"Guds gåfva" av Gävle och kaparna

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

Snauskeppet “Guds Gåfwa” om sina 64 svåra läster var egentligen byggt i Piteå 1741, men införlivades fyra år senare med Gävles handelsflottas, sedan det inköpts av den välkände handelsmannen Casper Friedrich Bahde. Han lät förhyda fartyget på något av gävlevarven och anförtrodde det sedan i öregrundsskepparen Nils Brundins händer, vilken efter att ha påmönstrat sin besättning avseglade från Gävle i juni 1745 på en långresa, som väl varken han eller hans skeppsfolk någonsin skulle komma att glömma.

Resan gick till att börja med lyckligt och varken Östersjön, Sundet, Kattegatt, Skagerack eller Nordsjön tycks ha vållat några större besvärligheter, men när “Guds Gåfwa” anlöpte Amsterdam, började förtretligheterna så smått. Då fartyget skulle fortsätta sin färd, visade det sig att tre man av besättningen försvunnit. Det var kocken Peter Böhlman, matrosen Hans Hartman och skeppspojken Johan Hillbom, som tydligen tröttnat på livet ombord, och skepparen hade inget annat val än att skaffa tre nya besättningsmän och i brev hem till redaren rapportera gävlegastarna som rymmare.

Vilka vägar “Guds Gåfwa” i fortsättningen följde och vilka hamnar som anlöptes i olika delar av världen, därom står väl numera ingen exakt kunskap att få. Det är bara vissa detaljer från resan, som bevarats åt eftervärlden genom den sjöförklaring, som hölls inför Gävle rådhusrätt den 18 nov. 1747, då den drygt två år långa seglatsen äntligen var över och “Guds Gåfwa” åter låg välbehållen på Gävle redd.

I januari 1747 befann sig sålunda “Guds Gåfwa” i Nederländska havet, som numera fullständigt tycks ha försvunnit ur både uppslagsböcker och sjöfolks jargong, men sannolikt avser sjöområdet utanför Flandern. Där avled emellertid fartygets timmerman Johan Forsman, och den 12 maj samma år förlorade skepparen även matrosen Sven Holm, som då “fallit i sjön och blivit under skeppet dagen därpå igenfunnen“.

Den 19 september låg “Guds Gåfwa” i Havre de Grace, av allt att döma ej den nordamerikanska hamnen längst upp i Chesspeake Bay utan säkerligen Le Havre i Frankrike. Där intog fartyget t.o.m. den 1 okt sin last, bestående av “158 ton lera, 40 hopen gips, 20 korgarglas, 5 packor märkta M.G. N:o 1 à 5, 3 lårar samma märke N:r 6, 7 och 8, 5 packor samma märkta N:o 1 à 5, 1 korg N:o 1, en liten korg utan märke”. Så var då äntligen “Guds Gåfwa” redo att åter vända stäven mot hemlandet, och hur resan i fortsättningen gick, därom avgav skepparen själv efter sin hemkomst följande dramatiska berättelse:

“Klockan 9 om morgonen gick i Herrans namn till sjöss från Havre de Grace med NNO vind… Klockan halv 10 fm. stod med skeppet från Zingels NNO 2 1/2 mil. då en engelsk kapare, som förut syntes komma från Engelska vallen och varit ombord hos en Hollands västindiefarare, kom till oss med dess slup, bestående av sju beväpnade man med dragna värjor, begärande se dokumenterna, av vilka 4 man gick jämte mig ned i kajutan, tillåtandes ingen av skeppsfolket komma in, stående alla fyra med blotta värjor över mig med påstående att giva dem penningar, som jag också vad mynt jag hade lämnade.”

“Men de voro därvid icke nöjda, utan visiterade mig inpå livet, och som då icke något funno, så började de att först visitera kajutan, varest de funno och borttogo pac- korna märkta MG N:o 3 och 5 samt tvenne skeppet tillhöriga värjor”.

“Sedan visiterades folkets kistor och under halvdäcket, varpå de årogo neder i rummet och därstädes uppskuro packen N:o 4 och borttogo allt, vad däruti fanns utom 10 1/4 d(ussin) handskar, nämligen 3 dussin mans och 7 1/4 dussin kvinns, som de kvarlämnade. Även öppnade de papperspackorna N:o 1, 2, 3, 4 och 5”.

“Under allt detta strövande föreställde jag dem på det bästa att icke således med en svensk förfara, men fick ej annat än skamliga ord till svars: Ombedjande jag dem på slutet att hellre bringa mig opp än göra sådant övervåld på laddningen (lasten), på vilken jag hade tecknat konossement och vid utlossningsplatsen vore ansvarig föra med, ville de icke (h) eller”.

“Vidare borttogo de för mig en stor 4-ledig kikare, ett fat vin ur källaren, 1/2 engelsk guineé(?), 1/2 italiensk dekvin och 3 franska livres”

“Kaparfartyget var en jakt, hade 2 kanoner uti fönster (?) vid kajutan samt 2 stycken portar på varje sida, som dock voro tillslutna, hade röd gång från mitten akterut, röd platt akterspegel med 2:ne fönster och någon devis mellan fönstren, som jag ej så noga kunde utmärka, syntes hava nog folk ombord utom dem som hos oss voro med slupen ankomna. Efter oss kom en dansk 3-mastad galiot, hos vilken ock köparen sedan ombord gick”.

“Vi satte våra segel till, och kom strax en annan kaparejakt, som lät oss passera; Strax därefter kom åter en annan kaparejakt för vilken vi måste brassa opp, och kom 6 man ombord, sade kaptenen heta Möller från Souvern, visiterade hela skeppet, tog bort några par handskar samt en flaska brännvin”.

“Vi satte åter våra segel till. Kl halv 4 hade Zuijd Vorland på sidan, då åter en annan dylik kapare_, som förut sågs komma seglandes från Synes och var först ombord på holländska västindienfararen och sedan på danska 3-mastade galion, varifrån de i slupen med sig hade några mindre fastager samt en säck. Kommandes till oss ombord 6 man beväpnade och började efter dokumenternas genomseende visitera, och ur rummet borttaga packorna MG N:o 1 och 2 och lådorna N:o 6, 7 och 8, en liten korg utan märke, öppnade korgen N. N:o 1 och togo några buteljer, även en flaska vin ur kajutan och uppskuro de andra fem packorna N:o 1, 2 3, 4, 5, varuti fanns pappersris, som de allt noga gen omsågo och rubbade, så att jag sedan packorna så gott jag kunde måste låta hopsömma. Och måste de 2:ne resor fara med godset i slupen till dess fartyg, då emellertid 2:ne män voro kvar. Trampande och sparkande såväl denne som de förra kaparna sönder en god del av glaskorgarna. Även togs bort för mig 4 silkesnäsdukar, 1 par skor, en sockerdosa och 4 par tennkoppar”.

“Kaparfartyget var en liten brigg med fock, förmärssegel och stagsegel, på stormasten sprisegel och stång till stormärssegel, ett båtsegel akter på flaggspelet, runda styckehål med 10 nickhakar, fartyget svart ovan vattnet, en liten gul list på sidorna platt akterspegel utan fönster, galjonsskägg för stäven med knorr uppå, och syntes besättningen vara inemot några och 20 man. Den förste kaparen glömde ombord en värja med mässingsfäste, och de senare en hirschfänger med mässingsbyge] och hornhandkavel samt ett gammalt gehäng av sämskskinn.”

“Klockan halv 6 om aftonen vart fri och satt våra segel till; Hade Zuijd Vorland 3 mil NNW. Den 14: de klockan 6 om aftonen kom till ankars på Elseneurs (Hälsing- örs) redd”.

“Den 16:e gick från Sundet och kom Gudilov den 8 november hit utanför Gävle och Fliskär med läckt skepp efter utståndna svåra stormar. Och haver sedan låtit in- isa fartyget till pålarna eller inom bålverket. Havande av den i Havre de Grace intagna laddningen nu i skeppet kvar nämligen all gipsen samt leret (leran), 20 korgar glas, som större delen genom detta röveri lärer vara söndertrampat, 5 packor papper N:o 1, 2, 3, 4, 5, som ock torde vara rubbat, en korg med några buteljer vin samt 10 1/4 dussin hanskar lösa”.

Så berättade skepparen Nils Brundin på “Guds Gåfwa” av Gävle och hans uppgifter beedigades til alla delar av såväl styrmannen Erich Galle som matroserna Johan Forsmarck, Peter Bergström och Evert Hallenberg, den 16-årige skeppspojken Anders Ålänning samt skeppspojken Dominicus Josephi, född i Genua och på 15 :e året.

Det kan tilläggas, att av de tre i Amsterdam försvunna besättningsmännen, hade kocken Peter Böhlman återkommit till hemstaden, där han ställts till ansvar för rymning.

1700-talet var ett oroligt århundrade både till lands och havs, och även fredliga kofferdister fick ständigt vara beredda på obehagliga överraskningar. “Guds Gåfwa” klarade sig trots allt relativt helskinnad från sin bekantskap med de engelska kaparna, även om fartyget blev av med en stor del av sin mest värdefulla last.

Magistratsprotokollen i Gävle från denna tid kan också lämna exempel på långt värre sjörövare än de engelska kaparna, pirater som tog för sig både fartyg, last och besättning som god pris.

Vid magistratens sammanträde den 28 juni 1721 “uppkom framlidne stadsvaktmästaren Petter Wallbergs änka, hustru Margreta Olsdotter och med tårar beklagade, det hon igenom brev förnummit, att dess son Petter Wallberg, om sina 16 år gammal, blivit i förlidne år under en sin resa till Västindien på ett skepp av turken uppbragt och tillfångatagen, och nuförtiden därsammastädes skall vistas under slaveri. Och som hon låtit sig förljuda genom en viss penningesumma kunna få honom utlösa, anhöll hustru Margreta Olsdotter, att magistraten ville giva henne anledning till några medel och utvägar, varigenom denne dess son på något sätt därifrån kunde utkomma. Vilket och ehuru väl detta mycket billigt och kristeligt var, kan dock magistraten ej vidare härmed sig befatta, än att detta henne hustru Margreta Olsdotter till att sannfärdigt attestatum lämna, att denne dess son Petter Wallberg här i staden är födder av ärliga och kristeliga föräldrar, och att hon efter dess avlidne mans död sitter uti ett fattigt och medellöst tillstånd”.