Kyrkport som inte används - av Folke Löfgren

Publicerad i Gefle Dagblad lördag 11 augusti 1984

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

Pousettska gravkoret vid Heliga Trefaldighetskyrkan uppfört av Raphael Pousett 1789.

Källa: Från Gästrikland 1945-1946, sid 25.

Den här portalen år inte gjord för handikappade. Den har ej heller tillkommit för den stora allmänheten. Vintertid skottas det aldrig någon väg till porten. Frågan är om inte just den här portalen är den vackraste i Heliga Trefaldighetskyrkan.

Den är belägen vid kyrktornets fot på södra sidan. Portalen leder in till ett gravkor som inte används. Den kom till år 1789, nio år efter det att kyrkan fick sitt torn.

Då kyrktornet stod färdigt 1780 uppstod sättningar i grunden. Det lutar nu åt sydväst. Från grunden upp till tornspiran lutar det en meter. Någon risk att lutningen skall förvärras finns inte. Sedan 1937 har ingen förändring skett.

Trefaldighetskyrkan ersatte en gammal gråstenskyrka som var 12,5 meter bred och 32 meter lång. Den kyrkan skadades vid en brand 1605. Den nya kyrkan, Trefaldighetskyrkan, började byggas på den gamla kyrkans plats år 1639. Den blev färdig 1654. Det tog lång tid att bygga kyrkan och många besvärligheter uppstod under byggnadstiden.

Den är idag en av landets vackraste 1600:tals kyrkor. Efter slottet är den stadens äldsta byggnad. Slottet kom till under Johan III sista regeringsår. Då kyrkan byggdes på 1600-talet hade Gävle endast cirka 3.000 invånare. Man frågar sig hur man hade råd och möjlighet. Någon har sagt att kyrkan var en skrytkyrka, en uppgift som jag bestämt förnekar.

På 1600 talet var Sverige en stormakt. Gävle var en av de större och äldre städerna i landet. Under stormaktstiden byggde man stort, man ville visa upp sig. Kyrkan kunde då samla hela stadens vuxna befolkning.

Den är idag en turistattraktion. En kyrka vars inventarier och gamla gravhällar kan berätta om stadens historia från forntid till nutid. Kyrkan är öppen för enskild andakt och besök sommartid mellan klockan tio och 14 och vintertid elva till 13.

Varför inte göra ett besök i kyrkan. Äldst bland inventarierna torde vara den runsten som står i vapenhuset. Den antas vara från 1000-talet. Runstenen stod på gravfältet i hörnet av Fleminggatan och Södra Kungsgatan — i närheten av Gefle Porslinsfabrik på Söder. Den flyttades 1895 efter en motion av major Gustaf Nyström som motionerade i stadsfullmäktige om att stenen, som var utsatt för åverkan skulle flyttas till Trefaldighetskyrkan.

Han anhöll även i stadsfullmäktige att staden skulle bevilja medel för att göra en kopia av den gamla stenen samt låta sätta upp kopian på den gamla runstenens plats. Allt detta skedde även. Då länsmuseet byggdes i början på 1940-talet föreslog dåvarande museichefen Philibert Humbla att stenen skulle flyttas till museet för att ingå i en tilltänkt fornsal.

Dåvarande kyrkoherden Eric Strömqvist med flera ansåg att runstenen var “kristen”. I runorna till minne av Eigil kunde man läsa “Gud och Guds moder hjälpe hans själ” och runstenen fick stanna kvar i västra vapenhuset.

En dopfunt av sandsten är kyrkans näst äldsta föremål. Dopfunten anses härröra från 1100-talet. Den bör således, då vi knappast kan räkna med att en kyrka funnits i Gävle före 1300-talets slut, ha övertagits från någon grannkyrka av högre ålder.

Av kyrkans nattvardssilver märks en kalk med tillhörande patén skänkt 1610 av Olov Ingemarsson. En märklig vinkanna av hög kvalitet är skänkt 1608 i testamente efter Hans Germundsson. Den har en inskrift som bland annat hotar den som avhänder kyrkan kannan med att “han må fara Heiiodorus färd”. Kyrkans nattvardssilver är väl förvarat, varför ingen behöver riskera att göra Heiiodorus resa.

Många inventarier är äldre än kyrkan. Så till exempel ingår i inventarierna två vackra mässhakar från tiden omkring 1500-talet.

Två exemplar av den första bibeln som tryckts på svenska ingår i samlingarna. Den ena bibelns försättsblad har en förteckning över de släktingar till givaren som ägt bibeln. En av släktingarna talar bland annat om hur många gånger hon ”genomläst” bibeln. En vackert inramat minnesskrift över Uppsala möte 1593 finns i kyrkan. Från 1792 års riksdag i Gävle har man i sakristian en nummertavla där en kornett skrivit att han under riksdagen tillsammans med kungens livdrabanter vaktat Kungliga regalierna: kronan, svärdet, spiran, äpplet.

Till kyrkans förnämligaste inventarium hör självfallet altaruppsatsen och predikostolen som förfärdigades av bildhuggaren Evert Friis. De gjordes på 1650 och 1660-talen. Vid renoveringen av kyrkan 1970—71 flyttades ett par ljuskronor i mittgången till sidoskeppen, detta för att altaruppsatsen mera skulle komma i blickpunkten. Kyrkan blev ljusare och vackrare. Man kan nästan vandra från decennium till decennium i kyrkan. Årtalen staplas på varandra. Det blir personhistoria av stora mått. Vi ser på golvet enkla gravstenar försedda endast med bomärken och årtal, vi läser på gravhällarna om prästen Fontelius.

Han som stred mot vidskepelse och ryktessmideri. Prästen stred för sin hustru Katarina Bure, som var beskylld för häxeri, men blev efter några års kamp frikänd. Där ligger även en häll som berättar om Andreas Westerman, som var kyrkoherde i Gävle. Han hade tidigare varit livpräst åt Karl XII och suttit fången i många år i Ryssland. Här finns många livsöden. Tänk om väggarna kunde tala. Under hällarna vilar många fiskare, köpmän och ämbetsmän.

Kyrkans nya orgel på läktaren har ett gott rykte.

Församlingen besöks av många gästande organister med världsrykte. Det mäktiga orgelbruset ljuder, prästerna förkunnar ordet och församlingen deltager i mässan än i dag.

Några tidender (nyheter) om vad som sig i riket tilldraget haver, om auktioner och kungörelser av varjehandaslag läses ej längre upp. Det sköter våra dagstidningar och andra massmedia om. Kyrkan i Gävle hade en gång under 1500-talet ställning som domkyrka. “Biskopen” kallades Ordinarius.

Låt kyrkan bli domkyrka igen!

Folke Löfgren