ÅTERVÄNDARE BRUNZELL MINNS..

CAFÉ BOGÅRDEN

På mina cykelturer hamnar jag lite varstans, idag blev det förbi I 14, vid högskolan alltså, när jag kom till Café Bogården blev jag kaffesugen och då kom minnen tillbaka.
När man låg i lumpen så var det ett ställe man tillbringade många timmar på. Elsa som hade caféet då var en glad och snäll dam. Som tur är fick hon en efterträdare i Gun Berg som är likadan.

Foto på Gun Berg i mitten.
Dessutom är mackorna lika goda idag som på 60-talet, kaffet likaså. Inget tjafs med latte, cappucino och andra påhitt. Nä, här det kaffe med stort K i en stor kanna, samma som Elsa hade.

Elsa ja, hon var som sagt alltid glad, men en gång såg jag henne väldigt ledsen, det var när Robert Kennedy blev mördad. Kennedys var några hon beundrade, liksom Martin Luther King som mördades samma år, några veckor innan jag kom från I 4 till I 14. Hon var också ledsen över en vän till mej som drunknade det året, hon kände så många värnpliktiga och för en del blev hon nog lite av en morsa. Hon var också generös, ibland kunde det fattas en 50-öring, nå, vi tar det nästa gång. Men det var nog inte alltid det skedde, men jag tror ingen lurade henne medvetet. Man hade inte mycket att röra sej med då..

Det är inte bara kaffet, mackorna och servisen som är densamma, lokalerna också även om hon fräschat upp dem.
Men nog finns I 14 kvar, det såg jag på ett bord, några hade ristat in sina sista dagar innan muck. På ett bord står det hur många timmar det är kvar innan muck, 14 timmar… då är det nära.. sista pinnen på kammen!

Jag fick en rejäl utskällning en gång, av en major Palm, med en svart handske på ena handen, en krigsskada var det visst. Jag hade fått ett bra jobb av fanjunkare Lindström, skulle göra i ordning ett motionsspår och med hjälp av häst och vagn köra ut kutterspån. Drömjobb för en som växt upp på en bondgård, dessutom slapp jag uppställningen på morgnarna, jag hade ett fast jobb och Lindström var idrottsunderofficer.

(OBS. Fotot föreställer INTE Torbjörn!)
Nu hade jag tagit kafferast och körde med hästen till Bogården, band honom vid en häck på parkeringen och gick in.
Efter en stund slits dörren upp och Palm stormar in: Vem i h****te är det som bundit hästen här ute? Det var bara att erkänna och jag fick höra ett och annat, så det var bara att ge sig iväg. Men så upptäckte han min skjorta, det var en modell som FN-soldaterna hade. Jag hade varit med och avrustat ett gäng på I 4 och fick ta skjortor och fältbyxor för rustmästaren på förrådet, de är bra att ha i jobbet sa han. FN- killarna ville inte ha dem så jag plockade åt mej. Men major Palm beordrade mej att genast byta till en ”regementsenlig” skjorta, på förrådet, den här fick inte ha. Men nä, jag behöll den på och med vapenrocken på trots värmen. Det var ju tur att jag inte hade fältbyxorna på, de såg helt annorlunda ut än M 59 som vi hade…. Men Lindström sa inget om skjortan, den var i alla fall grön..