Publ. i GD 21/8 2016
Nej, det går faktiskt inte att förbjuda fattigdom!
De människor som vi lite generaliserande brukar ge benämningen tiggare har gett fattigeuropa ett ansikte. Här, i de välmående svenska lokalsamhället, har vi plötsligt krockat med de fattigaste avkrokarna inom EU. Reaktionerna har inte uteblivit och få frågor har väl diskuterats så livligt under senare år som just tiggeriet.
Det största ansvaret för dessa fattiga människor – de allra flesta är romer från länder som Bulgarien och Rumänien – ligger egentligen hos politiker och myndigheter i hemländerna. Och det faktum att dessa länder inte tar sitt ansvar utan snarare ägnar sig åt diskriminering av just romer är en viktig fråga för EU.
Så långt storpolitiken och det finns mycket att säga om hur de behandlas i sina hemländer, om EU:s tandlöshet gentemot medlemsländer som ignorerar fattigdomen och utanförskapet (trots bidrag från EU:s strukturfonder!) i dessa grupper.
Men faktum är att den verklighet de lever i tvingar iväg dem från hemlandet.
Det är helt enkelt en bättre idé för dem att tigga pengar utanför Konsum i en svensk småstad än att stanna kvar i hemlandet.
För oss svenskar har tiggeriet inte så stor påverkan, bortsett från att skramlande koppar och framsträckta händer blir en obehaglig påminnelse om fattigdom. Det betyder inte nödvändigtvis att vi måste acceptera sakernas tillstånd.
Något måste göras – det är alla överens om. Men vad, det finns det färre svar på.
De som kommer hit för att tigga faktiskt omfattas av samma rättigheter som andra EU-medborgare har. Som att de har rätt att vistas här i tre månader.
Den fria rörligheten är ett av EU:s fundament och är en viktig princip att försvara.
För att inte totalt urholka förtroendet för EU:s fria rörlighet måste vi se till att alla medborgare omfattas av den men också att de regler som finns efterföljs. Är det tre månader som gäller så måste vi se till att det efterlevs. Den svenska tafattheten i frågan måste upphöra.
Sverige måste också tuffa till sig gentemot EU och de medlemsländer som envist vägrar göra något åt fattigdomen på hemmaplan.
Pressen på dessa länder att lösa sina problem måste ökas.
I Sverigedemokraternas vulgärpropaganda och förenklingar hittas inga lösningar. Inte heller ett tig- geriförbud – en idé som snappades upp av Moderaterna för ett drygt år sedan och som nu tycks tilltala även Socialdemokraterna och delar av regeringspartnern Miljöpartiet – är en konstruktiv idé.
Men det är svårt att se vilken typ av tiggeri som skulle förbjudas. Bara den som utförs av hitresta EU- medborgare som sitter utanför butiker? Eller ska vi till tiggeri också räkna exempelvis Facebookgrupper där man kan be om gratis saker som andra inte har någon användning för längre? Eller insamlingsorganisationer?
Som bekant är det dessutom inte möjligt att lagstifta bort fattigdom.
Det hade varit önskvärt med mer konstruktiva lösningar från regeringen än ett trött, populistiskt förbudsförslag.
Karin Bergkvist
———-
Publ. 2016-08-21 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
