Bengt Grundvig, amatörfotograf-vem är du?

Som ni säkert förstått så gillar jag att fotografera. Jag fotograferar allt jag känner för stunden att jag vill avbilda. Inget speciellt område.

Om jag ska gå tillbaka till barndomen så växte jag upp i Sörby med en storasyster som är 10 och ett halvt år äldre än jag samt mamma och pappa. Mamma var hemmafru och såg till att allt fungerade i hemmet, hon tog reda på allt så som bär och frukter då vi inte hade så mycket pengar. Vi kände oss alltid rika när vi hade allt i matväg och saft, sylt etc. Hela och rena kläder var också något min mamma alltid såg till att vi hade. Hon sydde en hel del själv också. Min syster och jag är helt överens, vi har aldrig saknat något. Vi har haft den allra bästa uppväxt vi kan tänka oss.

Pappa jobbade på Wikmans Bil AB som sålde och reparerade Ford-bilar. Och det var nog orsaken till att jag blev intresserad av bilar och teknik rent allmänt. Efter att arbetsdagen var slut på Wikmans var det alltid någon släkting eller bekant som behövde hjälp med bilen och min pappa ställde alltid upp för en (alldeles för) billig penning. Det var ett sätt att bidra till hushållskassan.

Självklart var jag alltid med pappa i garaget och med tiden blev jag en nyttig medhjälpare. Pappa ordnade en lågvoltstransformator och jag lekte med sladdar, lampor och gamla utbytta kontakter och blinkrelän när jag gick i lågstadiet.

När jag gick i tredje klass var jag så fascinerad av bandspelare, att man kunde spela in ljud. Efter en tids sparande köpte jag en gammal rullbandspelare själv och var då först i min skolklass med en egen dylik maskin. Detta medförde att jag alltid fick sköta skolans bandspelare.

Även nu, i vuxen ålder är jag intresserad av en bra ljudanläggning, men mitt hemmabiosystem gör att jag får arga lappar i brevlådan så jag nöjer mej med att konstatera att tekniken fungerar…

På högstadiet i skolan blev jag intresserad av foto och hade foto som fritt valt arbete och redan på den tiden stod det helt klart för mej att det går att manipulera bilder som man vill ha dem. På den tiden var det ganska omständligt eftersom man använde riktig film och bilderna måste framkallas i olika kemiska bad och därefter belysas med hjälp av en förstoringsapparat på fotopapper. Det var där man kunde manipulera genom att belysa olika partier olika tid.

Ja, sen var man inne i tonåren och det blev olika mopeder som tog över det tekniska intresset och bilintresset tog fart igen. Köpte första bilen när jag var 16 år. Ett riktigt vrak, men efter ett år i garaget och naturligtvis med min snälla pappas hjälp blev den riktigt fin. Efter ett par år blev det så dags för min första amerikanare, en Ford Fairlane 500 XL 2d HT. Fick reda på att den var till salu genom en bekant till pappa som kände ägaren som var 80 år skulle sluta köra bil och ville sälja. Jag köpte bilen som då var 15 år gammal och hade gått 8800 mil.

Många år följde med barn och familj där mina intressen fick stå tillbaka, men ca 2004 så tog jag upp mitt intresse för foto igen och nu är ju allt mycket enklare, eller inte. Jag tänker på digitalkameran som är helt suverän. Och det är där vi är nu. Jag fotograferar allt och experimenterar, ibland blir det bra och ibland blir det dåligt.

De flesta ramar ju in en målning eller ett foto innan man hänger upp det på en vägg, därför vill jag gärna också visa mina fotografier med en passande ram. Jag tycker bilden ser mer komplett ut med en ram. Jag vet att det råder delade meningar om detta, men när det är mina foton så bestämmer jag.