Kvinnor under segel, Del 3 - av Ingvar Henricson

INNEHÅLLSFÖRTECKNING TILL INGVAR HENRICSONS BOK – Kvinnor under segel.

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

Klickbara bilder, klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till artikeln

————————————————————

15. “Monarch” anlöpte Port Chalmers den 2 mars 1883 ca 17 dygn ut från Melbourne och det tyder på ovanligt dåliga vindar, antingen rätt emot eller stiltje. Idag finns gamla nummer av tidningen Timaru Herald på nätet så det går lätt att hitta sjöfartsnotiserna. Enligt Georg von Schéele hade de tänkt gå genom Foveaux Strait men det såg ut att bli storm så de tog vägen söder om Stewart Island och kom på natten nära Solander Islands, en av de få ögrupper på södra halvklotet som är döpt efter en svensk, Linnés lärjunge Daniel Solander. Därifrån är det bara 200 svenska mil till Gävles antipod och 300 mil till Antarktis. Jag passerade det 40 km breda Foveaux Strait i storm den 2 mars 2011 och jag hade aldrig förr sett så grov sjö. Vågorna var så höga att vår lilla katamaran fick ta dem i två steg. Vågorna hade en avsats halvvägs mot himlen. Från de vitblåsta krönen dök vi rätt ner i avgrunderna.

Georg som aldrig sett Rio de Janeiro var närmast lyrisk över hamnen i Port Chalmers och skriver att det fortfarande var den vackraste hamn han sett. Han hade varit där som sextonårig jungman på sin första jordenruntresa i februari 1872 med Berggren & Co:s barkskepp ”Tropic”. Hans skeppskamrat, den nittonårige gävlegrabben Alfred Sundberg, hade rymt där och kanske gett sig upp i bergen för att leta guld. Georg tyckte nog att han själv var för ung för det farliga guldgrävarlivet och dessutom var hans far svåger till skepparen, Victor Berggren, och kanske ville han inte genera sin faster Maria som var delägare i ”Tropic”. Hon var gift med Victors storebror Johan och häckade i Berggrenska gården.

Berggrenska gården, byggd ca 1809.

16. Som förste styrman på “Monarch” var Georg von Schéele ansvarig för lastningen i Port Chalmers, 10.883 säckar vete med över hundra kilo i varje som skulle till Europa. Det blev 1212 ton, från början av mars och fram till den 28:e. Utan tvivel hade han tid att titta på slavskeppet “Don Juan“, Herman Wahlmans gamla fullriggare. Hon hade tio kanonportar och djupa märken efter lavetthjul i däcket och kanske fick han höra rykten att hon tillhört den ökände piraten William Henry ”Bully” Hayes. Det var inte sant och inte heller att ”Bully” varit styrman i henne. Idag finns mycket att läsa om honom på nätet som Schéele nog gärna skulle låtit sitt alter ego John Grogg berätta:

Bully Hayes var aldrig på Don Juan.

Georgs bröder Frans och Christian satte samman hans publicerade tidningsartiklar till en bok sedan han gått överbord en stormnatt i oktober 1886 på Indiska oceanen några timmar innan han skulle fyllt 31. Georg hade själv tänkt ge ut allt som bok efter omarbetning och det kan ha funnits andra anteckningar. Kanske om Carl Runer som var kajutpassagerare och gissningsvis trodde på en framtid på Nya Zeeland. Han var äldste sonen till konsuln i Gävle med samma namn och som varit en av de största entusiasterna för en ny teater efter branden. Han bodde också vid Södra Strandgatan, bara lite uppströms från Wahlmans hus. Läs här om de tre bröderna Runer:

Carl Runer d.ä. (1822-1901)

Carl Runers hus.

17. Firman Guthrie & Larnach i Dunedin köpte “Rosalia” ex ”Daniel Elfstrand Pehrsson” i maj 1874 när hon låg i Seattle och priset var 2.145 engelska pund. Hon var då registrerad i Costa Rica. Säkert visste man inte mycket om hennes tidigare liv men det hade varit minst lika farofyllt som William Larnachs eget. Han hade börjat som guldgrävare i Australien och sen jobbat som levande bank ute på guldfälten och då vant sig vid att alltid sova med en skjutklar revolver. Fråga mig inte vad hans trenne hustrur tyckte om detta! Han kom till Dunedin 1863 under guldruschen i Otago och blev en av Nya Zeelands största entreprenörer och satt dessutom i parlamentet i Wellington i ett kvarts sekel. Från början av 1870-talet och femton år framåt byggde flera hundra man på det som idag är Dunedins märkligaste boning, Larnach Castle:

Larnach Castle.

King of the Castle.

Jag var där med Nya Zeelands nestor bland svärdfäktare, Ted Nye, i slutet av februari 2011. Han var så flytande i svenska att han gav kurser i språket och hade dessutom översatt Birgitta Leufstadii bok ”Jack the Rippers tredje offer” till engelska. Vi tyckte vi visste tillräckligt om stället och att entrébiljetten var för dyr så vi gick inte in men Ted påstod att han varit på vippen att köpa slottet när det var riktigt billigt på 60-talet. Det var nog bäst som skedde. William Larnach hade med sig revolvern till parlamentet i Wellington den 12 oktober 1898 och sköt sig en kula genom huvudet.

18. Museet har en målning av barkskeppet ”Monarch” passerande St Paul Rocks som är topparna på Mittatlantiska ryggen, den underjordiska bergskedjan i Atlanten.

Monarch.

De små öarna tillhör Brasilien och ligger på ekvatorn ca 100 mil ut från land. Det är ofta dåligt med vind där och ”Monarch” har alla segel satta. Museet köpte tavlan 1939 på auktion efter änkefru Berggren och jag misstänker att kajutpassageraren Carl Runer har målat den, kanske rentav när man passerade i augusti-september 1883 eller när han kommit hem till Södra Strandgatan och lånat sin lillebror Johns färger och penslar. Skeppare Wretman hade varit tveksam till att lämna Port Chalmers de sista dagarna i mars med en fullastad ”Monarch” eftersom det såg ut att bli oväder och sandreveln utanför inte borde passeras vid lågvatten men lotsen hade sagt att allt skulle gå bra. Det gick helt åt helsike. ”Monarch” stötte hårt på och började läcka och man låg sen två månader i Lyttelton, 30 mil norrut, för reparationer. Alla de 10.883 säckarna med vete måste lastas ur och sen in igen. Det kunde förstås gått ännu värre. När jag just lämnat Lyttelton i februari 2011 rasade stora delar av stan ihop i en jordbävning. Här är Wretmans egen rapport från haveriet i Port Chalmers:

19. Större delen av besättningen på “Monarch” byttes ut i Antwerpen i slutet av oktober 1883 och att det var så sent tyder på att den fick slita med vetesäckarna, lappsalva riggen, slipa däcket och göra annat underhåll. Magnus Wretman kunde äntligen lämna “Monarch” och resa hem till sina flickor, åttaåringen Anna, den knappt ettåriga Agnes och Malvina som just skulle fylla två. Det var hans mamma Anna, 66, som tagit hand om dem efter hustrun Annas död. Nåja, den tidens borgarklass hade inte bara en diskret charm den hade också råd att anställa barnflickor, kokerskor och folk som skötte köksträdgården. Ny skeppare på “Monarch” blev Clemens Linderdahl, prästson från Ovansjö. Precis som Herman Wahlman hade han förlorat sitt skepp i Valparaiso men dessutom, några veckor tidigare, mist sin dotter Anna, 6, och son Anders, 9, kanske i difteri eller någon annan smittsam barnsjukdom som nästan ingen dör av idag, bortsett från barnen i världens absoluta underklass av ca 2 miljarder människor.

Clemens Linderdahl.

20. Georg von Schéele stannade kvar som förste styrman på “Monarch” för ännu en australienresa och mönstrade sen av i Gävle i oktober 1885. I förordet till hans bok ”John Groggs Minnen från Hafven och Hamnarne” skriver hans bröder Frans och Christian att han låg hemma under vintern i väntan på en bättre plats, helst på en ångbåt. De kunde naturligvis inte skriva att han ägnade sig åt älskog. Han hade förlovat sig i slutet på 1870- eller början på 1880-talet med en av Erik Söderströms systrar. Jag kan rekommendera Eriks ”Mina gefleminnen” på Gävledragets hemsida! Erik hade tre systrar som var födda 1855-60. Våren 1886 kom Schéeles gamle skeppare Svante Kellner hem med Rettigs lilla barkskepp “Orient” och hade en större skuta på lut i Sundsvall och Schéele fick chansen att ta över. Som tidigare styrman för Magnus Wretman låg han säkert bra till hos ”Gubben” Rettig, dvs Robert. Ja, även hos Roberts son John som skötte det mesta i rederiet. Robert dog av en hjärtattack den här våren, tre veckor innan han skulle fylla 68. Redan femton år tidigare hade hans husläkare Kjellberg varnat honom för hjärtat och sagt att han absolut inte fick bli fetare och att han skulle ge fan i att dricka punsch.

Orient var byggd 1884.

21. Magnus Wretman hade börjat som jungman i den världsvida segelsjöfarten på hösten 1859 när han var femton år, en resa med P C Rettig & Co:s fullriggare “Peru” som tog tre år och gick två vändor till Sydamerika efter guano till Europa. Skeppare var hans far som också hette Magnus. När Magnus den yngre lämnade “Monarch” i Antwerpen på hösten 1883 blev det hans farväl till oceanerna. Nu skulle han hålla sig närmare sina döttrar och året efter fick han befälet på Gefle Rederi AB:s splitternya lastångare “Vesta“.

Magnus Wretman (1844-1897)

Den var byggd av O A Brodins varv här i stan, varvet som 1869 byggt briggen “Gerda“. “Vesta” förliste på Jyllands västkust redan 1898 men rederisystern “Thetis” från samma år knäcktes inte förrän under lågkonjunkturen på 1930-talet. Några av Brodins byggen flyter än, t ex fyrskeppet “Almagrundet“, ångfärjan “Djurgården 3″och ångslupen “Ägir“, och vi får vara tacksamma för att det finns historiskt intresserade på andra håll i landet som vill lägga tid och pengar på att ta hand om dem. När jag kom hit för snart 40 år sen levde många av de gävlebor som åtminstone hade ett hum om stadens långa sjöfartsförflutna i tron att P C Rettig & Co aldrig gick över till ånga. Det hade Percy Elfstrand påstått i den 2,5 kilo tunga boken till Gävles 500-årsjubileum och säkert hade till och med museichefen Philibert Humbla trott honom. Det var fullständigt galet. Rettigs ägde ångare genom aktiebolag och Robert Rettig hade köpt sina första andelar i en ångare redan 1849.