS. Bosse Stenbäck har längtat efter att ge sina rädddare en kram och han tog chansen när han för första gången på 58 år träffade dem för att prata igenom de svåra minnena av händelsen då två av deras skolkamrater drunknade i en vak. Dick Simpson (längst till vänster), Bosse Stenbäck och Kurt Hellman stämde träff vid Stenborgskanalen på Brynäs där olyckan skedde en torsdag i januari 1952. I dag pågår muddringsarbeten på platsen.
—————————————
- Ddet tragiska tidningsurklippet
Arbetarbladet januari 1952
Första skoldagen efter jullovet var slut och på isen nedanför Elfströms tekniska fabrik lekte 10–15 Brynäsungar i eftermiddagsdunklet. Några åkte skridskor medan andra hoppade på isflak kring den gula isen intill fabriksavloppet.
15-årige Dick Simpson bodde på Lysgatan i det röda tegelhuset intill Elfströms. Han var ofta på Stenborgskanalens is och lekte om vintrarna. På frukostrasterna brukade han kila gatan ned från Brynässkolan och jumpa på isflaken. Den här dagen hade han snörat på sig ett par lånade skridskor och spelade bandy med några killar på isen mellan Elfströms och kanalutloppet.
Dick var klasskamrat med Kurt Hellman, 14, och båda var duktiga tävlingsgymnaster i överlärare Henry Stenmans gymnastiktrupp. Till skillnad från Dick hade Kurt aldrig tidigare varit nere på Stenborgskanalen och det skulle heller inte bli någon mer gång efter den här dagen. Varken Kurt, Dick eller någon annan hade någonsin lust att leka där igen.
Kurt bodde på Brynäsgatan 34 och Atlasområdet tillhörde väl inte riktigt hans domäner, men han hade ändå slagit följe med kompisen Yngve Berglund från Mejseln.
Som Bosse Stenbäck minns händelsen var det Yngve som ramlade i först. Han cyklade på isen när den plötsligt brast under honom.
– Alla skulle fram och titta om hans klocka var vattentät, minns Bosse och skakar lite på huvudet åt impulsiviteten som så ofta styr barns handlande.
Tyngden kring vaken blev för stor. Det brakade till igen och ögonblicket senare låg tio barn och plaskade i vattnet, däribland Bosse.
Ropen och skriken drog ut arbetarna från både Elfströms och Gävle varv och kajen fylldes av nyfikna åskådare. Men av alla människor som fanns på platsen var det bara två som ingrep: Skolgrabbarna Dick Simpson och Kurt Hellman. Med hjälp av bandyklubbor drog de upp flera som ramlat i, bland annat Yngve.
”Jag hade tänkt att han skulle ta sig upp på land sedan, men han var alldeles slut och han bad mig att hjälpa honom vidare och det gjorde jag”, berättade Kurt i Arbetarbladet 11 januari 1952.
Andra lyckades kravla sig upp för egen maskin och till sist var alla uppe utom tre: Bosse Stenbäck, Yngves bror Sven-Åke Berglund och Bernt Westberg.
– ”Att ingen vuxen gör något”, minns jag att jag tänkte när jag låg där, och i efterhand är det nästan det som har skrämt mig mest av allt; att alla bara stod där och tittade, berättar Bosse.
Bosse hade länge sett upp till Kurt och Dick, som gick fyra klasser över honom. Något år tidigare hade han brutit båda armarna i ett par misslyckade försök att göra lika avancerade gymnastikövningar som de. Det hade hindrat honom från att lära sig simma ordentligt, men nu kom hans förebilder till undsättning och de skulle alltid förbli hans hjältar.
Kurt och Dick fick tag i en av ekorna som låg upplagda längs kanalen.
– Jag minns hur jag stapplade upp på land med skridskorna, berättar Dick.
En av gubbarna på kajen gav dem ett handtag med båten och när de fått i den hoppade de ombord och började arbeta sig fram mot vaken med årorna.
Bredvid Bosse i vaken kämpade de andra två, elvaåringarna Sven-Åke och Bernt, panikslagna och alltför långt borta för att Dick och Kurt skulle få tag i dem. Och mitt i sin egen förtvivlan såg Bosse hur hans kompisar till sist sjönk ned i djupet.
– Jag kämpade hela tiden och var helt inställd på att klara mig. ”Jag får inte drunkna, för då får jag skäll av mamma”, tänkte jag, berättar Bosse.
– ”Lugna ned dig och plaska inte”, ropade Dick åt mig och jag lydde. Utan hans otroligt lugna sätt hade jag kanske gett upp.
Isflaken mellan ekan och Bosse var stora, men med hjälp av en av ekans träflakar lyckades de nå Bosse som fick grepp. Efter det kunde Kurt och Dick dra upp honom.
– Jag var mer död än levande och det bara forsade vatten ur mig när de ruskade på mig. Som i en dimma såg jag ambulansen komma, sedan tuppade jag av.
En som också såg ambulansen var Bosses mamma. Strax innan hade grannpojken Sune Karlsson, skolkamrat till Bosse, kommit hemspringande till sin egen mamma som just då satt och drack kaffe i Bosses mammas kök. Sune hade också ramlat i vaken och drypande av kanalvatten berättade han att Bosse ännu låg kvar.
– Mamma sprang hela vägen ned utan skor och kom precis när ambulansen körde iväg med mig, berättar Bosse.
– Hon blev sig aldrig lik efter den händelsen. Varje gång hon hörde ambulansen ringde hon hem och frågade var jag var. Mamma återkom ständigt till olyckan; hon ältade den in i döden.
När Bosse vaknade upp på sjukhuset frågade han efter Sven-Åke och Bernt. ”De har åkt hem”, svarade vårdpersonalen.
– Jag förstod att de ljög, för jag visste att mina kompisar hade drunknat. Och till mamma och pappa sa de: ”Prata aldrig med Bosse om det som har hänt”. Så var det då. I dag finns terapi och krisgrupper när sånt här händer. Tänk om mamma hade fått den hjälpen!
Kurt och Dick har liknande minnen.
– Efteråt gick vi bara hem och stoppade undan det som hänt, säger Dick.
– I dag hade myndigheterna agerat helt annorlunda, men då var det ingen som följde upp hur det gick för oss som var med. Tystnaden skulle sköta det hela, säger Kurt, som efter händelsen starkt gick in för gymnastik och friidrott.
Minnena av en av de svåraste drunkningsolyckorna i Gävles historia skulle gömmas undan längst ned i byrålådan. Visst kunde Bosse bli kallad ”Vinterbadarn” ibland och visst pratades det en hel del direkt efteråt, men tidningsurklippen gulnade och livet gick vidare.
Kurt Hellman, Dick Simpson och Bosse Stenbäck växte upp, skaffade jobb och familjer. I dag är alla tre pensionärer, men trots att 58 år har passerat har deras minnesbilder från torsdag 10 januari 1952 aldrig förlorat skärpan.
Ändå hinner det bli februari 2010 innan de tre träffas för att för allra första gången tala med varandra om händelsen som präglat deras liv.
Bosse har bearbetat händelsen genom att återberätta den för andra, om och om igen. Hans barn och barnbarn har hört historien många gånger och berättandet har hjälpt Bosse att på något sätt försonas med det som hände. Men vinterisarna har aldrig lockat honom, även om han under alla år varit bosatt nära vatten.
Dick har, både som deltidsbrandman och på sin ordinarie arbetsplats, genom åren sett andra svåra olyckor och upplevt att han vid sådana händelser reagerar instinktivt och ingriper. Hans förhållande till isar är inte påverkat; tvärtom njuter han gärna av en tur med långfärdsskridskorna. Och belöningspengarna han fick av rektorn för sin insats i Stenborgskanalen gick till ett par nya rör.
– Men varje gång jag har sett Bosse på stan har bilderna från den gången kommit tillbaka, säger han, märkbart berörd av minnet.
För Kurt har det känts mycket svårt att tala om sin upplevelse och rädslan för tunna isar har suttit i.
Kurts söner, i dag är 42 och 38 år, har ofta blivit varnade för farliga isar av sin pappa men aldrig hört honom berätta om det som hände i hans ungdom. Kurt tvekade lite inför att berätta i tidningen.
– Jag har inte orkat prata om det utan burit det inom mig. Det hade varit bra om jag hade fått krishjälpen de får i dag, men efter det här mötet tror jag att det kommer att kännas lättare. Vi får se hur grabbarna reagerar på det här, säger han.
Och Bosse som då och då genom åren stött ihop med Kurt utan att nämna olyckan säger:
– Jag har tänkt att jag skulle vilja gå fram och krama dig men har inte vetat hur du kände.
– Och jag har tänkt att du kanske kände som jag! svarar Kurt och fortsätter:
– Det här var nog det bästa vi hade kunnat göra. Nu när vi sitter så här och pratar ut förstår jag hur ni känner och inser att alla vi bär samma minnen.
Bosse måste samla sig en lång stund innan han vänder sig mot Kurt och Dick och säger:
– Jag har er att tacka för hela mitt liv
Ulrika Rudberg
————————————————————————————-
april 12, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
