Krönika: Vi delade en hemlighet som var så speciell att vi aldrig skulle avslöja varandra

Sedan pingstafton 1999 lever Kerstin Monk, till höger, i partnerskap med Eileen Thormodsen.

Foto: Tomas Gunnarsson

Det kändes tryggt då på 60- och 70-talet, när jag jobbade som journalist i Stockholm, att tillhöra ”familjen”. Vi hade en obrottslig lojalitet mot varandra för vi delade en hemlighet som var så speciell att vi aldrig skulle avslöja varandra.

Vi träffades på diverse klubbar. Där kunde möten överraska. Jaså, du också, kunde man konstatera när klasskamratens bror plötsligt fanns där på dansgolvet. Eller en arbetskamrat. Det var mycket värme, kärlek och lojalitet mellan oss. Ingen skulle komma på tanken att berätta att den kände diplomaten Sverker Åström till exempel brukade synas på dansgolvet. Men första steget, att hitta någon att älska, var minsann inte så enkelt.

“Det var inte så konstigt att jag träffade en man, gifte mig, fick en son…”

Jag träffade Kri, min första partner som jag levde ihop med, på jobbet. Vi var båda reportrar och fattade tycke för varandra. Så spännande det var när vi vågade visa att det handlade om mer än att bara gilla varandra.

På den tiden var det otänkbart för de flesta av oss att berätta hur det lågt till. Mamma och pappa hemma i Gävle tyckte nog inte att det var så konstigt att jag delade liv och bostad med en kvinnlig kollega. Men inte pratade vi närmare om hur det egentligen låg till.

Själv upplevde jag mig som bisexuell, som de flesta av mina väninnor. Litet kaxigt kunde vi hävda att vi minsann hade det bättre förspänt än alla andra, vi hade ju båda könen att välja på. Och de flesta av oss hade också erfarenhet av relationer med män.

Så det var inte så konstigt att jag träffade en man, gifte mig, fick en son, flyttade till London och blev ”helt normal” under tio år. Socialt accepterad, inga hemligheter i garderoben. Jag hade ju haft en närmast skräckartad upplevelse som ung, på gränsen till tonåring. Då hade jag erbjudit mig att sköta städningen hemma. Jag gjorde det noggrant. Tog ut alla böcker i bokhyllan för att damma. Och där bakom böckerna hade mina föräldrar gömt ett häfte som tog upp sexuella frågor.

Jag bläddrade för att söka svar på min fråga, hur det kom sig att jag blev förälskad i personer av mitt eget kön, fröken, klasskamrater. Där fick jag svart på vitt. Jag var homosexuell och därmed mentalt störd, snarast kriminell. Oj! Här gällde det att tänka om och försöka känna på annat vis, förtränga allt annat.

“Då upplevde jag inte att jag var modig. Jag kände att jag inte hade något val.”

När jag många år senare, pingstafton 1999, ingick partnerskap med Eileen och gjorde det helt öppet, med stor fest för alla vänner, reportage i Amelia brud, bild i Gefle Dagblad och i Tidens krav, tidningen i Eileens hemstad Kristiansund i Norge, så var det många som tyckte att vi var modiga.

Men då upplevde jag inte att jag var modig. Jag kände att jag inte hade något val. Om inte jag själv kunde acceptera min läggning och min kärlek till Eileen, hur skulle jag kunna förvänta mig att min omgivning skulle göra det?

Säkert finns det människor som talar nedsättande om oss bakom vår rygg, men ingen av oss har själv upplevt något hat eller förakt. Tvärtom! Vi känner oss omtyckta och accepterade och har en stor vänkrets.

Men jag vet också att än i dag, när vi är inkluderade i samhället fullt ut, så finns det många i ”familjen” som ännu inte vågar komma ut. Som är rädda för vad man ska tycka, på jobbet, i sammanhang där man inte är omgiven av sina närmaste vänner.

Det är inte minst därför som Pride behövs.

Att gå i en parad, som både Eileen och jag har gjort i Stockholm, och känna tillhörighet, värme och kärlek är stort. Där går både vi som tillhör ”familjen”, våra vänner och anhöriga, arbetskamrater, alla som välkomnar oss och bekräftar oss. Och politiker som stöttar oss.

Jag hoppas att vi ses i paraden på lördag. Eileen och jag kommer att vara där. Och vi har aldrig tvekat att visa att vi älskar varandra!