Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.
Där en av stadens fem lotsar bodde
Den förste i stadens tomtböcker angivne ägaren till fastigheten Västra Islandsgatan 10, var skepparen Johan Dehn (även Dähn), som innehade gården då det första tomtregistret upprättades 1758 Några marginalanteckningar om hur eller när gården kommit i hans ägo finns däremot icke.
Mantalslängderna för stadens l:a kvarter ger däremot besked om, att Dehn bebodde gården redan något tiotal år tidigare, och om man går ännu längre tillbaka, finner man på motsvarande plats namnet Nils Kysell (äv. Cusell och Kusell).
Kysell (d. 1743) var i yngre dagar sjöman, eller kofferdifarare som den dåtida termen lydde, men anställdes 1725 som en av stadens sex ordinarie lotsar, Några år tidigare tycks han ha kommit i besittning av gården, men hur detta skett» är icke känt,
I sitt äktenskap med Anna Thel hade Kysell tre döttrar, som nådde mogen ålder, bland dem Margareta (d. 1766), som blev hustru till ovan nämnde Johan Dehn, varefter makarna tydligen löste ut medarvingarna ur föräldragården.
Dehn (d. 1754) var bördig från Stralsund, som på den tiden tillhörde Sverige, och torde i slutet av 1720-talet ha kommit till Gävle, där han först upptages som tullskrivare. Han tog emellertid 1732 hyra som båtsman på den 1726 i Gävle byggda jakten »S:te Johannes», i vilken han själv var ägare till en fjärdepart. Två år senare fick han burskap i staden och tilldelades kommandot på gävlegalioten »Mercurius», byggd 1727, och seglade sedan som skeppare.
En stor barnskara växte upp i det Dehnska hemmet, och åtminstone två av sönerna gick i faderns fotspår. Den äldste, Johan (f. 1730) seglade först ett par år med gävlefartyg, men gick sedermera i engelsk kofferditjänst och avfördes från härvarande sjömanshus 1766. Hans bror Carl Fredrik (f. 1736) lämnade hemstaden redan 1755 som matros på engelska briggantinen »Samuel». Av skeppare Dehns döttrar kom den yngsta, Anna Beata (f. 1738) ordentligt på glid och slutade sina dagar på spinnhuset i Stockholm.
Gården vid Islandsgatan kom nu i stället i främmande besittning. Halvparten köptes nämligen av skepparen Eric Åberg, och den andra hälften av hökaren och handelsmannen Eric Wixner.
Åberg (f, 1740, d. 1798) tillhörde en sjömanssläkt från Hemlingby i Valbo, gick som 25-åring till sjöss och seglade sedan ett tiotal år som matros, huvudsakligen på Östersjön tills han 1778 mottog kommandot på jakten »Enigheten» som i maj s. å. skulle överföra en stångjärnslast från Gävle till Stockholm för grosshandlare Samuel Vaileij & Sons räkning. Den 7 maj kl. 9 på kvällen satte han segel, men kom inte längre än till yttersta delen av den s. k. fasta vallen i ån, förrän han fick grundkänning, trots att djupet i rännan skulle vara 8 a 8% fot. Natten mot 8 maj kl. 3 började han hala sig ut på redden, men fick då ny grundkänning i rännan, och mittför sista dykdalben blev fartyget stående fast i muddret. Vid närmare undersökning visade det sig till på köpet, att fartyget sprungit läck, så att vattnet stod 3 fot högt i lastrummet, och trots pumpande ända till kl. 6 på morgonen, fick man inte fartyget läns, utan måste avbryta resan.
Följande år fick Åberg burskap i Gävle, och efter att den sommaren ha gått som skutskeppare på Stockholm, började han 1780 befara hela Östersjön. 1780—82 kommenderade han sålunda galeasen »Sara Margareta» om 22 svåra läster, men övertog sistnämnda år den något större galeasen »Fortuna», som han dock seglade i kvav »på Domersnäs» kort tid därefter. 1786—87 återfinnes Åberg som skeppare på den lilla hukarjakten ”Flygande Örn” och 1788—92 på 62-lästersbriggantinen »Ceres». Sedan detta fartyg 1792 sålts till Medelhavet, förde Åberg befälet på briggantinen »Phoenix». Under en av sina resor avled han i England, 58 år gammal.
Sedan 1766 var Åberg gift med Malena Wallman, som efter makens död trädde i nytt äktenskap med skepparen Pehr Hopstadius. Vid denna tidpunkt ägdes den andra gårdshälften av hökaren Wixners sterbhus, men sedan detta kommit på obestånd, löste Hopstadius 1805 in även den Wixnerska delen för 100 rdr i riksgäldssedlar. Han fick dock icke många år njuta av sin ny för värvade egendom. Redan 1803 hade han fått befälet över galeasen »Friherrinnan», ett fartyg på 25 lästers dräktighet och 4 mans besättning. Sommaren 1810 avseglade han som vanligt från hemstaden på en resa, som kom att bli den sista, ty på den försvann »Friherrinnan» med man och allt
Hökaren Eric Wixner (d. 1796), vilken i 1791 års tomtbok anges som ägare till hälften av denna gård, var en välbärgad man och ägde bl. a. egendomen Östra Holmsund. Med sin maka Anna Helena, född Phragmén, hade han bl. a. sonen Johan Otto, och då dennes förstfödde son, Eric Otto, kom till världen 1793, överlämnade farföräldrarna i glädjen som. faddergåva till den nyfödde fjärdeparten i galeasen »Unga fru Elisabeth», ett fartyg, »som helt är av 32 svåra läster, med villkor att hans fader (dvs. Johan Otto Wixner) nu samma fjärdedel disponerar och nyttjar». Den storslagna gåvan värderades till 250 rdr.
Den 8 juni 1796 upprättade hökaren Eric Wixner och hans maka ett inbördes testamente, vari samtidigt bestämdes, hur deras egendom skulle fördelas på de fem barnen efter deras bortgång. Vissa avdrag skulle därvid göras för äldste sonens del, under hänvisning till, att han »redan fått varjehanda ur boet», bl a. dispositionsrätten till sin äldste sons faddergåva.
Hökaren Wixner avled strax efter testamentets upprättande, och det vill synas, som om Johan Otto sedan tog hand om hökarfirman. Redan 1798 hade han emellertid fått så skrala affärer, att han såg sig föranlåten bjuda sina borgenärer 25 procents ackord.
Även det odelade sterbhuset efter föräldrarna befann sig 1806 i stor skuld, och allt tyder på att detta var den egentliga bakgrunden till att en av hökaren Wixners döttrar, Margareta Elisabeth, på sin förmyndares begäran fick tillstånd 1805 att avyttra tomtdelen vid Islandsgatan till kofferdikaptenen Hopstadius.
Den 26 aug. 1823 bytte gården ånyo ägare, då den inropades på auktion av traktören Johan Petter Forsbergs änka Brigitte Magdalena. Forsberg hade tidigare bedrivit värdshusrörelse i Gävle, tills han 1820 gjorde en strålande konkurs och tvangs avträda all sin egendom till sina borgenärer. Hustrun hade emellertid äktenskapsförord i boet, och tack vare detta undgick familjen att bli helt utblottad.
1842 kom gården i tobakskungen P. C. Rettigs ägo och testamenterades slutligen av fru Anthonie Rettig till Gävle stad, som 1938 fick lagfart på densamma.
Erik Wickberg
————————-
FÖRORD
Sina mer än 500-åriga privilegier till trots har Gävle numera endast ett fåtal konkreta minnen att visa upp för den historiskt intresserade. Två förhärjande eldsvådor — 1776 och 1869 — ödelade praktiskt taget all bebyggelse norr om Gavleån, men kvar fanns då ännu den del av stadskärnan, som grupperade sig kring slottet och österut på åns södra sida. Men 1950- talets stora saneringsvåg sköljde med våldsamt kraft fram även över Söder, rivande med sig inte bara storparten av dess romantiska gårdsidyller, utan därtill så gott som fullständigt utplånande de återstående resterna av stadens medeltida gatunät.
Av det äldsta gatunätet återstår nu endast ett par korta stumpar av Smedje- och Västra Islandsgatorna på den östra samt Trädgårdsgatan på den västra sidan av stadens syd-nord- gående genomfartsled, medan huvuddelen av det s. k. reservatet är av betydligt yngre datum.
Det är mot bakgrunden av denna omfattande stadsförnyelse, som denna bok tillkommit efter att tidigare ha publicerats som en artikelserie i Gefle Dagblad. Artiklarna utgör resultatet: av omfattande undersökningar i olika arkiv, huvudsakligen stadens kyrko-, rådhus-, stadsingenjörs- och sjömanshusarkiv, i viss utsträckning kompletterade ur andra källor och genom intervjuer med äldre Gävlebor.
—————————-
juni 10, 2013
Gå till Startsida. Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
———————–
