Nedanstående filer från Sehlbergs anteckningar har medvetet valts i mycket stort format för att underlätta läsbarheten.
Vandra runt med webbläsarens hissar.
Kvarteret Södra varvets fastigheter och deras ägare.
Berättat av Märta Lindeberg – 1934.
Då den gamla bebyggelsen omkring det Rettigska museet snart skall skatta åt förgängelsen – en del har redan rivits – kanske det kan vara på sin plats att bevara åt eftervärlden något litet om dess forntida öden och ägare. Jag har då icke sysselsatt mig med i vad mån de gamla husen är de ursprungliga eller när och hur de ombyggts utan ägnat mig åt deras ägares historia.
Den forna Islandslillån avgrenades något öster om museibyggnaden från Storån – äldre geflebor kallar platsen än i dag för Smäcken. Ur sjöfartssynpunkt var det ett utmärkt läge och samtliga fastigheter, som vi skall beröra i denna uppsats och som ligger utplanterade omkring Rettigska muséets tomt, har någon gång ägts av fiskare eller sjömän. Särskilt var detta förhållandet i äldsta tider.
Jag vill börja med att berätta om det gamla Spinnhuset, beläget vid Spinnhusgränd . Det är förmodligen det äldsta av husen, åtminstone bevarat i så pass oförändrat skick, och det har utan tvivel den längsta och intressantaste historien. Den nedre delen av Spinnhuset härstammar helt säkert från 1600-talet och på 1700-talet har den övre våningen och den loftliknande utbyggnaden åt gårdssidan tillkommit. År 1740 såldes gården av den dåvarande ägaren, fiskaren Anders Brundin, till Spinnhuset.
476. Anders Brundins släktschema.
Med namnet Spinnhus brukar det följa föreställningen om en korrektionsanstalt, men detta är nog inte alldeles riktigt. Visserligen finns det en skrivelse från Hallrätten till Magistraten, enligt vilken ”lösa personer” borde däri insättas, men med sådana menades på den tiden ofta nog personer, som av en eller annan anledning saknade det viktiga ”laga försvaret”, t. ex. ålderstigna icke längre tjänstdugliga pigor, vilka också vid ett tillfälle uttryckligen nämnas i detta sammanhang. Det är emellertid mycket möjligt, att tanken på en korrektionsanstalt i början föresvävat vederbörande.
Hallrätten fick åt sig överlåten högsta ledningen av Spinnhusets öden, och som ett belägg för att ”den gamla goda tiden” alls icke var så god, vill jag medtaga hela den förut citerade meningen.
Hallrätten anhåller ”att Magistraten ju förr ju hellre gunstigast täcktes föranstalta, att några lösa personer måtte i spinnhuset bli insatta samt krögerskor och månglerskor, likmätigt ovan högnämnda brev tillhållas att varje vecka till fabrikören Qvistberg leverera en proportionerad kvantitet ullgarn, vartill de av nämnde fabrikör kunde få ull”.
Den nämnde Qvistberg hade något år förut anlagt tröj- och strumpfabrik och var själv medlem av Hallrätten. Då han nu för sina vävstolar behövde mycket garn, så var ju detta tillvägagångssätt onekligen ett synnerligen bekvämt sätt för honom, trots att de stackars krögerskorna och månglerskorna borde haft allt skäl till missnöje. Men de var inte vana vid bättre.
Att Spinnhuset inte i någon mån blev en korrektionsanstalt utan snarare borde kallas en spinnskola, som den verkligen en och annan gång nämnes, ser man därav, att vederbörande sökte förmå föräldrarna till de barn, som var mellan 8 och 12 år, att sända dem till skolan. Qvistberg lämnar vid ett tillfälle en förteckning på inte mindre än 67 barn, som av magistraten skulle ”övertalas” att infinna sig. Övervägande var det väl fattiga små barn, som på detta sätt ”övertalades” att besöka spinnskolan, men vi vet även, att borgmästaren Fredrik Ennes sände dit sin lilla myndling Babba Cajsa Depken. Bouppteckningen efter hennes far, räntmästare Depken visar ett bland samtidens mest yppiga hem, men senare gick förmögenheten till spillo och den lilla flickan, som stod ensam i världen, blev, som Ennes själv skriver, ”i spinnskolan påkostad och handledd”. Fredrik Ennes var en ganska hård herre, och det är inte utan djupt medlidande man tänker på Babba Cajsas öde.
Men vi återgår till Spinnhusets yttre öden. Från år 1739 har vi ett ganska vidlyftigt förslag till inredning och stat, då det aldrig antogs. Bland tjänstemännen uppräknas en tillsyningskarl, en spinnmästare, en vaktmästare, en kokerska, en piga, två vaktkarlar, en hustru, som “ansar och sköter barnens huvuden och linnen”. Man nöjde sig dock med en spinnmästarinna och ett par kvinnliga biträden. Till första spinnmästarinna utsågs Maria Eleonora de Lynow, som var änka efter en ryttmästare. De fattigaste barnen erlade ingen avgift, men de, som hade bättre råd, fick undervisning “mot en skälig erkänsla”.
Till lokal spekulerade man först på den gamla hospitalsgården, som stod ledig, sedan fattighjonen år 1740 inflyttat i sitt nya stenhus.
Men det befanns vara obekvämt och så köptes, som förut nämnts, fiskare Brundins gård.
Från början hade man nog tänkt sig, att åtminstone de flesta av dem, som besökte skolan, skulle bo där dygnet om, men ovisst är om någon, utom föreståndarinnan och hennes två biträden, tillbragte nätterna inom husets väggar. Däremot torde ett fåtal barn ha fått sin mat i skolan, ty det finns i behåll ett “Memorial till spisordning” för år 1741, som gäller för två äldre personer och åtta barn. Då det kan ha sitt intresse att jämföra kosthållningen med sena tiders inför jag den här nedan:
Om söndagen, middag och afton. Ärtor och välling. Kött
” måndagen, d:o Strömmingssoppa och gröt. Strömming.
” tisdagen, d:o Sammaledes. Strömming.
” onsdagen, d:o Ölsoppa och gröt. Strömming eller lax.
” torsdagen, d:o Ölsoppa och gröt. Strömming eller lax.
” fredagen, d:o Ärter och välling. Strömming.
Dessutom bestods inte mindre än 28 kannor dricka i veckan samt 1/2 stop sirap, med vilken det dricka uppblandades, som användes till gröten i stället för mjölk. Laxen stod då i samma pris som sillen och kostade i vårt myntvärde omkring 8 öre skålpundet. Strömmingssoppan var en vanlig och omtyckt anrättning i gamla geflehem ända upp i våra dagar (ca 1934).
Under Hattpartiets krig med Ryssland på 1740-talet måste Spinnhuset tagas i bruk för här förlagda trupper och verksamheten nedlades för en tid. Det återupptogs visserligen och i 1751 års riksdagsrelation säges, att detta år inte mindre än 40 flickor dit “insattes under information”, men år 1754 klagas, att allt arbete avstannat. Som spinnhusmästarinnan detta år avled, är det sannolikt, att Spinnhusets korta saga samtidigt avslutades, ty senare har inte något spår till verksamhet kunna upptäckas.
Gården såldes år 1765 på auktion till skepparen Magnus Jerfgren för en summa av 6.060 dr kmt. Sedermera kom Spinnhuset i släkten Garbergs ägo och det blev ett slags annex till den på tomten bredvid liggande Garbergska segelduksfabriken.
Denna låg i hörnet av Islandsgatan och Spinnhusgrändoch bestod från början av ett “wälbelägigt Stenhus med Sjö-gärd och Wattn-brygga”. I den stora branden 1776 förstördes fabriken helt och hållet, men återuppbyggdes av dess energiske ägare, Carl Anton Garberg, år 1777. I generationer ägdes den av släkten Garberg men nedlades efter skiftande öden år 1882 och revs samma år. Äldre geflebor kommer helt säkert ihåg den låga envåningsbyggnaden, från vilken man kunde höra de tunga slagen i vävstolarna. Det var ett ohälsosamt yrke, segelduksarbetarens, och man brukade säga vid det hårda dunkandet, att “de hyvlade på sina likkistor. Lokalen var mörk och osund och tuberkulosen härjade svårt.
Kartor 1741-1747.
De nu omtalade husen låg på tomterna 73 och 74 i första kvarteret. Flytta vi oss till tomten n:r 75, Södra Strandgatan 18, kommer vi till den s.k. “borgmästaregården”. Den har fått sitt namn av en mera sentida ägare, borgmästaren J.W. Petre, som en kort tid efter branden 1869 bodde där. I 1758 års jordebok vittar vi följande: “1629 den 11 juli Olof Larsson Brodd … i Gefle försålde denna gård till borgaren Daniel Jonsson för 50 daler, varandes tomten ifrån Olof Bergfors gård till 26 alnar ifrån Jöran Kruus (Sara) gård intill Jon Hanssons gård 36 alnar efter gamla alnen.”
198. Jöran Kruus.
Olof Larsson var stadsskrivare i Gefle och köpte några år senare, år 1640, en ny gård, belägen inte långt från sin gamla. För 300 dr köper han sin svågers, Per Anderssons Baltzar Smeds, gård belägen “sunnan om ån vid Nya bron”. Köparen Daniel Jonsson, var rådman och om honom står det att läsa i ett rättegångsprotokoll. att en kvinna stämmer honom, därför att han slarvat bort några henne tillhöriga brev, som hon under en fängelsetid – hon har varit anklagad för trolldom – anförtrott honom. Daniel Jonsson svarar ganska undfallande, att han skall “försöka” skaffa dem till rätta. Men det måste han inte ha gjort ty vid pass ett år senare förekommer målet igen, vari kvinnan på det mest enträgna sätt vidhåller sin anhållan. Man letar i stadens alla kistor och skåp och så småningom hittar man dem och återlämnar dem till rätte ägare – för hennes “eländighets” skull, som man helt ädelmodigt framhåller.
593. Baltzar Smed.
Nästa ägare av gården var Anders Hillström tillsammans med Johan Säljemar. Den förre var fiskare och den senare förste styrman och sedermera kronolots. De bägge sistnämnda var svågrar. Hillström var gift med Margreta Säljemar. John Säljemar var i sin tur gift med Helena Hillman, tillhörande också hon en gammal fiskar- och sjömanssläkt.
Gården övergick sedan i skeppare P. Söderströms ägo. Han hade som andra hustru Albertina Malmsten, som efter mannens död gifte om sig med sjökaptenen J.R.Petre. På så sätt kom gården vid hans död i sonens, borgmästare J.W.Petres händer.
Efter 1869 års brand hade Filialbanken sin provisoriska lokal i borgmästaregården.
Om huset Strandgatan 16 har jag föga eller intet att berätta. Redan 1758 års jordebok äges gården av en fiskare, Anders Hardin, och övergår i rask följd till en hel rad av sjöfolk, såsom fiskare, P. Brodin, den förutnämnde skeppare P. Söderström, kapten Gustaf Lennström, skeppare Wahlman och genom arv från denne till Hildegard Asker, maka till landshövdingen, och hennes barn. Närmast efter branden hade Korsnäs Sågverks AB sin kontor där men flyttade kort därefter till S. Strandgatan 12.
Södra Strandgatan 14, där Gefle Barnkrubba haft sin verksamhet, förekommer för första gången år 1661, den 20 dec., då Hans Ohlsson Kraft försäljer denna tomt samt sjöbod och kålhagar till Nils Ohlsson Munck för 80 daler kmt. Således har tomten anor från 1600-talet. Kraft figurerar i ett mål mellan ett par guldsmeder: han har beställt en bägare, vilken den ena guldsmeden beskyller den andra för att ha fuskat vid dess utförande. Munck blev borgare år 1658. Efter detta övergår gården i fiskarsläkternas, Rogstadius, Munck, Norlinder och Holmgrens, ägo.
452. Rogstadius – Munck.
Efter branden – jag har roat mig med att ur en gammal adresskalender leta mig till vart de förnämsta borgarna tog sin tillflykt: söder blev som bekant inte härjat av elden – bodde rektor Jonas Selggren därstädes. Ägare var då lanträntmästare B. J. Wixner.
248. Selggren.
Nu svänger vi om hörnet vid Södra Kopparslagaregatan och vandrar fram till nästa hörn, det vid Islandsgatan. I 1758 års jordebok står fiskare Muncks döttrar som ägare av gården n:r 78. Den ena av dem, Brita, var gift med fiskare Nils Wendin, den andra, Anna, med Eric Rogstadius och den tredje, Catarina, med fiskaren Sven Sjöström. Nils Wendin köper tydligen ut sina släktingar och blir ensam herre på täppan. Över huvud taget tycks hela denna fiskaresocietet vara släkt inbördes och gårdarna ärves antingen från far till son eller till dotter och måg. En fiskare med det kända namnet Olof Efbrink blir nästa ägare och så sjömannen P.C. Östberg och på senare tider familjen Cajanus.
204. Cajanus.
På vår rundvandring kring den stora museitomten har vi nu hunnit tillbaka till den lilla Spinnhusgränden, där en länga av låga, anspråkslösa hus vittnar om gammal bebyggelse. Den första gården, n:r 71, köptes år 1764 av fiskaren Anders Griis för 60 dr kmt. Han var av en i Gefle mycket känd släkt, som härstammade från Grisbacka utanför Umeå. Många framstående män hade grenen i Gefle frambragt, såsom rådmän, stadskassör – visserligen med balans – lektorer, fiskal, rektor, kamrer, “en god poet”, o.s.v. Denne Anders Griis var skeppare på skeppet Gefleborg, ett ganska betydande fartyg. Genom flera händer gick gården, bl.a. ägdes den av Per Ennes och loogarvaren Eric Wendelius, och hamnade sedan hos tunnbindaredynastin Möller, S.J. och G. F., och inköptes till sist av Rettigarna. Gården torde i det närmaste ha bevarat sitt ursprungliga utseende.
240. Anders Griis.
Så är också förhållandet med nästa gård n:r 72. År 1726 äges den av sjömannen Bengt Falk, som enligt Magistratens beslut, inhägnar tomten. Hans son Lars ärver gården och på 1800-talets början förvärvas den av Garbergarna, som väl har haft användning för större utrymme vid någon utökning av sin fabrik. Även den lilla gården näst intill, n:r 72 1/2, har samma ålderdomliga prägel. Som första ägare nämnes en skeppare Holmsten, vars änka sedan försäljer gården till drängen Zachr. Collander, vilken i sin tur avyttrar den till skeppare Eric Walrot. Efter detta övergår den till skeppare, styrmän och fiskare.
Kanske är min redogörelse för de gamla husens öde ganska knapphändig, men som jag förut påpekat ägdes de flesta av s.k. småfolk, enkla människor, som i sin dagliga handel och vandel icke drog uppmärksamheten till sig, varken genom stordåd eller missgärningar – och sådana äro icke så lätt att finna spår av, ehuru de många gånger utgöra ett samhällets inre styrka. Så länge deras gamla hem, den plats där de verkat och levat sitt liv, stod kvar, var det dock som en skugga av dem själva, som dröjde kvar. Men nu, när dessa utplånas det ena efter det andra, bli de helt osynliga. Skuggor, som försvinna …
Märta Lindeberg
————————–
Epilog:
Märtas far var stadsbibliotekarien Wilhelm Lindeberg som på sin ålders dagar tog sig för att skriva av Erik Sehlbergs fantastiska manuskript omfattande två tjocka böcker och som tidigare förvarades i Gefle Allmänna läroverks arkiv. Dessa bär titeln “Gefle och dess slägter” och otaliga är de forskare Sverige runt, som öst ur dess rika källa av information. Sällan var de två digra volymerna “hemma” från sina utflykter till de stora biblioteken. Av detta skäl skrev W. Lindberg rent dem i ytterligare ett ex och försåg dem dessutom med register. Till sin hjälp hade han sin dotter Märta som har skrivit denna uppsats och genom detta väcktes hennes intresse för personerna som levde på 1600-talet vilket resulterade att hon själv gav ut en bok 1934 som hette just “Gefle på 1600-talet“. Från denna bok ingår min berättelse omKyrkogatan på 1600-talet.
Spinnhuset i början.
Spinnhuset rivs 1939.
Källa:
Gefle och dess slägter.
I Gästrikland år 1939.
—————————————-
Länkatoch Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson
