Från början hade jag bara tänkt att berätta ett barndomsminne från när jag var liten, vet inte så noga, kanske i 7-10 års åldern.

Men när man nu tänker tillbaka så kanske det är på sin plats att förklara en del.
Min pappa kommer från Torsåker i Gästrikland där min farmor levde och bodde Min farfar
dog innan jag föddes, så det var bara min farmor som bodde i det stora huset.
Pappa hade flera syskon men det var Folke, Evert och Ingrid som jag minns bäst. Det var
fler syskon, men som inte längre var vid liv.
Det jag vet om mina förfäder är att de levt och verkat i Torsåkerstrakten sen 1700-talet, men nu åter till det jag egentligen ville berätta om.

I min barndom besökte vi min farmor i Torsåker varje Söndag. Jag minns mycket väl åkturerna i pappas Ford Zephyr med sexa under huven.

Ja, det var inget fartmonster för jag tror det var bara sisådär en 50 hästkrafter. Men ljudet, ljudet av fler cylindrar än 4 har för gott etsat sej fast i mitt huvud och det är väl förklaringen till att jag trivts bäst i bilar med lite fler cylindrar, t.ex min Ford Fairlane 500 XL som jag hade under några år.

Åter till berättelsen.
Jag vet inte hur mycket som stämmer, men som jag minns det åkte vi till Bogården i Storvik på Julmarknad efter att ha hälsat på min farmor.

Hela släkten, ja Evert och Rut, Folke och Inger och min mamma, pappa, syster och jag. Det var tydligen en nymodighet med ett ”köpcenter” i Storvik. Och som jag minns det var det en ljusgård mitt i, men, men, enligt nuvarande karttjänster minns jag fel.
Vad jag däremot minns helt tvärsäkert är att det fanns en leksaksaffär där jag såg några cowboy-figurer med en diligens som jag gillade. De var ganska dyra och om jag minns rätt så var det nån av mina farbröder, som hade mer pengar än pappa, som tyckte: visst ska Bengt ha det här.
Hela den här upplevelsen var liksom en stor julupplevelse med jultomtar och utsmyckningen där i Storvik.

Men det jag inte har kunnat släppa är mitt minne av det fanns en ljusgård. Bevisen talar mot mitt minne, men…
Inget märkvärdigt direkt, men det är ändå ett minne som jag burit med mej i 50 år. Nu är det bara min syster och jag kvar.