GÄSTRIKLANDS HISTORIA berättad av Lennart Ödeen – Del 1 Istiden

Publicerad i Gefle Dagblad 11.12.85

Detta materiel kommer från Åke Nyléns privata Tidningsurklipp

 

GÄSTRIKLANDS HISTORIA

200 meter över Sätrahöjden flöt isbergen

 

 

1. ISTIDEN

 

På Ormbärsvägen 3 i Sätra är brev­lådan placerad på en stor sten vid trottoaren. En annan sten utgör en del av den låga muren som avgränsar tomten. Stenarna är dekorativa inslag i villamiljön. Ägaren gjorde rätt som inte sprängde dem utan lät dem bli kvar på sin naturliga plats.

 

Stenarna är med all sannolikhet flyttblock. För cirka 9 500 år sedan låg de infrusna i isberg som flöt omkring i Yoldiahavet, en föregångare till Östersjön. Havsytan låg då omkring 200 meter högre än nu. Isbergen hade “kalvat”, det yill säga ryckts loss från den stora inlandsisen i norr. Isranden låg någonstans i Hälsing­land.

 

När isbergen smälte på sommaren singlade stenarna ner på botten. Just i Sätraområdet finns mängder sådana flyttblock. Ett stort inponerande vaktar infar­ten till Sätrahöjdens dagcenter. Isbergs­aktiviteten måste ha varit stor över det som nu är Sätra.

 

När isbergen flöt omkring 200 meter över Sätrahöjden fanns det städer i Mellanöstern med en spirande kultur. Södra deien av Nordsjön var torrlagd och där strövade jägare och fångstfolk om­kring efter byte. Skåne, som satt ihop med Danmark, var befolkat av något hundratal människor.

 

Landskapet i Gästrikland är, liksom resten av Sverige, präglat av isti­den. Det är möjligt att solbada i Vårvik på rundhällar utmejslade av in­landsisen. På vägen upp till Rönnåsstugan utanför Ockelbo passerar man strandval­lar av hoppackade klapperstenar. Där gick en gång havskusten.

 

Många motionsslingor är anlagda upp och ner för rullstensåsar, som bildades genom isälvsavlagringar. En sådan mo­tionsslinga går ut ifrån Åbyvallen i Valbo. Ett annat istidsfenomen är den sekulära landshöjningen. När den tre kilometer tjocka isen försvann höjde sig det ned­tryckta landet.

 

Landhöjningen och andra följder av istiden kunde inte förklaras på ett veten­skapligt tillfredsställande sätt förrän om­kring år 1900. Långt dessförinnan hade dock tänkare funderat över landskapets utseende.

 

Den svenske kemisten Urban Hjärne uppmärksammade på 1600-talet nivåför­ändringarna vid Östersjökusten. Hjärne i trodde att det kunde bero på att det i havsbotten fanns stora hål som sög in vatten i underjorden.

 

Emanuel Swedenborg tänkte sig att vattennivåns förändringar berodde på ett forntida hav, som sedan undan för undan avtagit. Han menade att det var detta hav som gett de resultat på jordytan, som vi nu tillskriver inlandsisen, till exempel rullstensåsarna och flyttblocken.

 

Carl von Linné ansåg att det pågick en vattenminskning över hela jordklotet utan att kunna ge en förklaring till fenomenet. Hans samtida. 1700-talsförfattaren Olof von Dalin, drog en kontroversiell slutsats av teorin.

 

Sverige kunde inte. som rudbeckianerna påstod, vara kulturens vagga, varifrån andra folk utgått, eftersom landet för ett tusental år sedan endast bestod av några öar stickande upp ur havet.

 

Dalins hädiska påstående förde honom i konflikt inte bara med de storsvenska historikerna utan också med prästerna, som ansåg att hans utsago inte stämde med syndaflodsberättelsen i Bibeln.

 

Att stöta sig med kyrkan kunde vara riskabelt förr i världen.

 

Till och med den respekterade Charles Lyell (1797—1875), den moderna geologins fader, tog till syndafloden när han förkla­rade flyttblockens uppkomst. Han häv­dade att stenblocken varit infrusna i isberg som under syndafloden drev in över vad som nu är land. När isbergen smälte sjönk blocken ned på botten.

 

Isbergens roll angavs korrekt av Lyell, men varför drog den seriöse vetenskaps­mannen fram syndafloden i samman­hanget?

 

En förklaring kan vara att Lyell be­hövde anglikanska kyrkans godkännande för att bli utnämnd till professor i geologi vid kyrkans institution Kings College i London.

 

Om istiden och dess verkningar tvivlar numera ingen upplyst per­son. Allt fler blir nu också överty­gade om att vi är på väg mot en ny istid.

 

Den engelske astronomen W. H. McCrea har en teori om saken.

 

Perioder med upprepade istider har under de senaste 600 årsmiljonerna dykt upp med ett tidsintervall på cirka 200 miljoner år. Det är ungefär samma tid som vårt solsystem behöver för att tillryggalägga ett varv i vår galax, Vintergatan.

 

Under denna tidsrymd, som brukar kallas ett kosmiskt år, passerar solsyste­met en varierande mängd kosmiskt stoff, som hindrar solenergin att nå jorden.

 

En sådan “kosmisk vinter” varar om­kring tio miljoner år. Kvartärtiden är en sådan istidsserie. Eftersom den pågått i tre miljoner år är det troligt att vi har fler istider att vänta.

 

Snart är vi alltså där igen med isberg flytande omkring på ett framtida Ishav, där havsytan lig­ger hundratals meter över den gästrikemark vi nu trampar om­kring på.

 

LENNART ÖDEEN

——————————————————————–

JUNI 15, 2012,

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be