Då Gävle var bäst i världen i konståkning - Ulf Kriström

I dag fredag, börjar herrarnas konståkning i vinter-OS i Korea. Det ger mig anledning att berätta att Gävle vid det förra sekelskiftet faktiskt var en mycket framträdande konståkningsstad. Det var grosshandlaren Isaac Westergren i IFK som fick fram en hel kull med duktiga åkare, och de allra främsta var Einar de Flon och Rickard Johansson. De Flon kom på andra plats i nordiska mästerskapen 1901 och vann tävlingen om The Commemoration Cup i London 1902. Johansson blev svensk mästare tre gånger.

Sverige var dessutom bäst i världen i konståkning. I OS i London 1908 dominerade svenskarna totalt och tog alla tre medaljerna i herrarnas tävling. Ulrich Salchow vann före Rickard Johansson och Per Torén.

Trots att Rickard Johansson, Ricken kallad, inte tog OS-guldet fick hans prestation stor uppmärksamhet.

Här är ett tidningsreferat som beskriver hans åkning. Tyvärr framgår det inte vilken tidning som publicerade det, men det kan mycket väl ha varit Idrottsbladet.

”Så ropas hans namn ut: Mr Johansson, Sweden! Han står vid ett hörn av banan. Musiken spelar upp en entusiasmerande Sousamarsch. Det är ‘under stjärnbaneret’. När trumhvirfeln smattrar, sätter han ut över banan, snabb som en pil. Denne undersättsige, ljuse nordbo äger ett mångfrestande mod, för hvilket ingen fara finnes, och en energi som ej vet af svårigheter. Hvarje hans rörelse är ett vågspel, hvarje glid ett konststycke. För hvar minut, som synes tilländagången, gör han ett mästerverk, som väcker lika kraftiga applåder som de bästa af hans medtävlare fått efter slutad uppvisning.

Hans kanske bästa konststycke var korkskruven. Han stod alldeles stilla. Så började han sakta vrida sig omkring sig själf. Rörelsen blef snabbare och snabbare, som ville den pointera musikens utdragna trumvirvel. När den nått höjdpunkten af hastighet, såg man blott rörelsen och kunde ej urskilja mannen. Då sänkte han sig ned till sittande ställning under det farten aftog. Men när den nästan afstannat, ökades den igen, blef snabbare, snabbare, under det han höjde sig. När den åter nått höjdpunkten – afbröts den plötsligt och han stod på skridskospetsarna med händerna uppåtsträckta. Det blef en våldsam ovation.

Konststycket tog en hel minut. Andra och tredje minuten ritade han i snabb fart stora, beundransvärda, konstrika mönster. Man fick den uppfattningen, att skillnaden och övergången mellan inner- och ytterskär, bakåt- och framåtskär, snabbhet och stillhet för honom voro upphäfda. Publiken var idel öga, medtävlarna stodo orörliga och följde hans rörelser, till och med ett par af prisdomarna syntes glömma sig. De sågo förundrade ut och glömde anteckna.

Tredje minuten var slut. Hr Johansson hvilade i sakta glidande skär. Så ropas: en half minut! – Johansson står vid andra änden af banan. Han böjer sig sakta framåt med knutna händer. Han ger fart med tåspetsarna och börjar en löpning i rät linje över banan. Det är omöjligt att beskriva rörelsen efter att blott ha följt den en half minut. Det var Sousamarschens knutna energi, hela dess medryckande entusiasm. Det växte ett underkufvat mummel bland publiken. En poängdomare tappade sin anteckningsbok. Man såg blott skridskornas isande stålblänkningar och kroppens mångskiftande fram- och bakåtgående avstannande och accelererande rörelse. Mumlet växte, starkare, högljuddare. Nu nådde han målet, nu ropas minuten slut, nu avbröt trumslaget den jublande segermarschen. Då var spänningen slut. Då började ovationen. Det var inte blott applåder, det var stampningar och rop och skratt och hurrande!”

Ricken Johanssons friåkning fick den högsta domarpoängen, men han var för långt efter Salchow för att kunna passera honom.

Ulf Kriström