Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.
I ett tidigare kapitel har berättats om det gårdsbyte, som 30/3 1667 avtalades mellan borgarna Erik Uhrwäder och Olof Wret Om denna affärstransaktion i stället skett i våra dagar, skulle den förstnämnde bara behövt ändra sin postadress från nr 3 till nr 2 vid Lilla Brunnsgatan; längre än så blev nämligen inte flyttvägen, även om Uhrwäder blev mantalsskriven i det kvarter, som nuförtiden kallas Färgaren.
Hur länge Uhrwäder blev i livet och hade tillfälle att njuta av sitt nyförvärv, därom har hävderna intet att berätta. Av hans dottertrio blev mellanflickan Anna (död 1726) gift med fiskaren Hans Önnesson Näsman (död 1729), som 29/4 1699 med svågrarna Anders Mård och Olof Lund som löftesmän fick burskap i Gävle, och som med tiden tydligen också blev husbonde i gården.
Den »Hans Önnes änka», som står för gården i 1758 års tomtbok, får väl anses syfta på hans andra hustru, Elisabet Lilja, snarare än på den yngre sonens Hans Näsman (f. 1703) maka Kerstin Persdtr. Gården fanns i alla händelser kvar i släkten vid denna tid och åtskilliga decennier framöver, ehuru den även i fortsättningen gick i arv på spinnsidan.
Hans Önnessons sondotter, Anna Näsman (f. c:a 1744, d. 1811) trädde nämligen i äktenskap med Lars Iggström (f. 1741), en bondpojke från Iggön i Hille, som därigenom också blev herre på svärfaderns gård vid Lilla Brunnsgatan.
Som så många andra hillepojkar hade Iggström som 19-åring sökt sin lycka på sjön 1760 och därvid efter sin födelseby tagit sig nytt efternamn. Ett par år seglade han på Östersjön, men 1763 kände han sig mogen för längre färder på djupare vatten och mönstrade på som matros hos kapten Bogsson i briggskeppet ”Freden”, en av gävleflottas stolta englandsfarare, som var destinerad till Hull.
Någon västersjöfärd blev det emellertid inte för Iggström den gången, ty resan slutade redan i Roslagen, där ”Freden” förliste 30/10 s.å. ”på Hijskären i Södra armen” och som haverist inkom till Stockholm. Iggström återgick så till att segla på Östersjöns hamnar, men efter ännu ett par år som sjöman gick han i land för runt 1766, gifte sig i julhelgen året därpå med dottern Greta hos fiskare Kiäll vid Lilla Brunnsgatan 1 och slog sig själv på fiske. Iggström var således väl bevandrad i kvarteren kring Islandskällan, då han efter hustruns död sökte sig en ny maka i granngårdens Anna, ungefär samtidigt som han 1770 fick burskap som fiskare i staden.
Men ännu en gång skulle gården gå i arv på spinnsidan. Iggström hade visserligen flera söner, av vilka den äldste, Pehr Iggström (f. 1774), efter ett par år som sjöman etablerade sig som egen fiskare, gifte sig och flyttade hemifrån. En annan son, Lars Iggström (f. 1776), vars håg stod till studier, ägnade sig åt teologien och hamnade i Järlåsa som komminister, och den yngste av Lars Iggströms söner, Erik (f. 1784), gick till sjöss. Kvar i föräldrahemmet fanns nu bara dottern Stina Greta, och sedan hon gift sig med fiskardrängen Erik Berggren, löste de tillsammans 1804 in både gården och sjöboden nr 1 på Islandsholmen för 400 rdr riksgäldssedlar.
I 12 år behöll Berggren gården, men sedan gick den ur denna släkt, då han 1816 av obekant anledning sålde den och köpte in sig som hälftendelägare i en annan södergård. Försäljningssumman uppgick till 1.000 rdr banco, och köparen var sjökapten Anders Otto Rönning (f. 1788), son till en sjötullsvaktmästare i staden, samt vid denna tidpunkt nygift, nybliven borgare och nyutnämnd befälhavare på briggen »Christina» av Gävle.
Rönning hade som 18-åring mönstrat som jungman på ett gävlefartyg, genomseglat sina matrosår på Nordsjön och gjort styrmanstjänst på både Östersjön och världshaven från 1811, innan han 1815 fick eget fartyg. När han 1843 vid 55 års ålder blev kapten på skeppet »Betty Cathrina» om 80 svåra lästers storlek, hade han redan fört kommandot på åtskilliga av gävleflottans fartyg, bl. a. de stora skeppen »Vifsta» om 245 svåra läster (1826), »Alliance* om 170 läster (1826), »Ceres» om 214 läster (1840—42). »Betty Cathrina» kom att bli hans sista fartyg, men ingen vet, var hon mötte sitt öde. »Borta med man och allt 1847, stället obekant», lyder det lakoniska eftermälet till kapten Rönning, hans besättning och fartyg.
Att kapten Rönning åtminstone under någon av sina färder på de vida haven hade sin maka, Hedvig Beata Flodman (f. 1790) med sig ombord, ger kyrkböckerna ett indirekt bevis för, i det att om en av hans döttrar, Andrietta Bernhardina (f. 1825) finns antecknat, att hon kom till världen i »Havre de France», varmed torde avses den franska hamnstaden Le Havre. Om familjen i övrigt kan antecknas, att ende sonen, Otto Bernhard (f. 1818) gick i faderns fotspår ifråga om levnadsbana.
Några år efter Rönnings bortgång sålde hans sterbhus gården till en annan sjöbuss, kofferdikaptenen Magnus Wretman (f. 1817), skepparson från Gävle och gift med den norskfödda Anna Grotting (f. 1816). Flera av gävleflottans vackraste segelfartyg vid mitten av förra århundradet är sammanknippade med denne sjökaptens namn. Han var nämligen i tur och ordning befälhavare på skeppen »Newyork» (om 211 läster) 1851—57, »Peru» (581,19 reg,-ton) 1859—62, »Britannia» (360 läster) 1863—68 och »Japan» (670,28 reg.- ton) 1869—70.
Wretman innehade gården endast något år, och därmed slutade också dess historia som sjömansgård. I stället drog hantverkarna in där, och ända till våra dagar har den sedan titt och tätt bytt ägare.
Erik Wickberg
————————-
FÖRORD
Sina mer än 500-åriga privilegier till trots har Gävle numera endast ett fåtal konkreta minnen att visa upp för den historiskt intresserade. Två förhärjande eldsvådor — 1776 och 1869 — ödelade praktiskt taget all bebyggelse norr om Gavleån, men kvar fanns då ännu den del av stadskärnan, som grupperade sig kring slottet och österut på åns södra sida. Men 1950- talets stora saneringsvåg sköljde med våldsamt kraft fram även över Söder, rivande med sig inte bara storparten av dess romantiska gårdsidyller, utan därtill så gott som fullständigt utplånande de återstående resterna av stadens medeltida gatunät.
Av det äldsta gatunätet återstår nu endast ett par korta stumpar av Smedje- och Västra Islandsgatorna på den östra samt Trädgårdsgatan på den västra sidan av stadens syd-nord- gående genomfartsled, medan huvuddelen av det s. k. reservatet är av betydligt yngre datum.
Det är mot bakgrunden av denna omfattande stadsförnyelse, som denna bok tillkommit efter att tidigare ha publicerats som en artikelserie i Gefle Dagblad. Artiklarna utgör resultatet: av omfattande undersökningar i olika arkiv, huvudsakligen stadens kyrko-, rådhus-, stadsingenjörs- och sjömanshusarkiv, i viss utsträckning kompletterade ur andra källor och genom intervjuer med äldre Gävlebor.
—————————-
juni 11, 2013
Gå till Startsida. Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
