”Nordlundska gården” är ett uttryck, som man ibland kan få höra av äldre Söderbor på tal om fastigheten Övre Bergsgatan 11. Detta gårdsnamn är så tillvida oegentligt, som man förgäves får söka efter någon Nordlund i fastighetens ägarelängd. Dess uppkomst sammanhänger nämligen med en av gårdens forna hyresgäster, John Filip Nordlund som var en massmördare och den näst sista personen som avrättades i Sverige.
John Filip Nordlund
Nordlund föddes i Säter den 23 mars 1875. Han hade en äldre bror som var döv, vid namn Joel och en yngre bror vid namn Rikard. 1882 skall familjen ha flyttat till Falun där Nordlund troligen gjorde sin skolgång. Han skall dock ha varit av orolig natur och rymt hemifrån redan innan han var färdig med skolan och drivit runt i Dalarna tillsammans med en föräldralös skolkamrat, under en period 1886. Efter ett tag återvände han till Falun och bodde en kort tid hos föräldrarna innan han återigen gav sig iväg 1887. Eftersom Nordlund var storväxt så kunde han, trots sin ringa ålder få anställning. Han var under en period anställd som sågverksarbetare i Korsnäs, och det var, enligt egen uppgift, det enda hederliga arbete han haft i hela sitt liv. Arbetet skall han ha lyckats behålla i ett och halvt år innan han fick sparken på grund av en förfalskad räkning. Hans föräldrar hade vid denna tid flyttat till Gävle och Nordlund tog sig också dit i efterhand.
Det var nu hans liv som fängelsekund började. 1891 dömdes Nordlund för första resan stöld till tre års fängelse som han avtjänade på länsfängelset i Malmö. Redan tidigare skall han ha fått avtjäna fyra månader för kreatursstöld av häradsrätten i Ljusdal. 1895 dömdes han för diverse brott till tre års frihetsberövande och tre års förlust av medborgerligt förtroende. I början av 1896 fördes han till Långholmen där han skrevs in som straffånge nummer två. På Långholmen satt Nordlund i drygt fyra år och enligt honom själv var det där som planerna för framtiden började ta form. Den sista fängelsedomen frigavs han ifrån 20 april år 1900.
Tre veckor efter sin frigivning skall han ha återvänt till Gävle med hjälp av sin yngre bror som bodde i Stockholm och hade ett mer ordnat liv. Efter försök att få någon form av jobb i hemstaden skall han ha bestämt sig för att i fortsättningen leva på rån och plundring
Mälarbåten Prins Carl
Han hade kvällen innan stigit på båten i Arboga och löst en biljett till Stockholm. Hans bagage bestod av kniv, pistol och ett antal hänglås, med vilka han ämnade låsa båtens maskinrum. Enligt den plan som skildras i boken “Mälarmördaren – historien om ett brott” så hade han för avsikt att råna så många som möjligt på båten och få med sig skeppskassan, varefter han skulle sätta eld på båten för att dölja sitt brott. Planen lyckades han emellertid inte genomföra, delvis på grund av att några på båten förmådde dra till sig uppmärksamhet från en annan mälarbåt, Köping.
Facit av hans handlingar blev ändå omfattande: fyra döda (en femte avled efter en vecka på sjukhus), nio skadade (varav åtta överlevde) och en sönderslagen båt. Bytet blev ungefär 800 kronor (han fick inte tag i skeppskassan).
Polisjakten
När ångaren Köping närmade sig Prins Carl flydde Nordlund i livbåten, och lyckade obemärkt ro i land. Han skall ha köpt nya kläder i Eskilstuna och med en hårsmån klarat sig från att bli gripen av polisen där. Han hade ursprungligen planerat att ta sig till Köpenhamn via Göteborg. Han kom dock aldrig längre än till Skogstorps järnvägsstation där han greps av tre poliser. Vid gripandet skall Nordlund ha yttrat fraser som “Detta var min hämnd på mänskligheten” och “Tur för er att jag inte kom med tåget, för då hade många fler dött”.
Efterspelet
Den 18 maj författade Nordlund ett brev när han satt i häktet i Eskilstuna. Han riktade det till sina två bröder (Joel och Rikard) och föräldrar där han deklarerade att det var han som utfört dådet som de läst om i tidningarna. I brevet skrev han att han hade behov av att lätta sitt hjärta för någon och att de inte skulle sörja att han med största sannolikhet skulle dömas till döden. Han avslutade brevet med att han välkomnade döden och ett slut på utanförskapet samt att han önskade sina bröder all välgång i livet. Han skriver också; “Många är de som för bödelns yxa fått låta sina liv. Många goda och ädla människor, sköna kvinnor ja, till och med många drottningar och kungar har fått sluta sina liv så. Därför är mitt sista ord till er, min sista bön är att ni ej tar detta för hårt. Gråt gärna litet, det skadar ej, men förtvivla icke.”.
Redan efter morden ombord på båten hade Nordlund förstått att om han greps skulle han inte kunna undgå en dödsdom. Mot denna bakgrund kan hans agerande som fånge te sig märkligt – under rättegångarna visar han ingen ånger utan uttrycker istället besvikelse över att han inte lyckats döda dem han sårade. I ett misslyckat flyktförsök högg han två vakter med en slipad hasp – han förklarade händelsen med att han inte hade något att förlora – och fick därmed sin dom utökad med ytterligare två mordförsök. I flera källor beskrivs han som en våldsam fånge och det sägs till och med att fångvaktarna var lättade av att slippa en så besvärlig fånge efter avrättningen.
Själva dådet, och framförallt den besinningslöshet som det utfördes i, orsakade massmediehysteri i likhet med vad som ofta sker idag. Ett flertal skillingtryck producerades som återgav berättelsen och tidningarna hade omfattande, och ofta felaktig, rapportering bland annat rapporterade Svenska Dagbladet överdrivna siffror om antalet döda.
Avrättningen
Nordlund hade möjligheten att ansöka om nåd, men utnyttjade aldrig denna. Däremot skrev han ett brev till rätten om att han ansåg att han hade blivit felaktigt dömd för rån av personer han aldrig försökt råna. Högsta Domstolen meddelade i sitt utslag den 13 november 1900 att detta var utan avseende och att hovrättens dom var lagligen grundad. I väntan på avrättningen skall han ha besökts av både sin mor och pastor August Hylander, som var fängelsepräst på Långholmen, flera gånger. Enligt Karl Linges biografi över missionären Carl Andersson i Vaxholm skall även denne besökt Nordlund i fängelset. Det sista brevet till sin familj skrev han den 5 december, där han berättar att han sökt herrens förlåtelse för sina synder, därefter upphör kontakten med föräldrarna.
Nordlund avrättades klockan 8 på morgonen den 10 december på Västerås länsfängelse genom handbila. Skarprättare var A. G. Dalman som utförde sin näst sista och femte avrättning. Enligt boken Mälarmördaren är Nordlunds sista ord; “Gud vare mig syndare nådig och trygg i min Jesu armar“. Då hans familj, och efterlevande, tog emot kroppen kom Nordlund att till skillnad från många andra avrättade fångar att begravas i vigd jord. Detta hade blivit lagligt först under 1860-talet och även efter detta var det ovanligt att så blev fallet.
Skarprättare A.G. Dalman 
Handbila
Stockholms Dagblad skrev den 10 december om avrättningen:
“Mångmördaren Nordlund afrättades strax efter kl. 8 i morse å fängelsets gård härstädes. Närvarande voro länsnotarien B. Hendeberg, fängelsets direktör, predikant och läkare, magistratens ombud rådman V. Ödman, professorerna J. A. Hammar och V. Hultkrantz samt f. d. professor E. Clason, Upsala, professor E. Holmgren, Stockholm, tre medicine amanuenser, tre ombud för Vesterås stadsfullmäktige samt representanter för stadens båda tidningar. Länsnotarien Hendeberg uppläste domen, fången utfördes, fängslad och med bindel för ögonen. Han åtföljdes af fängelsedirektören på ena och fängelsepredikanten på andra sidan. Han bad så en bön och sjöng en sång, hvilken han ännu fortsatte, då han nedlade hufvudet till stupstocken. Ett enda hugg af bilan skilde hufvudet från kroppen. Liket öfverlemnades till de närvarande medicinska auktoriteterna för undersökningar.”
Under natten mot den 17 maj 1900 förövades det fasansfulla morddramat på ångaren ”Prins Carl” under dess resa mellan Arboga och Stockholm. Såväl ångarens befälhavare som flera av dess passagerare blev offer för vettvillingens raseri under detta hemska morddrama, som med skäl betecknats som ett av de fasansfullaste i svensk kriminalhistoria. Nordlund greps någon dag senare och dömdes till döden. Han avrättades i Västerås den 10 december samma år. Kvällen den 9 december samlades en stor folkskara vid järnvägsstationen i Västerås för att få se riksskarprättaren Gustaf Dalman med son anlända med sin bila i fodralet. Han hade haft ett jobbigt sekelskifte – det här var årets tredje halshuggning. Tidigt på morgonen leddes Nordlund ut till schavotten på fängelsegården och sjöng “Trygg, min Jesus, i dina armar”, medan han spändes fast vid stupstocken. Bilans fall avbröt psalmen. Det var sista gången som Dalman höll i skaftet. Vid den enda återstående avrättningen i Sverige, den av Alfred Ander 1910, behövde skarprättaren bara dra i en tåt, så skötte giljotinen resten.
Fastigheten Övre Bergsgatan 11
Det lär väl numera inte vara många gävlebor, som känner till sambandet mellan dramats huvudperson och den lilla idylliska gården på Gamla Söder i Gävle. Vid upprättandet av 1791 års tomtbok innehades den av brandvakten Johan (Jan) Johansson Nyman (f. ca 1748, d. 1791), liksom ovan nämnde Nordlund dalkarl till börden, och tydligen också tomtens första bebyggare. ”Extrakt av 20/10 1783 tillägger innehavaren av denna tomt 20 frihetsår”, säger en marginalanteckning i tomtboken, och av detta kan man också dra den slutsatsen att Nyman fick tomten upplåten just sistnämnda år. De beviljade 20 frihetsåren fick han dock aldrig tillfullo uppleva, och det fick inte heller hans efterlämnade maka Anna Elisabeth Nordenlöf (f. 1746).
I ett föregående kapitel har berättats om tobaksspinnaregesällen och artillerihantlangaren Hans Jacob Barth, en av Nymans grannar, som på grund av dåliga affärer fick gå ifrån sin egendom. Ett par år före Nymans frånfälle avled även Barths andra hustru, och 1792 var han redo att påbörja sitt tredje äktenskap. Den andra kontrahenten blev då Nymans änka, och på det sättet blev Barth åter gårdsägare.
Övre Bergsgatan 11
Barths nya tillvaro som gårdsägare slutade emellertid lika galet som hans första försök. Han råkade i skuld till handelsmannen Eric Didric Blomgren, tvingades sätta gården i pant för skulden, som uppgick till 14:29 rdr, och eftersom betalningen uteblev så begärde Blomgren exekutiv auktion, som förrättades i augusti 1802. Högsta anbudet – 45:16 rdr riksgälds – för gården, som bestod ”av en stuva med kokspis och bakugn samt en kammare med en liten spis uti en byggning”, lämnades av rådman Johan Schubert i hans egenskap av ombud för skeppstimmerman Johan Sandin, vilken emellertid ett par månader senare transporterade köpet på Johan Nymans dotter Christina Sophia (f. 1779) och hennes fästman styrman Lars Nordström (f. 1777). Ungefär vid samma tidpunkt försvinner också styrman Nordström ur historien; hans enda eftermäle är en anteckning i husförhörslängden om att han ”rymt”. Kvar av familjen var nu endast Nordströms lille son, sexåringen Lars Gustav, om vars vidare öden ej heller någon anteckning stått att finna.
Gården på Söder hade däremot redan ett par månader före hustru Nordströms bortgång sålts av henne till sjömannen Jonas Björkgren (f, 1783) och blev i dennes släkt kvar till 1865. Efter växlande öden med bl.a. ännu en exekutiv försäljning 1882 inköptes den av Gävle stad 1896. Köpesumman var endast 6000 kr.
Källor: Massmordet på ångaren ”Prins Carl”.
Erik Wickbergs bok “Bland kåkar och gränder på gamla Söder”. Anteckningar ur Gävle stads protokoll, domböcker och andra handlingar.
—————————————————————————————
Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson/ lisse-lotte@danielson.be
