Gävle år 1872 – av Ingvar Henricson

Publicerat i Gefle Dagblad Torsdag 24 oktober 1991

Åke Nyléns tidningsurklipp

 

SOMMAREN 1872             

 

 

När fotografen O E Renner tog sin bild från kyrkans torn hade det gått tre år sen den stora stadsbranden den 10 ju­li 1869. Skuggorna visar att klockan är ungefär halv ett. Solhöjden är 52 grader. Det skulle kunna vara precis på treårsdagen efter branden. Det hade gått svindlande fort att bygga upp stan på nytt. Under år 1870 blev 115 hus klara att flytta in i, året efter 128 och det här året, 1872, byggdes 36 hus.

 

Det syns inte många männi­skor på gatorna eller på byg­gena. Den tidens kameror be­hövde mycket ljus och krävde långa slutartider så folk i far­ten hann inte alltid fastna på plåten. På det här fotot syns i alla fall en del människor rik­tigt skarpt. Kanske är det en söndag.

 

Det ljusa huset i mitten när­mast ägs av målarmästaren Rudolf Sjöström. Adressen är Stapeltorgsgatan 4. Huset fick byggnadslov den 19 april 1871 så bilden kan inte gärna vara tagen tidigare än som­maren 1872. Bilden kan inte heller vara senare än 29 juli 1872 för då hade bottenvå­ningen på det andra stenmagasinet vid Norra Skeppsbron murats upp. Det är där tullen håller till idag. Det ser på fo­tot inte ut som om bygget bör­jat.

 

Uppe vid Kungsbron syns Berggrenska gården som finns kvar än idag. Man bru­kar ju säga att den klarade sig vid branden 1869 men det är inte alldeles riktigt. Gårds­byggnaderna mot Kyrkogatan brann. De två trähus som nu­mera bl a rymmer Café Mamsell och Lyktan är alltså på bilden nybyggda.

 

Den här sommaren, 1872, är skepparen Victor Berggren på andra sidan jordklotet med barkskeppet “Troplc” och lastar guano i Peru. Hans broder och skeppets redare, grosshandlaren Johan, håller sig hemma på fädernegården men så här års och om det är söndag är han kanske ute vid Norrlandet och lustseglar. Han har skickat ut sin tjugo­årige Johan som jungman med “Tropic” för 18 riksdaler i månaden, Med ombord är också den blivande Kapten Grogg, Georg von Schéele. Kusin till jungman Johan.

Kapten Groggs historia om en nattlig rodd från skeppet in till Pisagua på en planka med skeppskamraten Jim är från våren 1872. Det fanns hajar i vattnet: ” – Upp med benen! ropade jag till Jim och flyttade själv upp mina på brädan…

 

…Då jag fått fotfäste på en sten lyfte jag upp Jim. I sig själv var han aldrig stor och tung, ännu mindre nu när bå­da hans ben var borta.”

 

Framför den stora mör­ka gården till vänster på Sta­peltorgsgatan står några kär­ror och en massa trätunnor. Där finns utan tvivel en affär men jag kan inte säga vad man säljer. Innehållet i de två skyltfönstren antyder en di­versehandel. Hela gården ägs av änkan till handlanden Erik Wistrand och det är kanske hon som driver affä­ren. Domeij säljer vin i huset men det är vid Drottningga­tan.

 

Borta i Nyhamn syns en hel skog av master. Det går inte att se särskilt väl men de fles­ta av skutorna är bara tvåmastare. Jag har tittat efter i hamnjournalen. Från 11 juni till 19 juli 1872 kom hundra segelfartyg och hundra ång­fartyg hit. Bland de hundra segelfartygen fanns bara sjut­ton tremastare. De andra var jakter, slupar, galeaser, skonerter och briggar.

 

Fyrtio av de tvåhundra far­tygen kom från utrikes orter: Riga, St Petersburg, Stralsund, Pillau, Svinemånde, Kiel, Bremen, Köpen­hamn, London, Hull, Sunder­land, Shoreham, Hartlepool, Newcastle, Appledore, Rotter­dam, Antwerpen, Dieppe, Le Havre, Torrevieja ochMarsa­la. Inga fartyg kom alltså di­rekt från hamnar bortom Eu­ropa.

 

Det märks på importen att stan håller på att byggas upp. Från Newcastle kommer rör till Gefle Stads Vattenled­ning. Därifrån kommer också cement och rödmönja och blyvitt och en åskledare åt Rettig & Co. Från Sundsvall och Sandarne lastas av brä­der. Från Kjellmon takskiffer och spik. Från Öland skeppas in trappsten och från Bollstad telegrafstolpar. Tobaken är från Bremen och brännvinet från Malmö och Karlshamn.

 

Första halvan av 1870-talet var en lysande tid för affärer. Det byggdes järnvägar och fabriker över hela Europa.

 

Så var det också här i Gävle där man bland annat grunda­de Brynäsvarvet, Gefle Tändsticksfabrik, Skoglund & Olsons gjuteri, Ångbryggeriet, Porterbryggeriet, Bobergs fa­jansfabrik och Wahlmans snickeri. På det som skulle bli järnvägen från Uppsala till Gävle arbetade 600 man sommaren 1872. Ännu trodde väl rallarna att målet var Margretehill, dvs Forsbacka, men efter några år ändrade sig borgarna i Gävle och släppte in järnvägen till stan.

 

Det var järnets och ångans lovande inledning. Suezkanalen hade öppnats 1869 och gett ångarna ett försprång till orienten.

 

i Gävle byggdes den förs­ta ångaren, “Embla”, just det här året 1872 på Brodins varv. I Sverige fanns meka­niska verkstäder av världsk­lass. Jules Vernes bok “En världsomsegling under havet” hade kommit ut på franska år 1870. Det var ingen tillfällig­het att han lät kapten Nemo berätta att undervattensbåten “Nautilus” var byggd av delar från bland annat Motala verkstad.

                                             

Långt uppe i bilden och lite  till höger om mitten syns ett  stort vitt hus med en hög  skorsten på taket. Det är Brodinska varvets nybyggda  ångsåg. Huset köptes sen ef- ter sekelskiftet av Mattons garveri och var i modem tid  tillhåll för Tekniska AB Swea. Det revs inte förrän ca 1980.

 

Framför den vita ångsågen står ett stort fartygsskrov på stapeln. Det måste vara Bångs bygge “Amerika” som var 63 meter från för till ak­ter. “Amerika” sjösattes i sep­tember och var då det längsta träfartyg som någonsin bygg­ts i Sverige. “Amerika” var riggad med fyra master och hade dessutom ångmaskin. Beställare var det ovan nämnda Transatlantiska ångskeppsbolaget som satte fartyget i trafik på Ostasien genom Suezkanalen.

 

Förutom “Amerika” och “Embla” byggdes ytterligare fyra fartyg på varven vid Gavleån under året, barks­keppen “Svea” och “India” och de två fullriggarna “Bergforss & Son” och “Columbus“.

 

Det största fartyget i Gävles handelsflotta år 1872 var ett segelfartyg, fullriggaren “Frans Henrik Kockum” som kunde lasta nästan 1500 ton. Skeppslistan dominerades av stora segelfartyg men det fanns också tolv större ångbå­tar.

 

Våren och sommaren 1872 var inte bara “Tropic” utan flera av gävleflottans största segelfartyg borta i Chile och Peru och lastade guano till olika platser i Eu­ropa: “Frans Schartau”, “Frans Henrik Kockum”, “Ja­pan”, “Lima”, “Peru”, “Britan­nia”, “China”, “Oden” och “Magellan”.

 

En del var på helt andra rutter. “Monica” kom 20 juni in till Le Havre från Haiti, troligen med socker eller färgträ. “Gefle” kom 11 juli till Bristol från Mauritius, giss- ningsvis med sockerrör eller kopra. Rikard Garberg var ungman på briggen “Baltic” under befäl av Carl Israel Svedberg. På våren 1872 hade man kommit till Bahia i Brasilien med kol från Cardiff. Rikard hade brunnit som en fackla i hamnen, men hans kamrater hade lyckats slita av honom kläderna. Skepparen hade på ditresan försökt ta livet av honom genom att i hårt väder skicka ut honom under klyvarbommen för att tjära waterstagen. Briggen hade varit nära att sjunka eftersom den skadats i Cardiff av exploderande kol­gas.

 

I Bahia fick man gula febern ombord. Döda kroppar skvalpade vid kajerna. Styrman­nen söp ner sig och lämnades i Bahia. Rikard fick en släng av febern men flydde från sjukhuset och fick ligga på hyttaket för att inte smitta de andra, överresan till Ham­burg tog 77 dygn. Vattnet och maten tog slut. Besättningen gjorde myteri. Fem av myte­risterna låstes in och de för­sökte sätta eld på skutan. En av dem kletade sin avföring på väggarna och gjorde kari­katyrer av skepparen av det som blev över: “Kom hit din sate ska du få se ditt por­trätt!”

 

Rettig & Co var sommaren 1872 Sveriges näst största se­gelfartygsrederi med sina sju stora segelfartyg: “China”, “Pacific”, “Japan”, “Peru”, “Arctic”, “Hindoo” och “India“. “Tropic” var såld till Berggren & Co och “Siam” hade nyss förlist. Firman höll till i det stora huskomplexet till höger om Berggrenska gården.

 

“India” blev vrak vid Good­win Sands utanför London ef­ter bara två år. Samma ökän­da ställe där Köpmannen i Venedig miste det skepp som ledde till att Shylock fick chansen att skära sig en liten grytstek ur honom. “A very dangerous flat, and fatal, where the carcases of many a tall ship lie buried”, står det hos Shakespeare.

 

Varken den äldste Rettig som kallades “Tjyven i mej” efter sin favoritsvordom eller “Gubben Rettig“, Robert allt­så, gav sig väl någonsin in i liknande låneaffarer. I boupp­teckningen efter Robert Ret­tig år 1888 syns att inte ett enda av hans fartyg var belå­nat. Det rettigska rederiet förlorade förresten bara sex fartyg under andra hälften av 1800-talet trots att de ofta gick på farliga vatten t ex i guanofarten runt Kap Horn.

 

Åtta fartyg i gävleflot­tan förliste under året 1872.I mars försvann briggen “Ag­nes” spårlöst vid Biscaya. Un­gefar samtidigt blåste skoner­ten “Carl” sönder och tappade riggen men hade turen att bli inbogserad till Barcelona. “Carl” hade tidigare hetat “Prins Gustaf” och då varit en ångare, “Carls” redare, mu­sikdirektören Andersson, bod­de förresten i bildens nedre högra hörn. Månaden efter skadades skeppet “Lejonet” svårt och kondemnerades i Hull. Barkskeppet “Siam” rå­kade ut för ett kinesiskt blå­sväder i april men räddade sig i alla fall in till Shanghai, I september förliste skonerten “Catharina” utanför Sund­svall.

 

I september 1872 dog också Sveriges kung, Carl XV, även kallad “Kron-Kalle“. Det var inte ålderdomssvaghet som knäckte honom. Han var bara 46 år. Snarare hans levnads­lust. Han var mäkta populär bland vanligt folk och älskade sina undersåtar tillbaka. Åtminstone en hel del av ri­kets kvinnor. Det är främst genom Kron- Kalle som många svenskar räknar sig som släkt med kungahuset.

 

Paul Peter Wal­denström som blev lektor här i stan 1874 brukade gräva upp Carl XV som varnande exempel och bevis på statskyrkans förnedring. – Vem är den högste ledaren för den svenska kyrkan? kunde han fråga sina gymnasieele­ve. De gissade på allt från Hin Håle och Waldenström själv till Gud och påven. Nej, sa Waldenström, det är kung­en! En sån som Carl XV till exempel. Som var upprutten när han dog!

 

Fast Waldenström gick inte närmare in på hur det kungli­ga köttet blev skämt. Han skämtade själv i kapellet utan att skämmas.

 

Javisst, min lista på vrak var ju inte slut: Berggren& Co:s stora skepp “Andrea” gick på grund vid Utlängan i oktober. Skonerten “Duo” för­liste vid Dragör månaden ef­ter och skeppet “Patria” blev borta med man och allt i de­cember på resa från Pensacola till London.

 

Många sjömän skulle länge minnas stormhösten 1872.

 

INGVAR  HENRICSON

————————–

december 05, 2012

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be